Winterdragon

Om en vecka flyttar jag in till Linköping. Det betyder att vi just nu håller på och stuvar in husets innehåll i kartonger. Idag rensade vi vinden, och där hittade jag saker från mitt tidigare liv (eh... min barndom) som jag:

a) Trodde att jag hade glömt att jag ägde
b) Hade glömt att jag ägde
c) Slängde för att det var skräp
d) Slängde för att det var täckt av mögel
e) Behöll för att det var skräp med s.k. nostalgiskt värde

Till den sista kategorin hör alla skolböcker från grundskolan som jag hittade. Jag tog upp en på måfå och började läsa, vilket var hysteriskt kul, lite skrämmande och väldigt störande. Jag tänkte ta och dela med mig av ett stycke ur en skrivbok med titeln "Fri skrivning" vilken innehåller berättelser från tiden då jag gick i 4B. För att få den rätta känslan av att vara skriven av en nioåring tänker jag behålla stavningen och formateringen i sitt ursprungliga skick, dock ska jag bespara er handstilen (som består av en pliktskyldig och faktiskt inte alltför gräslig skrivstil). Dåså, mina damer och herrar, låt mig presentera...

Grottan
Vi klättrade ner för en blå repstege, och vad såg vi, om inte två tullipaner som satt och åt köttbullar.
Vi gick en liten bit.
Sedan träffade vi en man som hade jättelångt grått skägg. Han hälsade på oss på latin, ett jättekrångligt språk.
Men tänk, vi förstod vad han sa! Vi hälsade tilbaka på flytande latin.
Han visslade på sin hund som var en dinosaurie.
Han gav dulle (som dinosaurien hette) mat, och bad oss komma in i hans blåa, trekantiga hus. Där inne var det varmt och skönt.
Han hade en öppen spis, en granrisbädd, en kökssoffa och ett bord. Vi satte oss ner i soffan.
Han började berätta...

- När jag dog, långt, långt, innan jorden skpades så kom jag till det här stället.
- Jag har bott här i ungefär 30 miljarder år nu.
- Men en gång för ungefär 4 miljarder år sedan så skapades jorden, och det här berget landade på den.
- Nu bor jag här med min fru Angneta och mina barn Fiffi, Lisa, Adolf och Rufs.
- Jag själv heter Agust föresten.
- Nu ska jag säga er en sak, att om man kommer ner hit så pratar man latin hela tiden.
- Men det värsta är att man inte kommer härifrån förrän man dör, och här så dör man inte förrän man har varit här i 100 miljarder år.
- Men på jorden där ni bor är det bara en sekund.
- Men det är ju llätt att komma harifrån, det är ju bara att klättra upp för repstegen igen. sade vi.
- Nej, nej, nej, det går inte för den repstegen kan man klättra ner för men inte upp för. sade Agust.
- Ni kan väl bekanta er med mina barn medans jag lagar mat.
- Okej, sade vi.
Vi hoppar fallskärm, sade fiffi.
- Ja, vad kul! sade vi.
- Men, varifrån ska vi hoppa?
- Vi hoppar från Eifeltornet, sade Adolf.
Så klättrade vi uppför Eifeltornet.
- Vi landar i sjön där borta, så kan vi bada sen, sade Lisa.
Och så hoppade vi.
Det var jättehärligt!!!
Vi landade med ett plask i sjön.
- Tur att vi hade flytvästar, sade Rufs.
- Tuuuut!
- Oj då, utbrast Lisa.
- Det var visst pappa som signalerade att maten var klar.
Vi sprang hem och bytte till torra kläder, sedan satte vi oss ner vid bordet.
- Vad får vi till mat? frågade vi.
- Köttbullar så klart, sade Agust.
Det är den ända mat som finns här, förklarade Agust.
- Mmmm vad gott, sade vi.

Dagarna gick och blev till veckor som blev till månader som blev till år.
Årtusendena kom och gick. Och till slut var det bara en timme kvar.
Vi tog farväl av varandra.
- Jag och min fru kommer att vara hundar på jorden, och mina barn kommer att vara hästar som är era, sade Agust.
Sedan sade det POFF!!! Och berget spottade ut oss.
- Jag ska skriva en bok om den här platsen, sade jag.
Och sen traskade vi glada hemåt.
Slut.

Är den inte episk? Jag undrar hur mycket som har hänt med min berättarkonst på det halva liv som har gått sedan dess, egentligen...