Winterdragon

Lugn, jag lever. Jag är till och med blivit frisk och det händer saker värda att skriva om i mitt liv och mina tankar. Dock är det här sista inlägget i den här bloggen. Tack för att troget ha stått ut med mig och mitt dravel här i två år. Men, så lätt blir inte blogosfären av med mig. Det här är slutet på en era, nu börjar en ny...

Wow. Jag klarade andra delen av tentan också. Utan att plugga. Mirakulöst. Nåja, nu börjar nya kurser, så jag kan förhoppningsvis sparka igång min hjärna till att tänka igen. Plasmafysik och astrobiologi. Skall nog bli intressant.

Idag har varit katt-vaccinerardag. Det gick hur bra som helst, Mizar spann när hon fick sprutan. Nu är jag tillbaka i mitt korridorrum för några dagar, så jag har dock ingen möjlighet att studera hur hon mår i några dagar efteråt. Annars bor jag i princip hemma hos Martin nu. Att komma tillbaka hit gör mig mer angelägen än någonsin att hitta en egen lägenhet så snart som möjligt, så att jag både kan få vara i fred, ha ett eget kök, och kunna ha min katt boende hos mig. Det är en jäkla kö, jag har köat i tio månader nu, men till nyår hoppas jag ha en egen etta. Please, oh please!

I övrigt är jag nedstämd av diverse anledningar. Dels att jag var för sjuk för att åka på Swordfish i helgen. Ack och ve. Dels för att halloween kändes väldigt tom i år. Det är första gången på tio år utan halloweenfest. Det känns underligt att inte ha haft fullt upp att anordna, men ännu underligare att inte ens ha haft en halloweenkostym att planera. Jag som älskar halloween. Kommersialiserade är väl alla högtider nu för tiden, men jag tycker ändå att det är den roligaste. Det känns som om världen för en gångs skull tycker att det är okej att vara jag under halloween. Nåväl, jag fick en pumpa i alla fall. Wiie.

Nu tillbaka till mitt ätande av japanska päron.

Tänka sig. Jag klarade tentan. Precis godkänt. Ja vad tusan, varför anstränga sig mer än nödvändigt? Nu har jag bara tenta del II kvar i morgon. Wihii, det är ju inte som om jag har pluggat mer till den. Men värt ett försök är det väl, I guess. Jag känner mig smärtsamt likgiltig. Not comfortably numb at all. Det är irriterande, och det gör ont i mig att inte bry mig mer. Kanske är det bra för mig med lite apati. Kanske är det förödande. Jag tycker inte om det i vilket fall. Labbrapportandet går också åt skogen. Men jag känner mig nästan frisk nu. Om bara min energi kommer tillbaka kanske jag kan börja anstränga mig något så när igen. Typ leva.

Nu är det november. Oktober var bedrövlig, låt november bli bättre. Det tror jag. Om inte annat så fyller jag 20 om några veckor. Då blir jag stor. Större. Äldre. Myndigare. Whatever. Jag vet inte. Ljudet fungerar på min dator igen. Jag är koherent som tusan. Nu bör jag gå och lägga mig så att jag hinner sova ett uns innan tentan och nya kursstarterna i morgon. Måndag. Blä. Säng. Mums. Spamalot! Ja! Nästa höst, då jäklar! Wiiie!

Nu, innan brainstormen övergår i en orkan: over and out.

Uppdatering angående sjukdomen: hör och häpna, det har börjat bli bättre! Så bra att jag faktiskt orkar tänka och göra saker. Lite feber är dock kvar, och jag hostar som en kedjerökande dementor, men det finns i alla fall hopp om tillfrisknande. Yay. Jag kanske till och med orkar ta mig in till universitetet imorgon. Det återstår att se, kanske bäst att inte hoppas på för mycket med tanke på den huvudvärk jag fick av att gå ut i en halvtimma med katten. Åh, jag längtar tills jag är frisk! Energiiiii, tack!

Jag är en dålig bloggare igen. Jag har fortfarande ett liv, så brist på saker att skriva om råder icke. Möjligen mindre tid, fast det har inte stoppat mig förut. Inspirationsbrist? Nej, jag känner mig inspirerad och motiverad och allt det där. Möjligen inte energisk nog. Det jobbigaste med att få saker gjorda är att börja, och det är inte alltid jag tar mig över den där tröskeln. Vilket leder till stress stress, förnekande av stress, ännu mer stress och så vidare. Mental hälsa är inte min starka sida. Eller fysisk heller, för den delen. Har varit småsjuk hela hösten, vilket har hindrat mig från att träna, vilket i sin tur snart får mig att börja klättra på väggarna. Men energin går åt ändå. Jag har blivit antagen till Akademiska Kapellet, och är överlycklig över att få spela med orkester igen! Det var alldeles för länge sedan. Men att bota min svärdsabstinens får vänta till nästa termin, är jag rädd. För mycket att göra. Och, ej att förglömma, JAG HAR FÅTT EN KATTUNGE! Mer om detta inom kort. Mer om annat inom kort också, hoppas jag. Ovetenskapliga men icke desto mindre empiriska undersökningar har visat att min mentala hälsa tycks förbättras vid regelbundet skrivande. Nu kallar dock plikter såsom pluggande, så på återseende.

Nu har terminen börjat igen. Det är höst. Det regnar, och är så pass kallt att det går att vistas utomhus utan att ta skada. Det känns bra, so far. Två kurser har börjat; Astronomi och Astrofysik samt Genus i Naturvetenskap och Teknik. De verkar vara riktigt intressanta och roliga båda två. Roligare än matte, givetvis, men det är å andra sidan inte svårt. Jag måste säga att jag gillar min astronomibok. Jag är visst inte den enda som är nördig nog att störa mig på astronomiska brister i populär kultur:

Exercise 2.4
In his Old Man and the Sea Hemingway wrote:
It was dark now as it becomes dark quickly after the Sun sets in September. He lay against the worn wood of the bow and rested all that he could. The first stars were out. He did not know the name of Rigel but he saw it and knew soon they would all be out and he would have all his distant friends.
How was Hemingway's astronomy?

Eftersom Orion inte blir synlig förrän i november, och inte ens då strax efter solnedgången (duh!), så är svaret tämligen självklart.

Solution: Pretty bad.

Now there's a look in your eyes
Like black holes in the sky
Shine on you crazy diamond

Weeeiii, mitt i natten, Pink Floyd i öronen och théet flödar. Tröttheten börjar ge vika för den eufori som vanligen infinner sig kring tresnåret. Jag har inte suttit uppe såhär, vare sig för mig själv eller med någon annan, på ovanligt länge. Antagligen är det sista gången på länge också, med tanke på att terminen börjar på tisdag, om två dagar. Då förväntas jag ha en anständig dygnsrytm, även om några laborationer kan tänkas ligga på kvällstid, med tanke på ämnet jag studerar. Jag har saknat det, märker jag. De här stunderna som jag har helt för mig själv, utan att egentligen göra någonting alls. Bara sitta uppe och uggla och genom datorn studera något obskyrt ämne som fascinerar mig för stunden. Småfilosoferar och bara låter musik strömma genom mitt huvud. Funderar på saker som huruvida det skulle vara en bra idé att bli vegan och bönsyrseräkors förmåga att se ljusets polarisering. Kommunicerar med min inre dadaist och tränger bort alla tankar på allting som behöver göras imorgon. Imorgon existerar inte just nu. Framtiden gör det, lite sådär diffust, drömskt, så som jag vill ha den, men inte imorgon. Imorgon är alldeles för konkret. Nu finns bara plats för lagom luftiga tankar, hur djupa och entusiastiska som helst, men bara eftersom de inte behöver tas på allvar. På natten är allt tillåtet. Det behöver inte betyda något sen när morgonen kommer, så galningen inom mig kan härja fritt. Utan att fördömas. Utan att betraktas som en galning, för en stund. Jag släpper den delen av mig fri från den inre tvångströjan och låter mig yla mot månen. Tillåtande. Galenskap. Frid.

You reached for the secret too soon
You cried for the moon
Shine on you crazy diamond

Snart skall jag lämna galenskapen. Återgå till mitt... letar förgäves efter ett svenskt ord som motsvarar "sane", men misslyckas... "sanea" liv. Bli en dagmänniska, marginellt mer produktiv, kanske aningen mer respekterad, mer obekväm, ryckt ur mitt naturliga tillstånd. Det kanske är bäst så. Det kanske är bäst att intala mig att det är bäst så. Alternativt så fungerar det inte. Jag kan nog alltid hitta sätt att återerövra mina nätter. Men nu är det dags att ta tag i livet igen. Studier. Teori, praktik, slit. Skönt, på ett sätt. Jag har förhållandevis kortsiktiga, väldigt konkreta mål att ta tag i igen. Jag hinner inte tänka mig deprimerad.

Sommaren har varit märklig och heterogen. Nu är det dags för höst igen. Bring it on, I say! Jag är så redo jag kan bli. Jag har gjort vad jag kan och tagit mina risker. Nu är det bara att köra och se hur långt det bär. Övervinna rädslorna, göra mitt bästa. Men jag vet var gränserna ligger nu. Jag skall inte stressa mig fördärvad, jag skall ha skoj. Våga, kämpa, förundras, lev. Och allt det där.

Come on you target for faraway laughter,
Come on you stranger,
You legend, you martyr, and shine!

Yay! VG på mattetentan! Jag slipper skriva tentan en fjärde gång! Rejoice, rejoice!

Så. Det var det. Nu börjar snart terminen. På tisdag har jag mitt första upprop. Jag skall läsa astronomi i höst, wiie! Hoppas jag. Det märks att terminen snart tar sin början i en stad som lund. Gatorna är fulla av teknologer som nollas, och av studenter som jagar kurslitteratur och cyklar som galningar. Mig inräknad. Korridoren är redan fylld av folk, utbytesstudenterna byts ut, folk försöker hitta någonstans att bo och technodunket är igång igen. Jag är visserligen ytterst glad över att inte vara hemlös, men åh vad jag skulle vilja hitta en egen lägenhet snart. Pleeeeaase!

Wiie, jag har så väldigt glada nyheter! Först och främst, Tentan med stort Å (som i ångest) är nu avklarad. Och jag tror faktiskt att det gick vägen! Den var lättare än de två föregående, och det var bara en uppgift som jag över huvud taget inte visste vad jag skulle göra med. Så om nu inte matematikerna rättar tentorna så elakt det bara går, så borde jag ha ett godkänt! Yay!

Det hade i och för sig inte varit fullt så livsnödvändigt som jag trodde. När jag kom hem till lund låg det nämligen ett brev från CSN och väntade på mig. Brevet sa att de hade beslutat sig för att jag skulle få studiemedel för i höst och i vår ändå, även om tentan gick åt skogen. CSN har visst förmåga att vara barmhärtiga ibland. Tjoho!

Hursomhelst, dessa två mycket glädjande händelser utgör dock bara en liten bråkdel av min lycka. Jag skall nämligen få en kattunge!!!!! Ja! En liten underbart söt hona, som jag får hämta om tre veckor. Som jag längtar! Åh, lycka, lycka, lycka!

Den lever! Halleluja, liksom! Sju veckor, och inte ett livstecken. Många har väl redan dödförklarat den här stackars bloggen, jag övervägde det själv ett tag, men nej. Det var bara ett tillfälligt tillstånd av djup koma, men nu kliar det i skrivarfingrarna igen. (Till skillnad från mina andra fingrar...?) Det känns svårt, på något sätt. Jag har ingen aning om vad jag skall, eller vad jag bör skriva. Det är väl inte så konstigt. Efter sju veckors total tystnad, det längsta uppehållet i denna bloggs historia, kan de här första trevande inläggen liknas vid konstgjord andning. Eftersom det förmodligen kommer att ta ett tag för människor att hitta tillbaka hit, om det nu någonsin sker, så spelar det inte så stor roll vad jag skriver, eftersom jag skriver för mig själv. Det kanske är så annars också, förresten. Så överväldigande har ändå inte responsen varit att jag känner mig manad att skriva vad folk vill läsa. Vad nu det kan tänkas vara. Informera mig gärna, om du mot förmodan läser detta. Besöksstatistiken har ändå inte varit noll sedan jag försvann på min oannonserade frånvaro. Någon hoppfull jäkel har varje dag gått in här och blivit besviken. Jag har ingen aning om vem, men tack för förtroendet. Alternativt är det bara statistikmätaren som inte kan visa noll. Det spelar ingen roll just nu. Det spelar ingen roll vad jag skriver heller i det här inlägget, huvudsaken är att det får flöda.

För det här är inte ett memorandum för en döende blogg, det är ett hopp om att den skall bli levande igen. Eller kanske snarare odöd, med tanke på att uppdateringarna förmodligen kommer att vara lika oregelbundna som tidigare. Med så pass luddiga motiv till att blogga över huvud taget som jag har så orkar jag inte mana fram mer självdisciplin än att det får bli på någon tid som blir över. Kanske om något ämne som blir över, också. Det här kanske är min hjärnas slaggprodukter. Känn dig som en upptäcktsresande i ett mentalt avlopp, kära läsare!

Nej. För att vara mer koncis kan jag knyta an lite till min verklighet under de här sju veckorna. Jag vill dock poängtera att liksom tidigare kommer den här bloggen inte att fyllas av vad som händer och vad jag känner kring mitt liv, utan snarare kommer jag att lufta några av de tankar det inspirerar till. Men förtvivla icke, skvallerälskare, lite information om vad som pågår i min vardag kommer att läggas ut det också. Det är som om jag ligger på ett operationsbord, men det är jag som håller i skalpellen och väljer ut vilka organ som skall lyftas ut för allmän beskådan. Glää, kunde jag inte ha tänkt ihop en mindre motbjudande metafor? Oh well, för sent.

Hursomhelst. Mitt liv de senaste sju veckorna. Kortfattat. Den fruktade mattetentan kom och gick, med förväntat uruselt resultat. Jag fick en ledig vecka. Sedan kom en fem veckors ryskakurs, som var intressant och ett härligt avbrott från matten. Jag klarade den med bra resultat, och förklarar högtidligt: "Моё судно на воздушной подушке полно угрей!"

Under kursens sista vecka flyttade jag till Linköping för sommaren, för att bo hos pappa, i ett rum som det nästan, men inte helt och hållet, känns som att jag bor i. De följande veckorna spenderades runtflängande till Västergötland, Jämtlandsfjällen och Gotland, samt, ej att förglömma, till en massa vänner som jag har saknat. Att kunna träffa någon som jag har kännt i halva mitt liv, bara sådär över en dag, det är något jag saknar en hel massa när jag bor i Lund. Allt är inte alla tiders med att flytta långt bort.

Och nu sitter jag här, mitt i natten, och bloggar igen. Det där med mitt i natten är visserligen precis som det brukar vara under somrarna. Jag vet inte vad det här har varit för sommar egentligen. Det känns som allt annat än semester och sommarlov. Den har varit trevlig, ja, men också dominerad av en allt starkare känsla av stress. Kanske för att den har varit så uppdelad i bitar. Några dagar här, en vecka där, tre timmar med den här personen, när skall vi göra det där... Allting som vi sa att vi borde göra, allt det där som skulle bli så roligt, allt det där som planerades men som ändå inte blev som det skulle. Att kastas mellan att översocialisera och djupaste ensamhet. Från eufori och gemytlighet till svartaste förtvivlan. På fem minuter. Alla saker som knappt hinner börja innan de tar slut. Alla avklippta känslor, för jag kan inte låta bli att känna så fruktansvärt mycket mer än jag borde. Det är väl därför jag sitter här och klagar nu. Min kropp klarar inte av att leva så här. Jag står inte ut med den mentala stressen. Sommar brukar innebära att släppa saker och ta det lugnt, men jag har knappt haft ro att ens känna efter vad det är för väder. Jag brukar visserligen inte vara mycket för sol, men jag gillar att bada, och det har det blivit nästan inget av på hela sommaren. Ett par dopp i havet, det är allt. Nästa sommar får inte bli så här, det pallar jag inte. Då får något mer homogent planeras - jobb, semester, resa, whatever...

Å andra sidan kanske allt detta inte har ett dugg med mina stressymptom att göra. (Symptomen i fråga består exempelvis av konstant hjärtklappning, svimfärdighet, alldeles för starka ångestkänslor och mardrömmar om nätterna.) Stor del i förklaringen har förmodligen den stundande omtentan i matte alfa, som äger rum på torsdag, om en vecka alltså. Som kanske har framgått tidigare klarade jag inte en enda tenta förra terminen, det vill säga jag kuggade både alfan och betan i matteväg. Om jag inte klarar en av dem nu till i höst så kommer jag inte att få pengar av CSN i höst. Då kommer jag inte att ha råd att bo kvar i Lund, och måste flytta tillbaka till Linköping, bo hos pappa, vara sysslolös, känna mig misslyckad och helt och hållet förtvivlad. Jag måste överge hela mitt liv där, och jag tvivlar på att jag har motivation att starta ett nytt. Jobba är inget jag ser fram emot. Kort sagt, det FÅR bara inte hända. Därav den massiva tentaångesten. Jag bestämde mig för att fokusera på alfan så att jag säkert klarar den, men efter att jag började repetera för ett par veckor sen känner jag mig allt mer nervös och tveksam. Jag skall få byta examinator, men tänk om den nya tentan är ännu svårare? Tänk om jag får just de frågor jag inte kan och alltsammans går åt skogen? Så mycket hänger på att jag klarar den här tentan att jag får panik bara av att tänka på den, vilket jag inte kan sluta göra. Ytterst kontraproduktivt, det är jag medveten om, men hur jag än försöker kan jag inte mildra mina känslor på något sätt. Jag har en alldeles för känslomässigt instabil personlighet. Tänk om jag sitter där på tentan och får hjärnsläpp, bara för att jag tänker på vad som kommer att hända om jag misslyckas? Hemska tanke! Vad göra, vad göra, vad göra?

På onsdag flyttar jag i vilket fall hem till Lund igen. Tentan är ett stort moln av panik. Jag hoppas för allt i världen att den går vägen. Om inte... Åh, varför kan jag inte sluta tänka på det?! Det här är så fruktansvärt jobbigt! Jag vet inte hur jag skall avsluta det här inlägget på ett bra sätt. Det får bli på ett dåligt, för jag är ringrostig när det kommer till att skriva strukturerat. Här har jag, trots att jag sa att jag inte skulle göra det, hävt ur mig min själs innanmäte och det allra mesta som upptar mina tankar just nu. Jag väntar mig inte att någon kommer att stå ut med att läsa dravlet ända hit, men jag publicerar det ändå. På något plan känns det skönt att ha hävt ur sig skiten, även om lättnad är en känsla min kropp är oförmögen att förmedla för tillfället. På återseende inom en inte alltför avlägsen framtid, kära läsare. Förhoppningsvis lever jag så pass att skildra resultatet av skärselden, eh, tentan, vad nu resultatet än må bli. Farväl, till nästa gång.

Do not worry about your difficulties in Mathematics. I can assure you mine are still greater.

Ett uppmuntrande citat jag hittade såhär i samband med tentaångesten. Jag är fullkomligt övertygad om att den här tentan inte kommer att gå vägen, men nu känns det inte helt katastrofalt ändå. Likväl har jag dock utvecklat så starka aversioner mot matte att jag får kväljningar bara av att öppna matteboken. Nåja. Förr eller senare skall väl även detta lösa sig. Vem som ligger bakom citatet? Albert Einstein!

Nu är jag hemkommen från LinCon, ett fyradagars spelkonvent. Jag är fortfarande aningen mentalt mörbultad av att vara så social, men jag tror att jag har tagit igen all förlorad sömn nu och kan fungera förhållandevis normalt igen. Det borde vara LinCon oftare. Det var jätteskoj. Och roligt att komma hem och träffa allt folk igen. Inte för att jag har brist på folk att umgås med i Lund, men nästan alla jag har känt fram tills jag flyttade finns i Östergötland, och jag vill inte börja kalla dem före detta vänner. Nu är det bara ett par veckor kvar till sommarlovet. Jag vet visserligen inte när jag skall bege mig till Linköping igen, men jag lär spendera en hel tid där i sommar. Och i fjällen. Och på Gotland. Och kanske här i Lund också. Time will tell.

Angående Towel Day igår så måste jag uttrycka min besvikelse över lundaborna. Jag såg inte en enda handduksbärare undantaget mig själv på hela dagen. Dåligt.

Och på fredag har jag tenta. Det känns så oerhört hopplöst att jag i princip har gett upp tankarna på att klara den. Kontraproduktivt att vara negativ, det är jag väl medveten om, men jag kan verkligen inte skrapa ihop ett uns motivation. Känns riktigt vidrigt att inte ha klarat en enda mattetenta, att i princip ha misslyckats med en hel termin. Men vad skall jag göra? Ge upp helt? Hell no. Jag tänker se till att det löser sig, genom att plugga i sommar. Förr eller senare skall det gå. För trots att det går åt skogen för mig är jag fortfarande hur glad som helst.

Wiie, ett nytt inlägg bara för att berätta vad som inte har hänt mig i helgen. Jag har nästan hållt mig borta från ockupationsfestivalen som härjar i Lund. Jag har ännu mer hållt mig borta från finalen av brännbollsturneringen på parantesen och den tillhörande megajättestora festen som efterföljde. Hela korridoren plus gräsmattan (numera lermattan) utanför är nu en enda röra, med ölburkar, öl, oidentifierbar vätska, glassplitter, lera, sönderslagna bokhyllor och bord, högtalare, presenningar och... Jag är glad att jag slipper vara med och städa upp eländet. Och tänker för hundrafjortonde gången att jag vill inte fortsätta bo på korridor i höst...

Trots tidigare nämnda elände fortsätter jag att vara nästan okonventionellt glad. Det finns en hel del att glädjas åt. Se bara:

Idag fick vi leka med svärd på ninjutsuträningen! Yay! I like swords... Saknar långsvärdsfäktningen något enormt, faktiskt. Längtar så tills jag kan ta upp den igen. Jag blir så löjligt glad av att fäktas. Det är en av de där sakerna som får mig att verkligen känna mig levande. Som är fascinerande, utmanande, roliga, inspirerande, som verkligen resonerar med någonting som skulle kunna vara min själ, ja, som är alldeles, alldeles underbara. Det innefattar väldigt mycket mer än långsvärdsfäktning, men jag tänker inte gå in på detaljer om vad jag mer syftar på i denna avgudadyrkan.

Jag har dessutom levlat upp till andra gradens datanörd! Woot, go me! Jag börjar förstå mig på det här med Linux så smått, och vad mer är, jag blir mer och mer intresserad av att förstå det. Det känns ytterst udda att finna datoriserande fascinerande, men jag tror att jag har börjat gå över till den mörka sidan, det vill säga sidan som frivilligt och med entusiasm sitter och fipplar med burkar som den här. Ve och förtappelse, vad händer med mig? Någonting positivt, tror jag faktiskt, även om jag fortfarande inte har vant mig vid att känna att det nog vore en bra idé att lära mig programmera. Och LaTeX är riktigt kul. Oh well. Nu skall jag gå och begrunda min nya världsbild. På återseende.

Glad påsk, människor. Om ni nu firar den. En utmärkt ursäkt att vara ledig och äta godis i vilket fall. Så här ser mitt påskpynt ut (ja, faktiskt, jag tycker att bilden är så fin att jag gjorde ett):



Och idag får jag besök uppifrån (eh, norrifrån, vill säga). Yay! Synd bara att Alexandra inte kunde följa med. Stackars liten.

Nu tillbaka till städningen. *puh*

Det är helt fantastiskt. Det är i princip aldrig stjärnklara nätter här i Lund, särskilt inte om observationer råkar vara inplanerade. Men nu, under 100 timmar astronomi-eventet, har det varit fyra stjärnklara nätter i rad. Sånt är så osannolikt att det liksom inte händer! Vädergudarna har varit så snälla mot oss att det inte är klokt. Det går att bli överlycklig för mindre. Inte nog med att det var stjärnklart, jag har haft jättekul också. Jag har fått se en massa fina saker i teleskop; månen, saturnus, Orion-nebulosan, öppna stjärnkluster, solen och annat. Jag har fått lära mig en massa saker, och dessutom hjälpt till och varit en del av det hela. Astronomi är alla tiders!

Vädret fortsätter att vara tämligen strålande. Det är så varmt att det går att gå barfota och utan varmare tröja än en t-shirt, om ens det. Och glassbaren har öppnat, det är blommor överallt, och påsklov! Jag känner att mitt klagande långt om länge har kommit till ett slut. Det enda jag har kvar att säga för tillfället är ett vårskrik: YAAAAY!!!

Det är första april, vilket innebär en hel massa saker. Exempelvis känner jag mig okonventionellt glad för stunden, men det är säkert bara någon sorts aprilskämt. Bäst att inte hoppas på för mycket, liksom.

På tal om skämt och humor och sånt så tycker jag att den här affären verkar ha allt en fysiker kan önska sig: http://www.gnu.org/fun/jokes/physics.html

Något mindre roligt är att IPRED-lagen träden träder i kraft idag. Yey, nu skall regeringen ut på fildelarjakt.* Bäst att hålla sig till yoghurt, alltså.

Och för det fjärde: imorgon börjar det världsomspännande eventet 100 timmar astronomi, vilket i stort sett går ut på att nå ut till så många som möjligt med astronomiska kunskaper och möjlighet att titta på stjärnhimlen genom teleskop. Precis som Galileo Galilei gjorde för precis 400 år sedan när han byggde historiens första stjärnkikare. Vilket för övrigt är anledningen till att i år, 2009, är internationella astronomiåret. Bättre tema för ett helt år är svårt att föreställa sig för en liten blivande astronom som jag. Men mina perspektiv är säkert alldeles för storskaliga. Nåväl. Dagarna som följer skall jag hjälpa till med jippot nere på astronomihuset, och bli överlycklig om det mot förmodan blir klart väder någon kväll. Bäst att inte hoppas på för mycket här i Lund. Och för all del, om någon som läser detta råkar vara astronomiintresserad så anordnas säkert liknande aktiviteter på lämpligt universitet eller observatorium i närheten. Eller så är Lund The Place To Be, helt enkelt.

*Förtydligande: Nu skall regeringen ge företag tillstånd att ge sig ut på fildelarjakt. Klumpigt uttryckt av mig, ber om ursäkt för syftningsfelet.

1. Sätt din musik på blanda.

2. Klicka på nästa-knappen efter varje fråga.

3. Använd sångtiteln som svar på frågan.

4. Fuska inte.

1. Hur mår du i dag?

Dancing on a Highwire [not really, no...]

2. Kommer du komma långt i livet?

Fantasie [jo, men bara i mina drömmar, tycks det]

3. Hur ser dina vänner dig?

The World in Terror and Madness Lies [paranoid och galen... ja...]

4. Kommer du gifta dig?

12 O'Clock [ja jösses, det var snart...]

5. Vad är ditt livs themesong?

Get Out Alive [det var ju passande]

6. Vad är ditt livs historia?

Next Go Round [ganska intetsägande, måste jag säga]

7. Hur är skolan för dig?

Radiance [nej, jag läser astronomi, inte strålningsfysik...]

8. Hur kan du komma framåt i livet?

The Power of Orange Knickers [aha, bara att införskaffa!]

9. Hur kommer i morgon vara?

Prince of Darkness [låter onekligen intressant...]

10. Vad är det bästa med dina vänner?

Red Right Hand [låter onekligen olycksbådande...]

11. Vad finns i lager för nästa vecka?

Daddy I'm Fine [bli uppringd av pappa, måhända?]

12. Vilken sång beskriver dig bäst?

Credence [yay, jag är trovärdig...]

13. Hur är det med ditt liv?

Dark Venus Persephone [mörkt och mytologiskt, tydligen]

14. Vilken låt ska spelas på din begravning?

Past Time With Good Company [inte helt opassande]

15. Hur ser världen på dig?

Jack's Shadow [nej, jag har inte för vana att skugga personer vid namn Jack...]

16. Kommer du att ha ett lyckligt liv?

AKA Driver [svårtolkat]

17. Vad tycker dina vänner om dig?

Greensleeves [intressant åsikt, med tanke på att min garderob är tämligen svart...]

18. Har du en djup och mörk hemlighet?

Bourré [nej, jag kan inte dansa, och det är ingen hemlighet...]

19. Brukar folk i hemlighet fantisera om dig?

Something Beautiful Remains [tolkar det som ett ja]

20. Hur kan du göra dig själv glad?

It's A Shame [heh...]

21. Kommer du någonsin ha barn?

Trolltanz [bortbyting om det blir någon, tycks det]

22. Vilken låt beskriver den du är attraherad av?

A Past And Future Secret [mycket målande beskrivning...]

23. Vad skulle du vilja säga till nästa generation?

In Praise of Christmas [nja, nog för att jul är trevligt, men så mycket för traditioner är jag inte...]

24. Några tips till dig?

Strong Enough [uppmuntrande, jovisst]

25. Hur kommer du att bli igenkänd?

Skuggan På Åsen [tihi]

26. Vad är din danssång?

Sympathy [det behövs om jag skulle tvingas dansa, så det var ju passande]

Jag är trött på matte. Jag är trött på att ligga efter, och trött på att sitta still och räkna hela dagarna. Jag är rastlös, vill ut och röra på mig, men mitt knä gör ont. Tusan. Och att matten stressar ihjäl mig för att jag har tenta om en vecka gör inte saken bättre. Blä.

Men allt är inte skit. Jag har fått en gitarr! Yayness! En av korridorsmänniskorna hade tydligen fler gitarrer än han fick plats med, och frågade om jag ville låna en. Och det tackar jag ju inte direkt nej till. Wii, nu kan jag lära mig spela igen, det har jag saknat.

Men så var det det här med tid. Slut på den för tillfället, så på återseende...

Av någon anledning är den allmänna motivationen för tillfället tämligen obefintlig för min del. Ett livstecken i form av en (dock möjligen torftig) uppdatering kanske ändå kan tvingas fram:

Jag har återvänt från fjällen. Jag lärde mig en sak under min vistelse där (tag lärdom): Snowboard är fullkomligt livsfarligt. Jag åkte skidor halva veckan, vilket gick förvånansvärt bra, sedan skulle jag testa snowboard en eftermiddag, vilket resulterade i att jag ramlade gång på gång på gång för att slutligen ramla på ett så pass olämpligt sätt att jag vred till knäet så att jag knappt kunde gå resten av veckan, än mindre åka utför. Och detta under första åket. Yay me.

Inte för att jag inte hade blivit varnad. Men jag var naturligtvis tvungen att bekräfta att det verkligen var så farligt genom empiriska studier i sann vetenskaplig anda. Jag kommer att halta runt i några veckor framöver, men jag ångrar det inte. Jag undrar om så mycket nyfikenhet egentligen är hälsosamt för min del...