Vart är Sverige på väg?!
"Det betyder i klartext att staten kommer att få obegränsad makt att övervaka och avlyssna sina medborgare när det gäller e-post, telefon, mobil och sms. FRA behöver ingen domstol eller myndighetens godkännande i förväg."
(citat hämtat från Miljöpartiets hemsida)
Och det är inte forna Sovjetunionen vi pratar om, det är Sverige, precis här, precis nu. Säga vad man vill om de borgerliga partierna, men har ändå inte deras slagord varit individens frihet? Nog för att människors (och speciellt moderaters) dumhet inte ska underskattas, men här kan jag inte se för fem öre hur de resonerar. Hur går kränkning av en så grundläggande rättighet som rätten till ett privatliv ihop med individens frihet? Hur?! Jag förstår att moderata ungdomsförbundet protesterar, men varför lyssnar inte maktmänniskorna? Och alla protester från de övriga ungdomsförbunden, samt en stor del av svenska folket, de spelar tydligen ingen som helst roll?
Jag är inte bara arg, jag är rädd. Vad håller på att hända med demokratin om sådana här beslut kan gå igenom, trots alla protester? Själva lagen strider ju direkt mot de mänskliga rättigheterna, och beslutet känns inte särskilt demokratiskt genomfört heller. Hur långt kommer det här att fortsätta? Jag hoppas bara att moderatjävlarna inte lyckas få igenom en reklamkampanj som gör att de får sitta kvar vid makten efter nästa val. Med tanke på allt de har ställt till med hittills (och utsikterna om vad de skulle kunna ställa till med på två år till... huga) har jag svårt att se hur det skulle vara möjligt. Men å andra sidan så är det mycket möjligt att de lyckas vända kappan efter vinden och bli omvalda, för som sagt: människors dumhet ska inte underskattas.
Gah. Jag önskar att det vore val idag. Jag vet i alla fall vilket parti jag skulle rösta på i så fall.
Varför jag dissar studentbalen
Nej tack. Då lägger jag hellre den tiden och de pengarna på något roligare, något som jag har mer glädje av i slutändan. För vad är väl egentligen en bal på Cloetta Center?
Kärnkraftverk
Torsdagen spenderades på OKG, kärnkraftverket i Oskarshamn. På förmiddagen fick vi höra på en föreläsning av en människa vars åsikter om kärnkraft inte var särskilt svåra att härleda till det faktum att vederbörande var anställd på ett vinstdrivande företag som äger kärnkraftverket i fråga. Ämnet slutförvaring verkade undvikas systematiskt, och om en ställde en fråga så var det som att prata med en politiker - samma mening som innan upprepas, fast med andra ord. Pfft. Till skillnad från min fysiklärare som känner sig kluven i fråga om kärnkraft (ordvitsen var inte menad förrän jag poängterade den, tydligen...) så har jag tagit ställning i frågan. Jag tycker inte att kärnkraft är en bra väg till energiförsörjning. Det är helt enkelt oansvarigt att stoppa ner radioaktiv substans i urberget för förvaring i hundratusentals år, hur säkert det än påstås vara. Det är just de saker som inte sägs kunna gå fel som får mest ödesdigra konsekvenser när det väl inträffar. Och givetvis kommer det att göra det, i enlighet med Murphys lag om alltings jävlighet:
Allting som kan gå fel, kommer att göra det.
Visst, det är positivt att kärnkraft inte släpper ut lika mycket koldioxid som exempelvis kolkraft, men jag tycker inte att det är ett alternativ till att utveckla miljövänliga sätt att tillvarata energi. Det går, det är jag övertygad om, om bara politikerna får tummen ur röven och verkligen satsar på det. Argumentera gärna med mig, nu när jag har statuerat ännu en av mina provocerande åsikter. By the by så måste jag citera Delirium, bara för att det passar så bra och för att Sandman äger (och för att jag läste ut The Kindly Ones idag):
Our existence deforms the universe. That's responsibility.
Så. Med det sagt - tillbaka till kärnkraftverksbesöket. På eftermiddagen fick vi ikläda oss gula overaller, blå hjälmar och floppsiga skoskydd och vandra runt på själva kärnkraftverket. Lite läskigt, men tydligen är det mindre strålning inuti ett kärnkraftverk än utanför. Och mätarna sa att vi inte var kontaminerade när vi gick därifrån. (Hah. Kontaminerad. Vilket fint ord. Nästan lika fint som makulerad.) Det är ändå lite skrämmande att veta att i tanken som syns där nedanför pågår fission av urankärnor för fulla muggar. Efteråt fick de som ville bada i havet där de släppte ut kylvatten, men vi var bara två som vågade. Det var över tjugo grader varmt. I havet, i maj! Strömt var det, och massa fiskar, men skoj.
Dock har jag en fråga som jag fortfarande inte vet svaret på. Vad sjutton står OKG för? I guess some things are better left unknown...
Min version av sportbloggande
Fånigt är vad det är. Jag menar: vuxna män som springer omkring i shorts och jagar efter en boll. Det är ju pinsamt. Om de nu har sådana böjelser kan de väl gå hem och göra det där ingen ser. Fotboll. Pfft. Och de förväntar sig att jag frivilligt ska springa omkring där och fåna mig och sparka på ett luftfyllt klot. Utan att skratta ihjäl mig. Och utan att tappa respekten för mig själv. (Jävlar, vilken självrespekt jag har byggt upp helt plötsligt. Let's hope that it's a good thing.) Varför?! Det är ju fullkomligt livsfarligt. Bollar som kommer flygande i hundratals kilometer i timmen, jag kan ju bli knockad medvetslös.
Svettiga, exalterade människor i överflöd samlas på läktare och framför TV-apparater för att titta på skräpet dessutom. De betalar för det. Knäppskallar. Jag skulle knappt göra det om jag så fick betalt. Jag har aldrig förstått mig på fotboll. Springa runt på en gräsmatta och dribbla, göra inkast och passa och allt vad det heter. Och detta vansinne ingår i skolidrotten för att bevara vårt kulturarv. Bah. Jag säger bara en sak. Fäktning. Det är äkta.
Min version av modebloggande
- Oscar Wilde
Helt sant. Efter att ha ägnat några timmar med Faster och Pappa åt att shoppa studentskor till mig är jag ännu mer övertygad om tesens sanningsvärde. Shoppa förresten. Yech, jag hatar det ordet. I fortsättningen tänker jag använda införskaffa, om jag inte använder det där gräsliga ordet i rent förakt. Hursomhelst. Jag har gjort observationen att skomodet för kvinnor är absolut gräsligt. Så fult att jag inte förstår hur någon med någon som helst självrespekt ens skulle fundera på att ta på sig sådana skor. Men nåväl, det är som det är med den saken. Mig stör det inte om folk tycker att sagda skor är sagolikt vackra och glatt tar på sig dem. Var och en har rätt till sin egen smak.
Det som stör mig är att modebranchen inte tycks vilja ge mig den rätten. Eller de stackars insnöade människorna runtomkring mig heller, för den delen. Det tycks finnas en lag som säger att bara för att jag är kvinna ska jag frivilligt ta på mig pumps, högklackat och nätta sommarsandaler (och allt vad det nu heter), och helst trivas i dem och tycka att de är snygga. Det anses stötande, uppseendeväckande och fullkomligt oacceptabelt för mig att vilja klä mig i kläder som definieras som manskläder. What the hell?! Vad hände med min fria vilja? Varför måste samhället till varje pris hindra mig från att vara den jag vill vara, bara för att det inte råkar stämma överens med vad majoriteten av kvinnorna vill (eller inbillar sig att de vill) vara?
Jag ser det som en personlig kränkning och restriktion att behöva följa de här fåniga reglerna kallade mode för att få en gnutta respekt. Samtidigt kräver de av mig att jag ska tappa all min självrespekt. Det går inte ihop. I mitt tycke är de som förtjänar respekt de som verkligen vågar ha så pass mycket respekt för sig själv att de klär sig så som de vill för sin egen skull och inte för att behaga allmännheten genom att visa upp sin kropp. Missförstå mig inte nu - jag hyser inte agg mot människor som väljer att gå omkring i höga klackar, kort kjol, tights och urringning. Om de trivs i de kläderna och gillar bilden de får av sig själva i de kläderna så har jag inga som helst invändningar mot det hela. Det som gör mig upprörd är att jag anses vara galen som vågar säga att jag väljer att inte klä mig så för att jag inte känner mig bekväm i kläderna, inte känner någon önskan att bli betraktad som attraktiv och inbjudande, och helt enkelt tycker att kläderna ser löjliga ut. Jag är fullt medveten om att många betraktar min klädstil (eller snarare bristen på den) som löjlig, och jag säger inte på något sätt att folk ska sluta klä sig som de gör för att deras klädstil inte faller mig i smaken.
Varför har då inte jag den rätten? Folk kallar mig konstig, eller går så långt som att kalla mig transvestit - men jag ser det helt enkelt som att jag är mig själv, så som jag vill vara och inte som samhället har bestämt att jag borde vilja vara. Det är ett konstigt samhälle vi lever i, där självrespekt ses som något udda som inte är värt att respektera. Är det inte det, och inte denna fånighet kallad mode som borde betraktas som attraktivt?
Internationella kvinnodagen
Förtryck i form av lägre löner, automatiskt mindervärda åsikter, osynliggörande, förlöjligande, objektiserande. Jag har svårt att förstå hur så många kan finna sig i det. Det är så oerhört skrämmande att se hur folk anser att dessa företeelser är själrättfärdigande bara utav gammal vana, för att det alltid har varit så. För det är inget annat dessa absurditeter till könsroller egentligen är. Gammal, dammig, möglig, rutten vana.
Att vara feminist är att vakna upp och se att det finns ett alternativ, att förstå att konceptet "någonting är gammalt, alltså är det rätt" inte är värt ett dyft. Det behöver inte vara så här. En helt annan värld är möjlig. En värld där vad en människa råkar ha mellan benen inte spelar större roll än ögonfärg eller hårfärg. En värld där begreppet sexuell läggning inte har någon betydelse. En värld utan krav på att alla som inte har någon fallos ska lägga ner absurda summor på att modifiera sitt utseende för att behaga modebranchen och allas ögon, och där det heller inte finns några krav på att personer med fallos absolut inte ska göra detsamma. En värld där varken män eller kvinnor ska behöva skämmas för sina bröst (män får gå med bar överkropp utan att någon säger ett knyst, men så fort en kvinna tar av sig tröjan anses det vara stötande och provocerande). En värld där ordet naturligt förlorar sin betydelse, eftersom allt är naturligt. För vad är mer naturligt än friheten från könsrollerna?
Vem vill leva efter en schablon egentligen? Vem vill vara fångad i ett mönster? Både män och kvinnor är det idag. Feminism handlar om att erkänna att det är så världen ser ut (se sanningen i vitögat!), och helt enkelt sluta att acceptera det. Bryta sig loss. Våga drömma om den värld som är precis inom räckhåll, bara vi ändrar vårt sätt att tänka. En värld där vi inte kategoriseras efter vad vi har mellan benen (det är så väldigt fånigt egentligen, tänk efter!). En värld där alla är fria att vara den en vill vara.
Så, denna världens största, fredligaste och viktigaste frihetsrörelse (för både män och kvinnor!) ska jag fira imorgon. Ska gå ner på stan till demonstrationen på trädgårdstorget. Tråkigt nog var det ingen som ville/kunde följa med, så jag får väl gå dit själv. Men jag är inte ensam. Det finns fler än jag som SKRIKER EFTER RÄTTVISA. Som vägrar finna sig längre. We can do it, sisters (and brothers)!
Jag har dessutom dagen till ära tankat mp3-spelaren med helt suveränt bra kvinnliga artister. Morgondagens soundtrack består av följande sångerskor, allihop rekommenderar jag starkt: Alanis Morissette, Ani Difranco, Anouk, Billie Holiday, Björk, Joan Baez, Joni Mitchell, Martha Wainwright, Sarah McLachlan och Tori Amos.
You and me, we can help change their minds together!
- Alanis Morissette (Sister Blister)
P.S. Alexander Chamberland (som nyligen avgått som språkrör för Grön Ungdom) sammanfattar väldigt bra vad queerfeminism handlar om här och här.
Varför ett könsneutralt språkbruk?
Dels finner jag tanken på att fortsätta att göra något av gammal vana med en sömngångares säkerhet om att det är rätt och riktigt bara för att det "alltid har varit så" skrämmande konservativ. Dels finner jag det motbjudande att vi lever i ett mansdominerat och heteronormt samhälle. Men hemskast av allt är i min mening att så få verkar våga inse det. Att förneka sanningen, kanske tänka "ja jösses vilken värld vi lever i egentligen" och sen gå och engagera sig i något annat. Något med bättre framtidsutsikter, gärna något som ger en tillfredsställelse för stunden i form av glädje eller pengar. För vad har en för att vara feminist egentligen? Det är ju mest jobbigt. Jag erkänner, det är så det är. Ständigt måste en förklara sina "radikala" åsikter, hålla en föreläsning om hela sin moraliska världsuppfattning över en middagsdiskussion, och ändå är det svårt att få mer respekt än att uppgraderas från "knäppgök" till "outsider". Men det ger faktiskt något också. Det ger en känsla av mening att (åtminståne försöka) leva efter sina ideal. Någon slags livsglädje och kämparglöd. Som i längden är värt mer än alla tillfälliga men ack så trevliga distraktioner det finns att gömma sig i.
Men varför just detta? Varför gräva ner mig i dessa petitesser när det säkerligen finns effektivare sätt att propagera på? Eller för den delen, varför försöka över huvud taget? Att tro att jag har makt att förändra hela världen är bara naivt. Eller, hur är det där med makt egentligen? Jag tror att mycket av den makt en människa har är den vederbörande har gett sig själv. Tankar har en sån oerhörd makt, egentligen. Om du har erkänt för dig själv att du är maktlös, att ingen lyssnar på dig och att du aldrig någonsin kommer att göra någon skillnad här i världen så har du i princip tagit första steget mot att misslyckas. Hur vore det att i stället erkänna att du faktiskt har makt att göra så gott du kan? Vilket erkännande är sant egentligen? I det här fallet skapar du faktiskt sanningen själv.
Jag försöker hålla fötterna på jorden. Jag vet att allt jag gör kanske inte kommer att göra så stor skillnad och kanske kommer att glömmas bort direkt. Men jag vet också att om jag ger upp direkt finns det inte ens en chans att jag kommer att kunna lyckas med någonting. För möjligheten finns ju faktiskt där, hur liten den än må vara. Och den tycker jag är värd att kämpa för, om det nu inte finns någon annan motivation över huvud taget (vilket det faktiskt gör, i det här fallet).
Sedan råkar det här vara mitt personliga sätt att kämpa på också. Lite patetiskt och humoristiskt, det medges. Faktum är att jag höll ett treminuters tal om ämnet som en uppgift i svenskan. Det blev visst uppskattat, publiken skrattade oavbrutet, och lärarinnan tyckte att det var som klippt och skuret för stand up-comedy. Hoppsan. Jag som faktiskt hade skrivit talet helt seriöst (bara att jag tar seriöst på en sådan här sak kan nog få många att klassificera mig som knäpp). Men jag antar att det bara var en bonus. Humor är faktiskt ett av de bästa sätten att nå ut till folk, så varför inte låta folk tro att jag gör det här som ett stort skämt? Vad är skillnaden egentligen? Det är ju så absurt att det får folk att skratta, men det är sanningen. Kan en få folk att inse att världen faktiskt är så här absurd kanske de vill göra något åt saken. Kanske skrattar de bara åt hur konstigt samhället är. I vilket fall så har jag vunnit.
Lästips om du vill i insikt efter insikt förfäras över den patriarkaliska samhällsstrukturen, förstå vad jag menar med mansdominerat språkbruk, eller helt enkelt bara skratta: Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg. En underbar satir som alla borde läsa.
En sjuttonårings sista tankar
Det här är det sista jag skriver som sjuttonåring. Imorgon fyller jag arton år. Då blir jag myndig. Då blir jag VUXEN. (Rent juridiskt definerat, i alla fall.) Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är lite sorgligt. Jag kommer inte att vara barn längre. Å andra sidan känns det väldigt skönt. Att äntligen bli tagen på allvar. Att officiellt ha en egen vilja. Varför ska det behöva vara så? Varför kan man inte ta barn och deras åsikter på allvar? Jag säger inte att barn borde härska över världen, men deras åsikter, tankar och frågor bör i högre grad tas på allvar. Vuxna bör inte bara ta för givet att de vet barnens bästa. Varför säger jag så? Jag gillar inte barn. De är jobbiga. Men jag kommer ihåg hur det är att vara barn. Tror jag i alla fall. Jag vet inte om jag kan vara säker på något. Saker ändras så snabbt.
Jag undrar om jag verkligen kommer att bli tagen på allvar bara för att jag är myndig? Förmodligen inte. Jag är ju fortfarande kvinna. Det är inte sällan jag har önskat att jag blev född till man. Så mycket enklare livet hade varit. Då kanske jag hade kunnat få respekt. Kunnat vara den jag är och tycka som jag tycker utan att behöva stå till svars för det och hela tiden önskat att jag var något annat. Jag vill inte att det ska vara så - det ska inte spela någon roll om jag är man eller kvinna, jag ska inte behöva önska att jag hade en annan kropp. Men det är så. Samhället kanske kommer att ändras i den riktningen men just nu härskar orättvisa. Det gör mig så frusterad att vilja vara något jag inte är!
Hursomhelst. Jag fyller arton imorgon. Då ska jag leta upp en präst. Och gå ur kyrkan. Anledningarna är flertaliga och helt självklara för mig, så det är inget jag behöver skriva här. Jag är lika trött på att behöva diskutera varför jag inte vill vara med i svenska kyrkan som jag är på att hela tiden behöva stå till svars för varför jag inte äter kött. Bara för att man inte gör eller tänker likadant som majoriteten får man beteckningen "konstig", och måste förklara hela sin moraliska världsuppfattning för att få en gnutta respekt, eller i alla fall bli lämnad ifred. Det har varit så i hela mitt liv. Om man kommer med en ny tanke eller råkar vara av en annan åsikt än alla andra blir man nedtrampad direkt. Man ska inte tro att man är något. Att man har makt att förändra - nej, det är helt otänkbart. Jag menar, om "alla" tycker en sak så måste det ju vara så. Saker ska vara som de alltid ha varit, och ska göras på samma sätt, det har ju fungerat bra fram tills nu, så varför ska vi ändra oss? Det är ju bara jobbigt att tänka. Bättre då att fortsätta i de gamla trygga hjulspåren och inte bry sig om de där irriterande små uppstickarna som bara vill förstöra. Bättre att tysta dem så att vi kan leva i lugn och ro. Inga tankar på revolution här inte. Då måste man ju öppna ögonen och tänka själv. Nej. Jag tänker aldrig ge upp och rätta in mig i schablonen som säger hur jag borde vara, tycka och tänka bara för att ingen annan tycker likadant som jag, eller ser saker från mitt perspektiv. Det där med att se saker från andras perspektiv tror jag är väldigt viktigt. Om folk i alla fall kunde överväga om det jag säger kan vara något annat än struntprat, och diskutera saken med mig? Jag tar verkligen inte för givet att allt jag säger och tycker är rätt. Det jag avskyr är när folk tar för givet att bara för att jag är ensam om mina åsikter är de automatiskt fel. Det kanske finns många andra som delar mitt synsätt, som inte råkar vara närvarande vid tillfället? Och även om det bara är jag på hela jorden som tycker på ett visst sätt så anser jag mig ändå ha rätt till respekt för min åsikt. Är jag rubbad? Är mina åsikter verkligen så radikala? Tänker jag på ett abnormalt sätt? Jag tror inte det. Jag skulle önska lite mer tolerans i världen. Men jag klagar säkert förgäves. De flesta som är avvikande på något sätt - har annorlunda kläder, utseende, åsikter, tankar, känslor - har nog fått kämpa i motvind. Känna sig som en alien på ett ställe som borde ha varit ens hem. Men jag tänker inte ge upp. En dag kanske de inser att jag inte är rubbad. Å andra sidan kanske de aldrig gör det. För att citera Oscar Wilde: "Whenever people agree with me I always feel I must be wrong."
Nu sitter jag och tycker en massa saker igen. Gräver ner mig i cynism, klagar på samhället och blir bittrare och bittrare. Vad tjänar det till egentligen? Det är ändå ingen som kommer att läsa det här och ägna det någon djupare eftertanke. Men jag kan väl alltid hoppas. Om inte annat är det bra för mig att få spy ut alla desperata tankar på papper (dator då, whatever) ibland. Det är nog bra för sinnesfriden, eller något i den stilen.
Nu tänker jag skriva om något ytligare.
Wihiii! Jag har äntligen fått boken som jag fjärrlånade på biblioteket för två och en halv jävla månader sedan. Som jag har längtat. Som jag har gått runt och velat sparka bibliotekarierna för att de slarvade bort sista boken i en ohyggligt spännande fantasytrilogi som jag höll på att läsa och sedan måste diskutera igenom saken i flera veckor innan de kan köpa in ett nytt exemplar. Gah! Men nu är min långa väntan över. Yayness. Det är lite ironiskt, egentligen. Idag fick jag min födelsedagspresent av Nicke, och vad är det, om inte just precis den boken? Aww. Jag blev jätteglad. Nu har jag hela trilogin (The Black Magician trilogy av Trudi Canavan, om någon undrar). Synd bara att biblioteket inte kunde ha segat sig en vecka till. Då kunde jag ha gått dit och bett dem ta sig i röven. Moahaha. Nej. Nu är jag bitter igen. Jag ska sluta med det. Jag är glad för boken i stället. Stackars min omgivning som måste stå ut med att jag läser hela tiden. Men det är svårt att sluta läsa bra böcker. Alla har vi våra droger...
För att återknyta till temat "att fylla arton" så medför det också att jag är gammal nog att ta körkort. Jag ska göra teoriprov på onsdag. Gläh. Jag hoppas verkligen att jag klarar det. Jag har pluggat rätt mycket på alla regler, och folk säger att provet faktiskt inte är så svårt, men jag är orolig ändå. Det skulle vara så nesligt att misslyckas. Teoriprovet är ändå inte det jag är mest nervös inför. Uppkörningen, gah, jag vågar knappt tänka på det. Jag är inget bra på att köra bil, och inte blir det bättre under press heller. Körlektionerna går helt uruselt, varje gång blir mitt självförtroende kört i botten. Hur ska jag kunna leva med mig själv när jag kör mot enkelriktat?! Jag hoppas att sarkasmen framgick. Den gällde dock bara sista meningen. Det där med mitt självförtroende stämmer alltför väl. Jag ska jobba på att bygga upp det lite bättre, men det blir svårare när man blir helt tillplattad och nermosad igen och igen. Jag kan visst inte släppa det. Vad ska jag göra då, komma över det och gå vidare, eller bära med mig mina erfarenheter och lära mig något av dem? Visheten har många ansikten. Som jag i skrivande stund känner för att spotta på.
Jag sätter punkt efter det här stycket. Om jag inte stoppar mig själv kommer jag att sitta här och spy galla hela natten. Och då missar jag min födelsedag imorgon. Det vill jag ju inte. Undrar vad som kommer att hända då. Det är lika spännande som alltid, oavsett hur myndig jag blir kommer jag nog alltid att ha nyfikenhet som en fyraåring. Så - farväl från en sjuttonåring, ett barn - på återseende som artonåring och vuxen. Jag undrar hur stor skillnaden kommer att vara.
