Winterdragon

Oj oj oj oj oj. Oj upphöjt till hundra. Nu är jag alltså Lundabo. Jag har flyttat hemifrån för första gången i mitt liv. Är det inte stort, så säg? Och nu är jag faktiskt här. I Skåne. I Lund. En stad som jag har blivit helt förälskad i. Den är fin och mysig och inte alltför stor och full av trafik. Det finns en domkyrka som är coolare än Linköpings (och har en större och finare park), en mycket trevlig botanisk trädgård (som är minst lika fin som Trädgårdsföreningen i Lkpg), några kullar varifrån det går att se ända till Danmark (!), fina gamla (och nya) byggnader och ett universitet som upptar ungefär halva staden. Påminner lite om Linköping med alla cyklister, men mycket trevligare på något vis. Som hemma fast annorlunda.

Förhoppningsvis kommer det att kännas som hemma med tiden. Har flyttat in i mitt korridorrum nu. Korridorsgrannarna (20 st) har inte ätit upp mig än, så de var inte fullt så läskiga som jag föreställt mig i alla fall. Men det är nog bäst att vara på min vakt ett tag till. Jag bor i ett område som heter parentesen. Det består av två hus som är formade som parentestecken, och jag bor i det ena. Är det inte jättetufft? Om inte annat så för att ( ) är titeln till ett fantastiskt bra album.

Men detta är inte allt som är nytt. Jag är ju student nu. Föreläsaren vi hade första dagen lade stor vikt vid att vi inte fick kalla oss elever längre. Nej, vi har ju tagit studenten. Dessutom går jag inte i skolan längre, jag läser vid universitätet. Med precis det uttalet. Det kommer nog att ta ett tag innan jag lär mig förstå vad skåningarna säger. Och jag går inte i en klass, jag tillhör en grupp. Astronomigruppen består för närvarande av hela fem människor. Wow, det är ett populärt ämne det här.

Det är lite märkligt, egentligen. De flesta jag pratar med tycker att astronomi verkar jättespännande, och säger att de också har varit intresserade av det länge. (Säger jag däremot att jag läser fysik verkar intresset betydligt svalare, men det är ett annat mysterium.) Ändå är astronomiutbildningarna så väldigt impopulära. Varför väljer de inte att läsa astronomi om de nu tycker att det är så intressant? Kan det ha något att göra med den framtida arbetsmarknaden för astronomer? Det vet jag inte, jag är inte ansvarsfull nog att tänka på jobb och karriär och sådant än på ett tag. Jag säger som en väldigt klok person sa om matte en gång: "Astronomi, det är säkert nyttigt och bra att ha i framtiden... men det är roligt!"

Förhoppningsvis blir det s.k. studentlivet också roligt. Än så länge har jag inget att klaga på, jag har inte flippat ur i alla fall. Lustigt nog lade sig paniken så snart jag började prata med folk. Det brukar ha motsatt effekt, men saker förändras. Verkligen. Och jag gillar det. Paradoxalt må det verka, men vetskapen om alltings förgänglighet ger mig en känsla av djup trygghet. Dessutom gör den det lättare att leva i nuet.

Omnia mutantor, nihil interit.