Winterdragon

Haha. Jättekul. Verkligen. Svininfluensa. Jag gick och vaccinerade mig trots att jag fått veta att vaccinet innehåller både hajleverolja och kvicksilver. Det känns ju sådär jättebra. Dessutom är jag rädd för att få nålar instuckna i kroppen. Nåväl! Jag vaccinerade mig ändå, och gick hem med en lång lista på eventuella biverkningar. Omkring 15 % skall få biverkningar, enligt vad listan angav. Givetvis är jag en av dessa. Varför skulle jag inte vara det? Feber, trötthet, svullnad och smärta kring sticket, stickningar i diverse kroppsdelar, sömnproblem, illamående, magont. Ja, och "sjukdomskänsla". De enda biverkningarna på listan jag inte har drabbats av är diarré och kräkningar. Halleluja! Det var ju liksom inte så att jag redan var helt sjukt trött på att vara sjuk! Blarg! Eventuellt kan jag trösta mig med att det inte är lika jobbigt som om jag faktiskt skulle ha smittats av den nya influensan utan att bli vaccinerad. Åh, vänta! Jag skall ju vaccineras en gång till! Fler biverkningar! Go me! Go me! Jag älskar mitt handlingsförlamade liv just nu!

Argh, varför blir jag inte frisk? Min förkylning har visserligen gått över, men nu har jag hamnat i ett tillstånd av konstant trötthet. Inte bara standard höst-hängighet, utan hardcore sömnighet. Hela tiden. Jag kan knappt hålla ögonen öppna. Det beror inte på sömnbrist, jag sover lagom mycket, möjligtvis något mer än jag borde. Det är väldigt, väldigt irriterande att vara jättetrött, dagarna igenom. Det börjar när jag vaknar, fortsätter när jag väl lyckats gå upp, och sedan bara fortsätter det. Konstant. Jag går runt och kämpar för att inte bara falla ihop i en sovande hög. Inte så lätt att få saker gjorda. Dels är jag för trött för att anstränga mig, och om jag ändå försöker tömmer det mig helt på energi. Damn! Vad är det nu som är trasigt i mig? Läkarna hittade ju inget onormalt! Jag vill bli pigg igen. Nu känner jag mig som en sömngångare. Hela tiden. What to do? Jag vet inte, orkar inte tänka konstruktivt.

Wake up, I only want to wake up
Don't wanna fall asleep now, but
I'm already dreaming...

Var på vårdcentralen idag. De petade mig i halsen, stack hål i mitt finger och mätte min temperatur i öronen. Och konstaterade att det inte var något fel på mig. Det är bara en långdragen förkylning som kommer att gå över av sig själv om jag bara TAR DET LUGNT. Fördömt. Jag är trött på att ta det lugnt. Kunde de inte bara ha lagat mig så att jag kan börja leva på riktigt igen? Det här gör mig deprimerad. Det är Swordfish i helgen, och jag kan inte åka dit på grund av detta erbarmliga hälsotillstånd. Det suger. Big time. Svärd och massor av fäktning och att träffa människor som är som jag i detta avseende är inget jag gärna missar. Argh! Jag borde skaffa mig ett immunförsvar. Som fungerar. Men hur?

Som grädden på moset är det tenta i morgon, dessutom. Känns riktigt uruselt eftersom jag har varit för däckad de senaste veckorna för att plugga. Jag hatar att sitta med en skrivning och inte ha en aning om hur jag skall lösa uppgifterna. Det känns som ett svek. Jag hatar att svika. Jag hatar att min hälsa sviker mig. Jag hatar en hel massa just nu. Jag hatar det också. Det får mig inte direkt att må bättre. Det gör visserligen inte underliga TV-serier heller, men de gör mig åtminstone lite gladare. Här kommer ett citat som känns passande, varför är nog bäst att inte spekulera i. Tio poäng till den som kan identifiera TV-serien i fråga.

- You think I think I should wash my beard?
- Yes, I think you should wash it. Then you should shave it off, nail it to a frisbee, and fling it over a rainbow.

I can see!!!
...
No, I was wrong...

Ungefär så, fast angående att vara frisk. Jag kände mig faktiskt bättre för en vecka sedan, så jag tog mig iväg till universitetet. Fick reda på att en av de labbar jag missat under min frånvaro skulle gå på eftermiddagen, så jag blev kvar till fem. Lyckat. Givetvis var det att överanstränga mig, och dagen därpå kunde jag knappt lämna sängen för all huvudvärk, feber, hosta och allt snor. För att inte tala om orkeslösheten! Alltihop är fortfarande kvar, som en väldigt mild förkylning, så jag lider inte överdrivet mycket av symptomen, men det suger musten ur mig! Jag kan inte ens ta en halvtimmes promenad utan att bli helt slutkörd. Det är så fruktansvärt irriterande, för jag kan varken plugga effektivt, träna, eller cykla till ställen. Gå tar dubbelt så lång tid, men det gör mig åtminstone inte svimfärdig. Detta har nu pågått i tre veckor, och det driver mig till vansinne! I morgon ringer jag en läkare, igen, och hoppas att de kan laga mig på något sätt. Jag vill ha energi, jag vill leva mitt liv, men jag orkar inte. Orkar bara ligga hemma och på sin höjd läsa någonting. Visserligen är katterna glada, men min utbildning blir lidande. Jag missar labbar, och ser möjligheterna att klara tentan om en vecka som försvinnande små. Ack och jättemycket ve!

Inte går skrivandet bättre heller. Det suger. Min självdisciplin är ur funktion. Jag skall försöka ta mig i kragen, och komma tillbaka och klaga på något annat än den här evinnerliga förkylningen inom kort. Hoppas går ju, i alla fall. *rullar ihop mig under täcket i en boll av bitterhet*

Ja, jag lovade uppdateringar. Inom kort. Någorlunda regelbundet. Vet ni vad. Det är fucking svårt att väcka någonting halvdött till liv igen. Jag är ingen bra nekromantiker. Speciellt inte eftersom den här bloggen verkar trivas bra som död. Att jag inte trivs med att något som brukade vara ett sätt att hantera tankar och känslor och annat äckligt ligger och ruttnar är en annan sak. Orsaken till att jag över huvud taget bryr mig om att göra något åt eländet, antagligen.

Vadan denna bittra (bittrare än vanligt, that is) ton? Jo, jag är sjuk. Det ger mig rätt att vara gnällig och ta ut mitt dåliga humör över den stackare som nu skulle råka läsa det här. Jag har haft feber i en vecka nu. Bara irriterande låg feber, huvudvärk och kraftlöshet, utan den sedvanliga förkylningen. Det har bara hindrat mig från att göra något konstruktivt genom att sticka ut knivar genom mina tinningar när jag försöker koncentrera mig, samt få mig att se dubbelt och nästan svimma så fort jag har lämnat huset. Jag har hamnat efter med allt jag borde ha gjort och missat saker som kunde ha varit roliga. Och så vidare.

Nu har det i alla fall brutit ut. Jag snorar och hostar och tappar aptiten och har hög feber och hallucinerar och annat äckligt. På ett sätt känns det skönt; snart kanske det kan börja gå över. Å andra sidan vet jag att jag har åtminstone några dagar av lidande och fullkomlig misär att se fram emot. Yay. Jag har i alla fall en ursäkt att äta så mycket glass jag vill. Alla vet ju att glass hjälper mot feber, det sa alltid mamma.

Nu skall jag gå och vältra mig i elände och näsdukar. På återseende, snart, antagligen. Det är ju inte som om jag orkar med att göra något vettigare...

P.S. En spinnande kattunge i ditt knä får dig inte friskare, men kan få det att kännas mindre fruktansvärt att tvingas stanna hemma hela dagen veckan på grund av sjukdom.

En miserabel dag. Min förkylning blir stadigt värre, och jag orkar knappt ta mig ut ur mitt rum. Om jag skulle lyckas måste jag först beväpna mig med öronproppar, galningarna som skall föreställa mina korridorskompisar spelar fortfarande sin anskrämliga technomusik. Lite därför jag är vaken tio över fyra. Jag är allergisk mot technomusik. Kanske därför jag är sjuk. Gissa vem som vill flytta till en egen lägenhet i höst... Oh well, dagen spenderades ihoprullad i min fåtölj, och morgondagen ser inte ut att bli mycket bättre...

*Ynk*

Mattemotivationen är fortfarande nere på noll. Vete tusan om jag kommer att klara Beta-kursen heller. Med tanke på att jag tydligen inte ens kan Alfa-kursen ordentligt, att jag ligger efter i planeringen och därtill har tappat lust och motivation och allmänt tron på matematik som meningsfull i mitt liv så ser inte utsikterna något vidare ut. Vilket innebär att jag kommer att behöva ägna sommaren åt att plugga till satans förbaskade helvetes... eh, ursäkta kraftuttrycken... djävla förbannade avskrädes omtentor. Märks min omotivation? Nähä. Om jag nu vill fortsätta till hösten. Och det vill jag, jag har inte tappat studiemotivationen så fullständigt. Fysiken var kul, och astronomin är det förmodligen också. Men matematik. Jag förstår mig inte på folk som läser matematik på universitetet frivilligt. Åtminstone inte på Lunds universitet. Ja, jag är bitter. Som bittermandel. Kul fakta är att fyrtio bittermandlar innehåller tillräckligt med cyanid för att förgifta en människa till döds. Kan vara användbar kunskap, varsågoda allesammans. Nå, var var jag? Bitter. Är det någon som har en mirakelkur mot avsaknad av motivation? Eller kanske bara ett litet tips? Sympati är också välkommet. Peta på mig, tack, kort sagt.

För övrigt är mitt nya favoritord GLUMS.

Glumsglumsglumsglumsglumsglumsglums.

Ja.

Over and out.

Nu måste jag få klaga lite igen. Det känns befogat efter tre hela veckor av positivism. Jag skrev omtenta i matte för en vecka sedan, och har nu fått veta resultatet. Det gick åt skogen. Ännu mer åt skogen än den ordinarie tentan, vilket det inte borde ha gjort med tanke på att jag faktiskt pluggade och lärde mig det jag inte kunde emellan tentorna. Men det räckte tydligen inte. Det gör mig deprimerad, inte bara för att jag har ännu en omtenta att plugga till, utan det får mig verkligen att tvivla på att jag är smart nog att förstå matematik över huvud taget. Gaah! Matematiker är onda! Hur i helsike kan de vara nöjda med att 81 % av eleverna kuggar på tentan, och betrakta den statistiken som fullt normal?! Till nästa tenta tänker jag kräva en annan examinator än den knasboll som skriver tentorna nu. Arrgh.

Matematik är inte ens ett ämne jag vill läsa, har jag konstaterat nu när jag har läst snart en termin av det. Det är snarare ett nödvändigt ont för att förstå fysiken. Nästa termin blir förhoppningsvis trevligare, för då får jag äntligen läsa astronomi. Yay! Nästa termin blir förhoppningsvis bättre på flertalet fronter. När jag ändå håller på och klagar kan jag lika gärna spy ur mig ännu mer elände: hela konceptet att bo i studentkorridor. Jag är gräsligt trött på det, och har konstaterat att jag hade helt och fullkomligt rätt när jag gissade att det inte var något för mig. Det finns två fördelar med att bo i detta parentestecken: det är centralt, och det är billigt. Annars kan jag inte komma härifrån fort nog. Till i höst har jag förhoppningsvis kommit så långt fram i bostadskön att jag kan få en egen lägenhet.

*försöker bota huvudvärken orsakad av den gräsliga trumhinnesprängande technomusiken i köket med lite välgörande power metal på lagom hög volym för att stänga ute helvetesljuden*

En dag skall jag sluta klaga, men tills dess skulle jag vilja säga: GAAAAH!

Inte nog med att det var morgon i morse, utan för att göra det ännu värre var några gubbar tvugna att borra i källaren så att hela huset skakade. Klockan kvart i sex! Monstruöst! De höll på igår också, och då lät det som om någon borrade rakt över taket till mitt rum, men när jag gick ner till tvättstugan i källaren upptäckte jag att det var där de höll hus. Akustiken i denna byggnad är bara konstig. Jag har ingen aning om varför de borrar eller vad de vill åstadkomma, men de verkar inte ha planer på att sluta än på ett tag. Och eftersom de förstörde min morgon så totalt orkade jag inte masa mig iväg till universitetet idag, så jag får plugga hemma. Wiie.

Jag börjar dessutom bli väldigt, väldigt rastlös vid det här laget. Inte bara på grund av allt räknande, utan för att jag inte har tränat på sex veckor. Nu när knäet äntligen börjar kännas tillräckligt starkt skall jag nödvändigtvis dra på mig en förkylning som hindrar mig från att träna i några veckor till. Blääääää!

Till råga på allt är det nu sommartid, några konspiratoriska djävlar har stulit en timme från mig bara sådär, det är soligt, varmt och ljust, och jag har vårkänslor. Vårkänslorna tar sig uttryck i att jag känner en överväldigande lust att hugga på folk med svärd. Åh vad jag saknar att fäktas!!! Bli frisk, bli frisk! Aaaargh!

En lär sig något nytt varje dag, brukar det heta. En del kunskap är dyrköpt, brukar det också heta. Allt går åt skogen, heter det tämligen ofta för mig nuförtiden. Låt mig ge ett exempel på vad jag har lärt mig idag:

Det kostar 750 spänn att cykla utan cykellyse när det är mörkt. Om polisen ser dig, vill säga. Jag brukar alltid använda fungerande cykellysen, både fram och bak, även om jag bara skall cykla de två hundra meterna jag har till affären. Vilket var precis vad jag gjorde idag. På hemvägen däremot, belastad med två tunga matkassar, glömde jag för en gångs skull att sätta tillbaka lysena på cykeln efter att ha lagt dem i fickan medan jag handlade så att de inte blev stulna.

Den engångsföreteelsen lär inte upprepas, för halvvägs hem (EN gata! TVÅ hundra meter allt som allt!) blev jag stoppad av en poliskaravan som visst hade haffat både cyklister och olovligt parkerade bilar. Naturligtvis gav de mig böter, även om jag lyckades övertyga konstapeln om att inte ge mig mer än 500, eftersom jag faktiskt hade lysena med mig. Halleluja. Då blir det fem hundra kronor mindre att leva på den här månaden. Jag är väldigt arg på mig själv just nu.

Udda nog tycker jag dock att poliserna gjorde rätt. Jag måste ha blivit hjärntvättad på något vis.

Det var tänkt att jag skulle vara motiverad att skriva något marginellt intressantare och mindre klagande vid det här laget. Well, screw that. Jag är dödssjuk (nej, det är jag inte, jag är förkyld och har feber, men tillräckligt för att jag inte skall orka med någonting konstruktivt alls). Eländes elände. Blä och tvi. Och imorgon börjar matte beta-kursen. Jätteyay. Jag älskar livet för tillfället. Oh well. Det kunde ha varit värre.

Nu är tentan över och jag har några lediga dagar. Äntligen, men det känns inte så bra att vara ledig som jag hade hoppats. För det första gick tentan förmodligen åt skogen. Matte är svårt, och jag lär mig för långsamt. Dessutom tycks jag ha svårt att riktigt släppa stressen. Men vad som är mest nedslående av allt är att jag känner mig lite isolerad för tillfället. Nu när jag väl har lite ledig tid är det ingen av mina vänner som har tid eller framför allt råd att komma ner och hälsa på mig. Inte för att jag klandrar någon, jag känner till studenters ekonomiska situation mer än väl. Möjligen klandrar jag SJ och deras hutlösa biljettpriser. Men jag känner mig mer eller mindre strandsatt här på världens ände. Det är nu fyra personer som haft planer på att besöka mig men som har inställt dessa på grund av pengabrist. Så jag får väl sitta här och ruttna i min ensamhet... Gnäll gnäll. Förlåt för det, snart kanske jag skriver något marginellt mindre ointressant i stället.

Note to self: att elda upp ett kex bara för att jag var nyfiken på dess förbränningsegenskaper var en dålig idé. Det stinker fortfarande, och jag har vädrat i tre timmar.

...

Att beräkna gränsvärden håller på att driva mig till vansinne, tycks det, att döma av hur absurda saker jag börjar betrakta som underhållande. Relativt matten är det mesta skitkul just nu. Som att smita ifrån det hela och skriva det här, till exempel. Oh well, slut på klagande, tillbaka till asymptoterna...

Aaaaaaaargh!!! Hata, *hata* datorer! Jag har spenderat dagar med att försöka göra en enkel liten graf över hur brytningsindex beror av våglängden genom att plotta värdena på den här satans burken som ska kallas dator. Har det fungerat? Nej! Och varför inte? Det ville den inte tala om, för hur avancerade dataprogram än är så är de ta mig tusan inte pedagogiska. Jag försökte och gav upp, försökte igen och gav upp igen, försökte massor av gånger tills jag blev förtvivlad, och sedan upptäcker jag mer eller mindre av en slump att anledningen till att jag inte får någon graf är att programmet vill att jag ska skriva PUNKTER istället för KOMMATECKEN, när jag skriver in värdena.

...

GAAAAAAH! Nämnde jag att jag hatar datorer?

Oh well. Egentligen är det nog min egen brist på kompetens jag hatar. Jag kan ju trösta mig med att jag faktiskt har lyckats nu, och kanske till och med kan få in labbrapporterna i tid...

Slut på vredesutbrott.

Ibland önskar jag att jag inte var så morgontrött. Att jag faktiskt lyckades gå och lägga mig tidigt och kanske vakna utan att det känns som om ondskefulla fåglar hackar på mitt huvud och ett stort stenblock har ersatt min hjärna, och slippa den ständiga tröttheten varje dag samt stundtals huvudvärk och allmän inproduktivitet (om nu inproduktivitet är ett ord...). Tänk vad härligt att för en gångs skull lyckas masa mig upp ur sängen i så pass god tid att jag faktiskt hinner sätta mig ner och äta en ordentlig frukost och sedan cykla i lugn och ro till Fysicum för att vara där innan föreläsningen börjar, istället för att som nu slänga i mig några flingor, cykla som en dåre och sedan ändå komma för sent.

Varför är det så svårt? Varje dag intalar mig att ikväll ska jag bättra mig, lägga mig i tid, och gå upp i god tid morgonen därpå. Ändå fungerar det inte. Det mest irriterande är att jag inte kan hitta någon anledning till att det inte går. Jag skyller på att jag är en B-människa, helt enkelt. Det är vetenskapligt bevisat (även om jag inte orkar rota fram mina referenser just för stunden. kan dock anstränga mig om någon insisterar) att vissa människor är sådana, även kallade nattugglor. Men men, enbart negativt är det inte, jag läste häromdagen (i en tidning jag inte heller orkar hänvisa till för stunden, men fråga om det känns angeläget) att en undersökning hade fastställt att nattugglor är mer kreativa än morgonpigga människor. Ha!

Har för övrigt fått veta tentaresultaten nu. Över förväntan, faktiskt. Elläretentan gick åt skogen, men det visste jag å andra sidan att den skulle göra med tanke på hur hopplöst långt efter jag låg. Mekaniktentan däremot blev jag godkänd på! Yay! Jag kanske inte är för dum för att läsa fysik ändå.

Idag har jag spenderat en och en halv timme stirrandes in i en vägg. Bokstavligt talat. Samtidigt som jag skurade den. Verkligt hjärndödande process, men en insikt rikare blev jag i alla fall: det mesta är rikigt jäkla kul jämfört med att skura en vägg.

Jag kan också konstatera att mitt hat mot Ny Generation har funnit en helt ny drivkraft. Att skrapa bort fastklistrade rosa lappar med texten "Gud älskar dig" på från skåp fyller mig inte direkt med en känsla av salig meningsfullhet.

Nejdå, jag klagar inte över mitt sommarjobb, jag är glad att jag har hittat ett sätt att tjäna pengar, och så hemskt är det faktiskt inte. Men jag tror att det enda som gör det uthärdligt är förvissningen om att inte behöva jobba resten av mitt liv på en städfirma.

Jag hoppas att det är en korrekt förvissning i alla fall. Jag har chansen att skaffa mig en utbildning, och jag tänker ta mig tusan ta den. Så mycket tror jag mig ha observerat i alla fall: det är alltid bättre att ha en utbildning än att inte ha en.

Äntligen! Det s.k. vackra vädret håller på att ersättas av en uthärdlig temperatur och svalkande vindar. Halleluja. Hettan höll på att ta död på mig. Värmen har (som den alltid gör) gjort mig apatisk, jag har inte orkat göra någonting idag förutom att läsa några sidor. Först vid tre orkade jag masa mig ur sängen, sedan tog det två timmar innan jag hade ätit frukost, och ytterligare två innan jag hade duschat och klätt på mig. Inte blev det bättre av att jag gick till garderoben och upptäckte att nittio procent av mina kläder är svarta. Sen när har det varit så? Efter lite grävande insåg jag att de få vita plagg jag äger var i tvätten, men vid det laget hade jag gett upp tanken på att över huvud taget gå ut idag. När solen har gått ner, kanske. När det går att tänka igen. När jag har vaknat till liv...

Och myggjävlarna ska nödvändigtvis äta upp mig också. Har jag sött blod, eller varför kan de inte bara lämna mig ifred? Gah. Jag hatar sommaren...

I måndags blev jag klar med det sista skolarbetet för terminen. För hela gymnasiet, that is! Matte E nationella är avlkarat och projektrapporten är inlämnad. Hur bra resultatet var har jag ingen aning om, kanske räcker det till ett godkänt, kanske inte. Ärligt talat så bryr jag mig inte heller.

Jag hade väntat mig att fyllas av en stor lättnadskänsla nu när denna mördande tyngd tagits från mina axlar. Att det skulle kännas skönt att vara fri för första gången på länge. Men det är märkligt. Lättnaden kom aldrig. I stället fylls jag av en allt starkare känsla av panik. Total, svart, kvävande ångest.

Jag trodde att jag nästan hade kommit över studentnojan. Tydligen inte. Blotta tanken på att det är nio dagar kvar tills jag står där med mössan i handen och lämnar Björkö bakom mig gör mig illamående. Det är inte bara nervositet. Det är rädsla. Ren skräck, eftersom jag vet att förändringar gör så ont. Ja, de är oundvikliga, och de för oftast med sig något bra också, men jag kan inte sluta klamra mig fast vid saker.

Gaah...