Winterdragon

Jag vill minnas att jag skrev för några veckor sedan att jag tänkte föra en kamp för ett könsneutralt språkbruk. Ni vet, att inte säga MAN måste göra si och så, bara för att MAN alltid har gjort så. Men varför göra detta? Låt mig först förklara min feministiska grundtanke bakom det hela:

Dels finner jag tanken på att fortsätta att göra något av gammal vana med en sömngångares säkerhet om att det är rätt och riktigt bara för att det "alltid har varit så" skrämmande konservativ. Dels finner jag det motbjudande att vi lever i ett mansdominerat och heteronormt samhälle. Men hemskast av allt är i min mening att så få verkar våga inse det. Att förneka sanningen, kanske tänka "ja jösses vilken värld vi lever i egentligen" och sen gå och engagera sig i något annat. Något med bättre framtidsutsikter, gärna något som ger en tillfredsställelse för stunden i form av glädje eller pengar. För vad har en för att vara feminist egentligen? Det är ju mest jobbigt. Jag erkänner, det är så det är. Ständigt måste en förklara sina "radikala" åsikter, hålla en föreläsning om hela sin moraliska världsuppfattning över en middagsdiskussion, och ändå är det svårt att få mer respekt än att uppgraderas från "knäppgök" till "outsider". Men det ger faktiskt något också. Det ger en känsla av mening att (åtminståne försöka) leva efter sina ideal. Någon slags livsglädje och kämparglöd. Som i längden är värt mer än alla tillfälliga men ack så trevliga distraktioner det finns att gömma sig i.

Men varför just detta? Varför gräva ner mig i dessa petitesser när det säkerligen finns effektivare sätt att propagera på? Eller för den delen, varför försöka över huvud taget? Att tro att jag har makt att förändra hela världen är bara naivt. Eller, hur är det där med makt egentligen? Jag tror att mycket av den makt en människa har är den vederbörande har gett sig själv. Tankar har en sån oerhörd makt, egentligen. Om du har erkänt för dig själv att du är maktlös, att ingen lyssnar på dig och att du aldrig någonsin kommer att göra någon skillnad här i världen så har du i princip tagit första steget mot att misslyckas. Hur vore det att i stället erkänna att du faktiskt har makt att göra så gott du kan? Vilket erkännande är sant egentligen? I det här fallet skapar du faktiskt sanningen själv.

Jag försöker hålla fötterna på jorden. Jag vet att allt jag gör kanske inte kommer att göra så stor skillnad och kanske kommer att glömmas bort direkt. Men jag vet också att om jag ger upp direkt finns det inte ens en chans att jag kommer att kunna lyckas med någonting. För möjligheten finns ju faktiskt där, hur liten den än må vara. Och den tycker jag är värd att kämpa för, om det nu inte finns någon annan motivation över huvud taget (vilket det faktiskt gör, i det här fallet).

Sedan råkar det här vara mitt personliga sätt att kämpa på också. Lite patetiskt och humoristiskt, det medges. Faktum är att jag höll ett treminuters tal om ämnet som en uppgift i svenskan. Det blev visst uppskattat, publiken skrattade oavbrutet, och lärarinnan tyckte att det var som klippt och skuret för stand up-comedy. Hoppsan. Jag som faktiskt hade skrivit talet helt seriöst (bara att jag tar seriöst på en sådan här sak kan nog få många att klassificera mig som knäpp). Men jag antar att det bara var en bonus. Humor är faktiskt ett av de bästa sätten att nå ut till folk, så varför inte låta folk tro att jag gör det här som ett stort skämt? Vad är skillnaden egentligen? Det är ju så absurt att det får folk att skratta, men det är sanningen. Kan en få folk att inse att världen faktiskt är så här absurd kanske de vill göra något åt saken. Kanske skrattar de bara åt hur konstigt samhället är. I vilket fall så har jag vunnit.

Lästips om du vill i insikt efter insikt förfäras över den patriarkaliska samhällsstrukturen, förstå vad jag menar med mansdominerat språkbruk, eller helt enkelt bara skratta: Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg. En underbar satir som alla borde läsa.