Winterdragon

Vad är lycka? Jag funderade över den frågan en stund och skrev sedan en lista över saker som gör mig lycklig. Och det gjorde mig glad, eftersom jag insåg att jag har så mycket i mitt liv att glädjas över.

T.ex.:
Glass
Katter
Musik
Att hoppa i vattenpölar

Så det är bara att slappna av, strunta i att det är måndag, och helt enkelt sätta igång och känna sig lycklig. Jag ser ingen anledning att inte göra det. Det finns trots allt så mycket hopp.

Jodå, jag lever. Efter en välbehövd sovmorgon. Lite lustigt att den bara varade till tjugo i tio, när jag vanligtvis sover till två när jag får sova hur länge jag vill. Jag antar att det är en bieffekt av att ha gått upp vid fem i en vecka nu. Vilket är omänskligt tidigt. Men på något vänster har jag lyckats med det och ändå orkat städa från sju till två varje dag. Jag har inget kul sommarjobb, men det är okej. Det kunde varit så mycket värre. Och jag har ett jobb. Det går att bli överlycklig för mindre. Dock har jag börjat märka av en del yrkesskador, exempelvis att jag får en impuls att ta fram en trasa och börja skura så fort jag ser en blyertsklottrad vägg, och tänker att den som städade tågstationens väntsal gjorde ett riktigt dåligt jobb med torrmoppningen. Yech, I've become a monster...

Det här var visst ett väldigt intressant inlägg märker jag. Eller inte. Har jag blivit så arbetsnarkomanisk att jag inte kan skriva om något annat? Förhoppningsvis inte. Jag gör ett försök:

Jag har visst blivit kändis också. Var med på bild i Corren tillsammans med Peter Johansson, och släktingar har ringt och gratulerat och låtit väldigt stolta. Hah. Jag som inte ens visste vem han var innan konserten. Tydligen var han jättekänd. Woho, statuspoäng till mig för att jag och min nya cello är med på samma bild som en kändis, I guess... Han sjöng bra och var trevlig i alla fall. Echo chamber!

Midsommarafton kom och gick, och lägligt nog var jag sjuk. Men det blev en riktigt rolig dag ändå, eftersom jag och Alexandra förnekade det typiska midsommarvädret och hade Shrek-maraton! Alla tre filmerna + Shrek the halls, sushi och jordgubbar med glass. Visserligen blev det inget skuttande runt en fallossymbol, men allt som allt var det inte illa med en något okonventionell midsommarafton. Inte alls illa.

Imorgon börjar jag jobba, klockan sju. Jag ser faktiskt fram emot det trots att det är städjobb det rör sig om, jag känner mig lyckligt lottad som överhuvud taget har fått ett jobb i sommar. Och i augusti flyttar jag. Det ska bli så skönt att komma till ett nytt ställe och slippa mina föräldrar. Visserligen har jag inte hittat någonstans att bo än, men det löser sig säkert. Är inte det den bästa av känslor; att allting kommer att bli helt okej?

I'm not the one with a problem, it's the world that seems to have a problem with me!
- Shrek (en av mina största idoler)

Jag är så arg! Hur i helsike har FRA-lagen lyckats gå igenom?

"Det betyder i klartext att staten kommer att få obegränsad makt att övervaka och avlyssna sina medborgare när det gäller e-post, telefon, mobil och sms. FRA behöver ingen domstol eller myndighetens godkännande i förväg."
(citat hämtat från Miljöpartiets hemsida)

Och det är inte forna Sovjetunionen vi pratar om, det är Sverige, precis här, precis nu. Säga vad man vill om de borgerliga partierna, men har ändå inte deras slagord varit individens frihet? Nog för att människors (och speciellt moderaters) dumhet inte ska underskattas, men här kan jag inte se för fem öre hur de resonerar. Hur går kränkning av en så grundläggande rättighet som rätten till ett privatliv ihop med individens frihet? Hur?! Jag förstår att moderata ungdomsförbundet protesterar, men varför lyssnar inte maktmänniskorna? Och alla protester från de övriga ungdomsförbunden, samt en stor del av svenska folket, de spelar tydligen ingen som helst roll?

Jag är inte bara arg, jag är rädd. Vad håller på att hända med demokratin om sådana här beslut kan gå igenom, trots alla protester? Själva lagen strider ju direkt mot de mänskliga rättigheterna, och beslutet känns inte särskilt demokratiskt genomfört heller. Hur långt kommer det här att fortsätta? Jag hoppas bara att moderatjävlarna inte lyckas få igenom en reklamkampanj som gör att de får sitta kvar vid makten efter nästa val. Med tanke på allt de har ställt till med hittills (och utsikterna om vad de skulle kunna ställa till med på två år till... huga) har jag svårt att se hur det skulle vara möjligt. Men å andra sidan så är det mycket möjligt att de lyckas vända kappan efter vinden och bli omvalda, för som sagt: människors dumhet ska inte underskattas.

Gah. Jag önskar att det vore val idag. Jag vet i alla fall vilket parti jag skulle rösta på i så fall.

Jag fick just nys om Blackoutsabbath, en idé som underbara Rufus Wainwright har kommit på. Eventet går tydligen ut på att man ska stänga av all elektricitet i 12 timmar, från middag till midnatt lördag den 21 juni (som lämpligt nog är datumet för sommarsolståndet). Det vill säga inte tända några lampor, datorer, tv-apparater, köra bil, åka tåg, använda telefoner eller något annat som har med elektricitet att göra eller ens ha frysen inkopplad under dessa 12 timmar. Detta för att göra något för att rädda jorden undan växthuseffekten. Under tiden kan man passa på att tända ett ljus och skriva en lista med saker man kan tänka sig att ändra på i sitt liv för att leva mer miljövänligt, t.ex. att återvinna, köpa en bil som drivs med ekologiska bränslen, bli vegetarian eller börja fråga efter kläder gjorda av ekologiska material, vad som helst man kan tänka sig att göra på personlig nivå. Denna lista bör sedan sättas upp på kylskåpet och sitta där (och följas i möjligaste mån) fram till nästa sommarsolstånd. Ha då en ny Blackoutsabbath, gå igenom listan, och gör en ny för det kommande året. För att överleva dessa 12 timmar utan ström kan man ta sig tid att sluta tänka på allt för en stund och ägna sig åt sig själv eller sina vänner.

Jag tycker att detta låter som en alldeles utmärkt idé, jag tänker vara med! Någon mer som är på?

Sjung om studentens lyckliga dag
För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten, för jag har tagit studenteeeen! Fy fan vad jag är bra!

Låtom oss fröjdas i ungdomens vår
Rolig dag igår, åtminståne första halvan. Men om "fröjdas" innebär att jag måste lära mig att tycka om att supa och/eller att umgås med fulla människor så låter jag nog hellre bli. Jag har försökt, men det går inte. Jag känner mig bara malplacerad.

Än klappar hjärtat med friska slag
Och som det bankade när jag skulle hålla tal på avslutningen! Men oj vad lyckat det blev, jag blev helt rörd när jag fick stående ovationer och när kommentarer om hur bra det var bokstavligen haglade över mig efteråt, även från personer jag inte kände. En viss profetia kanske har potential att uppfyllas ändå...

Och den ljusnande framtid är vår
Förhoppningsvis i alla fall. Jag har ingen aning om hur arbetsmarknaden ser ut för astrofysiker, men jag ser ingen anledning att oroa mig för det nu. Var tid har sina bekymmer.

Inga stormar än i vårat sinne bo
Jag undrar det jag. Med tanke på mitt instabila psyke så finns där en hel del känslostormar. Speciellt igår, jag gick igenom hela spektrat: nervositet, osäkerhet inför framtiden, förvirring, förväntan, ånger, sorg, ångest, belåtenhet och glädje.

Ty hoppet alltid är vår vän
Det är sant. Det sägs att det sista som lämnar en människa innan hon dör är hoppet.

Och vi dess löften tro
Ja, det gör jag. Just nu ser jag ljust på framtiden. Den må vara osäker, men den har potential att bli något helt fantastiskt. Eller helt okej. I vilket fall är jag glad just nu och låter min vana till trots bli att oroa mig för vad som komma skall.

När vi knyta förbund
Kanske för livet. Jag vill inte tappa kontakten med de vänner jag fått i klassen. Om ni råkar läsa det här så vill jag bara säga tack för att ni har gjort dessa tre år inte bara genomlevbara, utan oerhört roliga, intressanta och givande. Jag kommer att sakna våra fredagsdiskussioner!

I den lund
Lund ja. Där bor jag förhoppningsvis i höst. Jag längtar faktiskt dit. Det ska bli så skönt att flytta ifrån Mantorp.

Där de härliga lagrarna gro
Björkarna snarare. Mitt favoritträd. Nej, det var faktiskt det både innan jag började på Björkö och började lyssna på Björk, men de associationerna gör det inte mindre till det på något sätt. Härliga Björkö, ack vad jag kommer att sakna dig! Ändå känns det väldigt tydligt att det är ett avslutat kapitel i mitt liv, så det var ändå inte så svårt att lämna det bakom mig som jag hade trott. Gymnasiet känns... fullbordat på något sätt. Just nu har jag inga ångestkänslor. Bara en stor, lycklig känsla av FRIHET.

Hurra!

Gulp. Imorgon tar jag studenten! Halv sju ska vi samlas för fotografering och champagnefrukost i trädgårdsföreningen, så det lär bli en lång dag. Och jag ska både hålla tal och vara med och spela Wind in the Willows på avslutningen. Hjälp. Vädret lär bli helt okej i alla fall, jag hörde att det kanske skulle åska på förmiddagen. Tufft. Men men, inte ens stekande sol kan förstöra dagen imorgon. Det blir nog en kul dag, vårt flak kommer att ha snyggast lakan i alla fall. Haha, undrar vad sammarna kommer att tycka om dem... Undrar om de låter bli att driva med oss för att de är så snälla eller för att de helt enkelt inte kommer på något lika smart? Naturare äger, helt enkelt.

Angående studentmössa så hade vi mösspåtagningsceremoni i tisdags, och sedan dess har jag vandrat runt med min studentmössa på. När jag gick på stan påväg till skolan igår mötte jag en mamma med en unge i en barnvagn, när ungen får syn på mig och utbrister: "Titta mamma, en kapten!" Varpå mamman svarar: "Nej, det är en student." Heh. Jag antar att Sanna hade rätt ändå.


Kaptensliknande?

Ah, drakar. Dessa underbara varelser. Hur mycket drake är du? Enligt testet är jag 69% drake: dragon trapped in a human body. Visste väl det.

Have you ever found youself thinking, "Pesky mortals" when in a human gathering place?
Every time!

Have you ever been stopped by a police officer and told him/her that they can't give you a ticket because you're a dragon?
Nej, men jag önskar att jag hade gjort det...


Mysteriet med vart de försvunna strumporna tar vägen är löst!
(Förresten så håller jag på och läser boken i bakgrunden, "The Dragon Quintet", just nu. Riktigt bra novellsamling om drakar, rekommenderas starkt, speciellt "Love in a Time of Dragons" av Tanith Lee.) 

Igår var det studentbal. Jag varken deltog eller bevittnade det hela, och jag ångrar det inte. Det känns utomordentligt bra att ha dragit mig ur hela galenskapen, faktiskt. Det som från början verkade vara en kul grej, en speciell upplevelse som bara inträffar en gång i livet visade sig vara ett överupptrissat kommersiellt jippo som jag kom att känna avsmak inför att vara en del av. Det är tråkigt att det har blivit så, för själva idén med en studentbal har jag ingenting emot. Men när det har blivit sådan press på det att alla inte ens kan delta - knappt en tredjedel av klassen var med - då känns det så överdrivet. Att behöva lägga ner flera timmar varje vecka i ett halvår - på söndagar, utanför skoltid - på att lära sig dansa wienervals i diverse formationer, att tvingas lägga ner tusentals kronor på klänning/frack, transport, fotografering, avgift för middag och anmälning etc. etc... Allt för att få en perfekt, oförglömlig kväll i ishallen som sedan finns att köpa på DVD? För att inte tala om de i sten huggna könsrollerna och ansträngningen det innebär att lyckas komma överens med sin danspartner under alla dessa timmar. Utan att ta faktumet att jag varken kan eller tycker om att dansa med i beräkning säger jag:

Nej tack. Då lägger jag hellre den tiden och de pengarna på något roligare, något som jag har mer glädje av i slutändan. För vad är väl egentligen en bal på Cloetta Center?

Äntligen! Det s.k. vackra vädret håller på att ersättas av en uthärdlig temperatur och svalkande vindar. Halleluja. Hettan höll på att ta död på mig. Värmen har (som den alltid gör) gjort mig apatisk, jag har inte orkat göra någonting idag förutom att läsa några sidor. Först vid tre orkade jag masa mig ur sängen, sedan tog det två timmar innan jag hade ätit frukost, och ytterligare två innan jag hade duschat och klätt på mig. Inte blev det bättre av att jag gick till garderoben och upptäckte att nittio procent av mina kläder är svarta. Sen när har det varit så? Efter lite grävande insåg jag att de få vita plagg jag äger var i tvätten, men vid det laget hade jag gett upp tanken på att över huvud taget gå ut idag. När solen har gått ner, kanske. När det går att tänka igen. När jag har vaknat till liv...

Och myggjävlarna ska nödvändigtvis äta upp mig också. Har jag sött blod, eller varför kan de inte bara lämna mig ifred? Gah. Jag hatar sommaren...

Wihiii! Jag har sett Blackmore's Night live! Vilken fantastisk konsert det var. Underbart, vackert, roligt, häftigt. Adjektiven låter så tråkiga jämfört med hur bra kvällen var. In good company, as well! Och eftersom vi hade klätt upp oss (notera skillnad mellan klä upp och klä ut) i medeltidskläder blev vi ombedda att sitta på andra raden, de bästa platserna i hela lokalen. (Som var Göta Lejon, btw.) Coolt! Vi sjöng med och dansade, och de spelade både Diamonds and Rust (jag är kär i den låten!) och Wind in the Willows. Och många andra av deras bästa låtar. Musik är magiskt, det får mig att må så bra. Ah, det är en konsert jag kommer att minnas länge...



Raise your hands and your glasses too
We will dance the whole night through
We're going back to a time we knew
Under a violet moon

I måndags blev jag klar med det sista skolarbetet för terminen. För hela gymnasiet, that is! Matte E nationella är avlkarat och projektrapporten är inlämnad. Hur bra resultatet var har jag ingen aning om, kanske räcker det till ett godkänt, kanske inte. Ärligt talat så bryr jag mig inte heller.

Jag hade väntat mig att fyllas av en stor lättnadskänsla nu när denna mördande tyngd tagits från mina axlar. Att det skulle kännas skönt att vara fri för första gången på länge. Men det är märkligt. Lättnaden kom aldrig. I stället fylls jag av en allt starkare känsla av panik. Total, svart, kvävande ångest.

Jag trodde att jag nästan hade kommit över studentnojan. Tydligen inte. Blotta tanken på att det är nio dagar kvar tills jag står där med mössan i handen och lämnar Björkö bakom mig gör mig illamående. Det är inte bara nervositet. Det är rädsla. Ren skräck, eftersom jag vet att förändringar gör så ont. Ja, de är oundvikliga, och de för oftast med sig något bra också, men jag kan inte sluta klamra mig fast vid saker.

Gaah...