Winterdragon

Chirrp. Chirrp. Så låter min dator nu. Ungefär som en gräshoppa. Det är inte angenämt. Jag hade föredragit att den spelat musik som jag sade åt den att göra, men nej, den föredrar att jävlas och fortsätta med sitt vansinnes-chirrpande. Jag förstår inte min dator. Den är elak, programmen fungerar inte och jag förstår inte vad jag ska göra åt eländet. Suck.

Min hjärna låter också någonting i stil med chirrp chirrp just nu. Jag tror att det betyder att den är överbelastad. Stressad är den i vilket fall. Det är Lucia idag, något som brukar betraktas som en fridfull ljusets högtid. Den mest påtagande känslan för min del är dock STRESS. Meep, jag måste fundera ut julklappar åt folk och sedan ha råd att köpa dem också. Och jag har inte ens börjat än... Julefrid, va? Bah.

Labbrapporter och tentapluggande har jag också upp över öronen. Tusan. Ibland vill jag bara strunta i alltihop, gömma mig, glömma bort att jag är människa. Det är så väldans komplicerat.

Jag saknar mina hästar. Jag saknar dem så otroligt mycket. Det är bara en sak här i världen som verkligen har varit frihet för mig. Tid spenderad på hästryggen. Med min älskade Flaya. Äkta lycka. Men det är över nu. Det är ett och ett halvt år sedan vi sålde hästarna. Jag överlever och är glad ändå, men det bästa i livet är borta. Jag har inte ridit sedan dess, men himmel vad jag saknar det... Inte så att jag tänker på det jämt, men dagar som dessa var hästarna det som gjorde världen uthärdlig. Att åka ut till stallet en tidig vintermorgon och rida barbacka över snötäckta fält. Finns det någonting i hela världen som går upp mot den känslan kan då inte jag föreställa mig det i alla fall. Att mötas av ett gnäggande från någon som är glad att se en och kommer gallopperande från längst bort i hagen så att lera och snö flyger kring hovarna, och sedan bli hälsad med en blöt puss och gosande så att en efteråt är både blöt och lerig, väldigt hårig och helt överlycklig. Det är något så speciellt som jag aldrig har upplevt i en relation till en människa. (Men så är jag inte särskilt bra på att vara social med människor heller...) Att höra hästar tugga hö. Bara ljudet tar bort hela konceptet stress. Att arbeta i timtal för att få bort leran ur vinterpälsen på en shettis för att minuter efter se honom rulla sig på nytt, att släpa vattenhinkar till och från hagen, att försöka mocka med en trasig skottkärra som aldrig blir reparerad, att cykla miltals till och från stallet oavsett väderlek, att bli trampad på tårna av ett varmblod på cirka ett halvt ton, att försöka få liv i fingrar och tår som i det närmaste frusit till is under ridturen, att trilla av igen och igen och igen och springa och jaga hästen hela vägen tillbaka till stallet, att klättra upp på höloftet trots höjdskräck, att ha ont i varenda muskel i kroppen efter en långritt. Att inte för en sekund tvivla på att det är värt det tusen gånger om. Det räcker med en enda blick på hästen för att bli övertygad om det. Det äventyr det innebär sitta upp på en häst (för att inte tala om vad en får vara med om ifall en lyckas sitta kvar!) är vad jag kallar frihet. För mig känns det naturligare att rida än det gör att springa. Det är nog så det ska vara. Om det hade varit meningen att människan skulle gå skulle hon ha haft fyra ben - istället har hon två; ett för varje sida av hästen. En dag är aldrig bortkastad om den är spenderad till häst. Och vänskapen med en häst - den underbaraste som finns. Ingen falskhet, inga lögner, bara en slags förståelse och tillit som nog är ganska svår att förstå utan att ha upplevt den. Vad vet jag. Jag har upplevt den, och det är något jag är evigt tacksam för.

Men det är slut nu. Jag har ett annat liv nu som jag nog inte ens skulle ha kunnat föreställa mig för några år sedan, och jag trivs med det. Jag ångrar inte att det blev som det blev, det var bäst så. Och jag är glad för alla underbara minnen. Men ibland saknar jag dem så överväldigande mycket. Det finns en del av mitt hjärta som fortfarande älskar hästar så mycket så att det finns inte, och även om det här nya livet oftast lyckas fokusera mina tankar på en hel massa annat så kommer det tillbaka ibland. Till exempel vid stunder när jag börjar fundera på vad som egentligen är den där fantastiska hemligheten som gör livet värt att leva. Som nu. Det resulterade i en massa tårar av smärta och saknad, men också glädje, samt ett tämligen ostrukturerat och utlämnande blogginlägg. Om det intresserar någon att läsa det eller inte bryr jag mig inte särskilt mycket om för stunden, jag har fått ur mig saker som förmodligen har legat och tryckt ett tag och känner mig aningen lättare till mods. Nu ska jag återgå till den bittra verkligheten...

En dålig dag till häst är bättre än en bra dags fiske. Alla gånger. (Applicerbart inte bara på fiske, utan på det mesta.)