Winterdragon

Det här är det sista jag skriver som sjuttonåring. Imorgon fyller jag arton år. Då blir jag myndig. Då blir jag VUXEN. (Rent juridiskt definerat, i alla fall.) Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är lite sorgligt. Jag kommer inte att vara barn längre. Å andra sidan känns det väldigt skönt. Att äntligen bli tagen på allvar. Att officiellt ha en egen vilja. Varför ska det behöva vara så? Varför kan man inte ta barn och deras åsikter på allvar? Jag säger inte att barn borde härska över världen, men deras åsikter, tankar och frågor bör i högre grad tas på allvar. Vuxna bör inte bara ta för givet att de vet barnens bästa. Varför säger jag så? Jag gillar inte barn. De är jobbiga. Men jag kommer ihåg hur det är att vara barn. Tror jag i alla fall. Jag vet inte om jag kan vara säker på något. Saker ändras så snabbt.

Jag undrar om jag verkligen kommer att bli tagen på allvar bara för att jag är myndig? Förmodligen inte. Jag är ju fortfarande kvinna. Det är inte sällan jag har önskat att jag blev född till man. Så mycket enklare livet hade varit. Då kanske jag hade kunnat få respekt. Kunnat vara den jag är och tycka som jag tycker utan att behöva stå till svars för det och hela tiden önskat att jag var något annat. Jag vill inte att det ska vara så - det ska inte spela någon roll om jag är man eller kvinna, jag ska inte behöva önska att jag hade en annan kropp. Men det är så. Samhället kanske kommer att ändras i den riktningen men just nu härskar orättvisa. Det gör mig så frusterad att vilja vara något jag inte är!

Hursomhelst. Jag fyller arton imorgon. Då ska jag leta upp en präst. Och gå ur kyrkan. Anledningarna är flertaliga och helt självklara för mig, så det är inget jag behöver skriva här. Jag är lika trött på att behöva diskutera varför jag inte vill vara med i svenska kyrkan som jag är på att hela tiden behöva stå till svars för varför jag inte äter kött. Bara för att man inte gör eller tänker likadant som majoriteten får man beteckningen "konstig", och måste förklara hela sin moraliska världsuppfattning för att få en gnutta respekt, eller i alla fall bli lämnad ifred. Det har varit så i hela mitt liv. Om man kommer med en ny tanke eller råkar vara av en annan åsikt än alla andra blir man nedtrampad direkt. Man ska inte tro att man är något. Att man har makt att förändra - nej, det är helt otänkbart. Jag menar, om "alla" tycker en sak så måste det ju vara så. Saker ska vara som de alltid ha varit, och ska göras på samma sätt, det har ju fungerat bra fram tills nu, så varför ska vi ändra oss? Det är ju bara jobbigt att tänka. Bättre då att fortsätta i de gamla trygga hjulspåren och inte bry sig om de där irriterande små uppstickarna som bara vill förstöra. Bättre att tysta dem så att vi kan leva i lugn och ro. Inga tankar på revolution här inte. Då måste man ju öppna ögonen och tänka själv. Nej. Jag tänker aldrig ge upp och rätta in mig i schablonen som säger hur jag borde vara, tycka och tänka bara för att ingen annan tycker likadant som jag, eller ser saker från mitt perspektiv. Det där med att se saker från andras perspektiv tror jag är väldigt viktigt. Om folk i alla fall kunde överväga om det jag säger kan vara något annat än struntprat, och diskutera saken med mig? Jag tar verkligen inte för givet att allt jag säger och tycker är rätt. Det jag avskyr är när folk tar för givet att bara för att jag är ensam om mina åsikter är de automatiskt fel. Det kanske finns många andra som delar mitt synsätt, som inte råkar vara närvarande vid tillfället? Och även om det bara är jag på hela jorden som tycker på ett visst sätt så anser jag mig ändå ha rätt till respekt för min åsikt. Är jag rubbad? Är mina åsikter verkligen så radikala? Tänker jag på ett abnormalt sätt? Jag tror inte det. Jag skulle önska lite mer tolerans i världen. Men jag klagar säkert förgäves. De flesta som är avvikande på något sätt - har annorlunda kläder, utseende, åsikter, tankar, känslor - har nog fått kämpa i motvind. Känna sig som en alien på ett ställe som borde ha varit ens hem. Men jag tänker inte ge upp. En dag kanske de inser att jag inte är rubbad. Å andra sidan kanske de aldrig gör det. För att citera Oscar Wilde: "Whenever people agree with me I always feel I must be wrong."

Nu sitter jag och tycker en massa saker igen. Gräver ner mig i cynism, klagar på samhället och blir bittrare och bittrare. Vad tjänar det till egentligen? Det är ändå ingen som kommer att läsa det här och ägna det någon djupare eftertanke. Men jag kan väl alltid hoppas. Om inte annat är det bra för mig att få spy ut alla desperata tankar på papper (dator då, whatever) ibland. Det är nog bra för sinnesfriden, eller något i den stilen.

Nu tänker jag skriva om något ytligare.

Wihiii! Jag har äntligen fått boken som jag fjärrlånade på biblioteket för två och en halv jävla månader sedan. Som jag har längtat. Som jag har gått runt och velat sparka bibliotekarierna för att de slarvade bort sista boken i en ohyggligt spännande fantasytrilogi som jag höll på att läsa och sedan måste diskutera igenom saken i flera veckor innan de kan köpa in ett nytt exemplar. Gah! Men nu är min långa väntan över. Yayness. Det är lite ironiskt, egentligen. Idag fick jag min födelsedagspresent av Nicke, och vad är det, om inte just precis den boken? Aww. Jag blev jätteglad. Nu har jag hela trilogin (The Black Magician trilogy av Trudi Canavan, om någon undrar). Synd bara att biblioteket inte kunde ha segat sig en vecka till. Då kunde jag ha gått dit och bett dem ta sig i röven. Moahaha. Nej. Nu är jag bitter igen. Jag ska sluta med det. Jag är glad för boken i stället. Stackars min omgivning som måste stå ut med att jag läser hela tiden. Men det är svårt att sluta läsa bra böcker. Alla har vi våra droger...

För att återknyta till temat "att fylla arton" så medför det också att jag är gammal nog att ta körkort. Jag ska göra teoriprov på onsdag. Gläh. Jag hoppas verkligen att jag klarar det. Jag har pluggat rätt mycket på alla regler, och folk säger att provet faktiskt inte är så svårt, men jag är orolig ändå. Det skulle vara så nesligt att misslyckas. Teoriprovet är ändå inte det jag är mest nervös inför. Uppkörningen, gah, jag vågar knappt tänka på det. Jag är inget bra på att köra bil, och inte blir det bättre under press heller. Körlektionerna går helt uruselt, varje gång blir mitt självförtroende kört i botten. Hur ska jag kunna leva med mig själv när jag kör mot enkelriktat?! Jag hoppas att sarkasmen framgick. Den gällde dock bara sista meningen. Det där med mitt självförtroende stämmer alltför väl. Jag ska jobba på att bygga upp det lite bättre, men det blir svårare när man blir helt tillplattad och nermosad igen och igen. Jag kan visst inte släppa det. Vad ska jag göra då, komma över det och gå vidare, eller bära med mig mina erfarenheter och lära mig något av dem? Visheten har många ansikten. Som jag i skrivande stund känner för att spotta på.

Jag sätter punkt efter det här stycket. Om jag inte stoppar mig själv kommer jag att sitta här och spy galla hela natten. Och då missar jag min födelsedag imorgon. Det vill jag ju inte. Undrar vad som kommer att hända då. Det är lika spännande som alltid, oavsett hur myndig jag blir kommer jag nog alltid att ha nyfikenhet som en fyraåring. Så - farväl från en sjuttonåring, ett barn - på återseende som artonåring och vuxen. Jag undrar hur stor skillnaden kommer att vara.