Winterdragon

Hm. Jag undrar hur pass storstadsaktig Lund kommer att vara. Alla jag har frågat säger att det är en trevlig stad. Hoppas att de har rätt. Ur mitt perspektiv, alltså. Jag har verkligen börjat notera det på sistone, hur sällan min definition av "trevlig" stämmer överens med den vedertagna normen i samhället. Det där med att människor förväntas gilla stora städer, till exempel. Det idealet har jag aldrig lyckats vare sig begripa eller leva upp till. Sedan har vi ju det där med vilken temperatur som ska betraktas som behaglig, men det är en annan sak. (Vad är det för fel på kallvatten egentligen?)

Är det inte lite lustigt att flytta till en stad jag aldrig har varit i? Jag tycker att det är helknäppt, men udda nog framstår det som en bra idé i mitt huvud. Jag är vettskrämd inför tanken på att bosätta mig i en stad där jag inte känner en människa, men samtidigt lyckligt exalterad. Det är ju ett äventyr! Om jag nu har lyckats uppbygga något mått av kontroll över mina överspända nerver så tänker jag låta bli att gripas av panik och tillämpa Ta-dagen-som-den-kommer-filosofin. Det blir säkert kul att på sätt och vis påbörja ett helt nytt liv.

Ett liv som dock ganska snart kommer att utsättas för en del prövningar, befarar jag. Inte nog med att jag nog kommer att trilla baklänges av den mentala chock det kommer att innebära att börja plugga fysik på universitetsnivå (går det att förbereda sig på att bli överraskad?), jag ska dessutom lära mig att leva i studentkorridor. Dun-dun-dun-DUN! Jag, som är socialt missanpassad och därtill katastrofalt dålig på att laga mat, ska dela korridor med för mig fullständiga främlingar och på något vis försöka lära mig vad termen studentliv egentligen innebär. Utan att förlora förståndet.

Heeh, och det är bara lite mer än en vecka kvar tills infernot brakar lös. Så, med tanke på alla dessa stundande omställningar kan förmodligen en viss framtidsnoja samt spontana ångestattacker betraktas som fullständigt normala. Men med tanke på den känslomässiga instabiliteten hos mitt psyke är nog sannolikheten större att jag flippar ur totalt. Ah well, vilket det blir återstår att se. Förhoppningsvis lyckas jag behålla så pass mycket självdistans att jag kan återberätta scenariot här för er outtröttliga och aldrig så intresserade bloggbevakare.

Nej, nu ska jag återgå till att vara lycklig. På återseende!