Winterdragon

Poetiskt utbrott, var det. Inspirerad av stjärnhimlen och av Rilke, här är resultatet:

Oh Night

Oh night,

What secret holds your starry skies

So marvellous before my eyes

That makes my spirit tremble?

Oh stars,

What magic holds your distant light

So far away, so pure and bright

That his eyes alone resemble?

Oh moon,

What passion holds your growing form

All glowing with a light so warm

That's keeping my heart burning?

Oh love,

What mystery holds your starry skies

Your growing form, your distant light

That fills my soul with yearning?

- Winterdragon (respons uppskattas)

O stars,
isn't it from you that the lover's desire for the face
of his beloved arises? Doesn't his secret insight
into her pure features come from the pure constellations?

- Rainer Maria Rilke (ur 'The Third Elegy')

Ah, poesi! Varför får en stjärnklar natt mig att känna så mycket? Vad är det för sällsam magi? Jag måste deponera alla känslor någonstans, innan jag drabbas av galenskap. Poesi är för mig det bästa sättet att undvika att sprängas i småbitar inifrån. Å andra sidan kanske det är just det poesi är: ett uttryck för galenskap?

Tro det eller ej, men jag lever! Jag lever mer än någonsin. Min frånvaro i bloggvärlden den senaste tiden kan härledas till att jag drog till fjälls för att vandra i en vecka - utan telefon, dator, tidning, mp3-spelare, you name it. Har jag saknat civilisationen? Oh nej! Det har varit helt saligt underbart. Alla mygg och knott till trots har jag funnit mitt paradis på jorden. Det var så vackert att det inte går att beskriva, och även om jag skulle ha haft en kamera skulle det inte ha synts där heller. Fjällen måste upplevas.

Och jag har återigen överträffat mig själv vad gäller viljestyrka. Att bestiga Kebnekaise är nog det tuffaste jag gjort, rent fysiskt. Likväl hade jag bestämt mig för att jag skulle klara det, och vände inte om fastän jag kunde göra det när jag ville. Det var ta mig tusan inte lätt, men jag gav inte upp trots att kroppen skrek av smärta och utmattning. Dessvärre nådde vi inte toppen p.g.a. vädergudarnas illvilja (som jag har upplevt på nära håll... tänk att vara inuti ett moln när det stormar, jag höll på att flyga iväg, och kallt var det. Hur tufft som helst!), men nog var det värt det ändå. På nervägen fick vi åka kana nerför en snölega, wihiii!

Snö i juli, kan det bli bättre? Sommarvädret i Kebnekaisefjällen var bra mycket uthärdligare än värmeböjlan härnere. Detta trots att ha gått ungefär en och en halv mil varje dag med en fjärdedel av min kroppsvikt på ryggen. Lukten vande jag mig visserligen vid efter ett tag (svett, myggmedel, rök och svett... yummie), men inte de kroppsliga plågorna. Varje dag uppnådde jag en ny nivå av smärta och trötthet som jag inte trodde var möjlig. Men det är så en semester ska vara! Ta igen mig kan jag göra hemma, och att vara där uppe var värt vartenda myggbett, vartenda tejpade skavsår, varenda svettdroppe, vartenda steg i mina vandrarkängor. Kängor som för första gången kändes som om de var i sitt rätta element. Whoa. Det där var en stor sanning. Det var nog första gången jag kände mig som om jag var i mitt rätta element.

Snacka om mersmak! WANDERLUST!


I feel at home whenever the unknown surrounds me

Det var så kul förra gången, so here goes nördhumor, edition 2.0. Vi börjar med en musikvits:

- Hur dog Zarathustra?
- Han sprach!

Hysteriskt roligt, inte sant? Om ni inte förstod den kanske ännu en mattevits går hem istället?

- Varför går det inte att derivera en samhällare?
- De saknar funktion!

Tilläggas kan att sistnämnda vits stod skriven på vårt studentflak. Jag har bildbevis!


Det roligaste är att de stackars sammarna inte förstår den...

- If you had known this was gonna happen, would you have done it?
- I would rather have had... one breath of her hair... one kiss of her mouth... one touch of her hand... than an eternity without it. One.

Ur City of Angels. En helt underbar film. Så vacker och välspelad. Dessutom har den ett ovanligt bra soundtrack med så utmärkt musik som 'Angel' av Sarah McLachlan, 'Uninvited' av Alanis Morissette och 'I grieve' av Peter Gabriel. Och så en låt som jag inte hade lagt märke till förrän när jag såg om filmen idag, men som har gått på repeat i mina öron sedan dess. 'Iris' av Goo Goo Dolls. En hemskt bra låt, lyssna på texten...

Det drar ihop sig. Om en vecka drar jag till fjälls! Wiie, vandra en hel vecka i Kirunatrakterna! Förhoppningsvis ska vi också bestiga Kebnekaise, om vädergudarna är snälla. Idag har vi testat utrustningen, inte på Sveriges, men Östergötlands högsta berg, Omberg, med den imponerande höjden av 262,8 m.ö.h. Den verkade fungera, jag verkade fungera med en ryggsäck packad för en vecka på ryggen, och mina fötter verkade fungera utan minsta tillstymmelse till skavsår. Woo! Och det coolaste av allt; min spork verkade fungera.



Den ser ju relativt harmlös ut. Hoppas bara att det här inte händer:


(http://xkcd.com)

JAAAAAAA! Jag är antagen till universitetet!!! *lycka* På mitt förstahandsval! I LUND! Yayayayayayay!!!

Så i höst ska jag läsa "Naturvetenskapligt kandidatprogram, Astronomi och astrofysik". Visst låter det awesome?

Weiiii! Nu ska jag bara hitta någonstans att bo också.

Och rubriken till det här inlägget råkar bara vara titeln till en låt av världens underbaraste band. Som jag kanske ska se live på Way Out West!!!

Finns det någon anledning att inte vara överlycklig just nu? Knappast!

Idag har jag spenderat en och en halv timme stirrandes in i en vägg. Bokstavligt talat. Samtidigt som jag skurade den. Verkligt hjärndödande process, men en insikt rikare blev jag i alla fall: det mesta är rikigt jäkla kul jämfört med att skura en vägg.

Jag kan också konstatera att mitt hat mot Ny Generation har funnit en helt ny drivkraft. Att skrapa bort fastklistrade rosa lappar med texten "Gud älskar dig" på från skåp fyller mig inte direkt med en känsla av salig meningsfullhet.

Nejdå, jag klagar inte över mitt sommarjobb, jag är glad att jag har hittat ett sätt att tjäna pengar, och så hemskt är det faktiskt inte. Men jag tror att det enda som gör det uthärdligt är förvissningen om att inte behöva jobba resten av mitt liv på en städfirma.

Jag hoppas att det är en korrekt förvissning i alla fall. Jag har chansen att skaffa mig en utbildning, och jag tänker ta mig tusan ta den. Så mycket tror jag mig ha observerat i alla fall: det är alltid bättre att ha en utbildning än att inte ha en.

Orkesterrepetition. Dirigenten till bleckblåssektionen:

- Vad är det för nyans efter takt 42?!
- Piano...
- Och vad spelade ni?
- Trombon!

Ett äkta citat från senaste gången jag var med i Sportlovsorkestern. Kan vara svårt att förstå varför det var så roligt utan att vara lite insatt i musiktermer. Men den humor som kräver att man är insatt i ett ämne är oftast den bästa.

Vi kan ju ta ännu en nördvits, dock inom ett helt annat område:

Det finns 10 typer av människor; de som tänker binärt och de som inte gör det.

Tio poäng till den som förstod båda.

Varför jag inte hör hemma bakom en kamera:

Gaah, var sitter avtryckaren, vad var det blixt innebar nu igen det låter farligt, zooma hur fungerar det, håller jag kameran uppochner nu, tänk om jag tappar den, varför blir alla bilder så suddiga, va, skulle linslocket tas bort... hjälp!

Varför jag inte hör hemma framför en kamera heller:




















Eeeek, en BLIXT!

Nej, jag är ingen fotograf och har inga planer på att bli. Inte modell heller för den delen. Huga. Men förhoppningsvis kan jag få någon att skratta i alla fall.

Credit till Lilla Tina, för att hon fångade dessa ögonblick på bild.