Persika är en frukt!
Jag bor i ett rosa hus. Rosa. Inte orange-beige-aktigt, persikofärgat, krämfärgat, aprikost eller någon annan konstig nyans. Persika är en frukt. Likaså aprikos. Kräm är en substans. Dessa ord bör inte användas för att beskriva färger. Det är inget som helst fel på mitt färgseende. Dock verkar omvärlden ha problem med mina definitioner, liksom jag med deras. Varför krångla till det hela med ord som turkos, indigo och malva? Vad är malva för en färg, egentligen? Nevermind, förresten. Jag skulle nog inte förstå ändå.
And now for something completely different. Jag blev överfallen på stan igår, när jag helt oskyldigt korsade Gyllentorget. Av Emma och Bim som skulle gå och bowla, så jag gjorde något väldigt spontant och följde med. Det var riktigt trevligt, även om jag blev ordentligt utklassad av båda två. Sedan gick vi och åt glass (ben&jerry's, yum!). Finns det något bättre än glass och goda vänner?
För övrigt borde jag börja flyttpacka. På lördag förflyttar jag mig till Lund. Jag är ett nervvrak för tillfället, men förhoppningsvis ordnar det sig när jag väl kommer ner dit. Förhoppningsvis är mina blivande korridorsgrannar inte alltför läskiga heller, men säker går det ju inte att vara. Tänk om jag kommer gå runt där nere bland skåningarna och vara helt vilsen och inte få några vänner alls? Äsch, varför oroa mig? Fysiker kan ju faktiskt vara hur trevliga som helst.
Sist men inte minst kan jag glatt konstatera att internet nu fungerar i den här lägenheten! Lägligt lägligt, nu slipper jag springa till biblioteket för att koppla upp mig. Ja, fast nu bor jag ju bara här i två dagar till. Yey. Flyttpacka var det...
And now for something completely different. Jag blev överfallen på stan igår, när jag helt oskyldigt korsade Gyllentorget. Av Emma och Bim som skulle gå och bowla, så jag gjorde något väldigt spontant och följde med. Det var riktigt trevligt, även om jag blev ordentligt utklassad av båda två. Sedan gick vi och åt glass (ben&jerry's, yum!). Finns det något bättre än glass och goda vänner?
För övrigt borde jag börja flyttpacka. På lördag förflyttar jag mig till Lund. Jag är ett nervvrak för tillfället, men förhoppningsvis ordnar det sig när jag väl kommer ner dit. Förhoppningsvis är mina blivande korridorsgrannar inte alltför läskiga heller, men säker går det ju inte att vara. Tänk om jag kommer gå runt där nere bland skåningarna och vara helt vilsen och inte få några vänner alls? Äsch, varför oroa mig? Fysiker kan ju faktiskt vara hur trevliga som helst.
Sist men inte minst kan jag glatt konstatera att internet nu fungerar i den här lägenheten! Lägligt lägligt, nu slipper jag springa till biblioteket för att koppla upp mig. Ja, fast nu bor jag ju bara här i två dagar till. Yey. Flyttpacka var det...
Förundran
Se på allting som om du såg det för första eller sista gången. Då kommer din tid på jorden att vara fylld av glädje.
- Betty Smith
Vilket fantastiskt visdomsord. Så mycket intensivare livet blir om en lever varje ögonblick fullt ut. Och så mycket intressantare världen ter sig om en lever i ett tillstånd av konstant förundran.
- Betty Smith
Vilket fantastiskt visdomsord. Så mycket intensivare livet blir om en lever varje ögonblick fullt ut. Och så mycket intressantare världen ter sig om en lever i ett tillstånd av konstant förundran.
Snart är FRAMTIDEN här...
Fortfarande i Stockholm. Lustig stad det här, fullt med vatten och broar och människor och bilar och vägar och hus och ljud och allt är så STORT! Linköping har liksom inte lika hög densitet, på något plan alls. Och jag som brukade betrakta det som storstan. Heh. Föralldel, jag erkänner att jag är en lantis. En stolt sådan kan tilläggas! Eh, ja, om själva Mantorp kan beviljas ett undantag, vill säga. H-å-l-a...
Hm. Jag undrar hur pass storstadsaktig Lund kommer att vara. Alla jag har frågat säger att det är en trevlig stad. Hoppas att de har rätt. Ur mitt perspektiv, alltså. Jag har verkligen börjat notera det på sistone, hur sällan min definition av "trevlig" stämmer överens med den vedertagna normen i samhället. Det där med att människor förväntas gilla stora städer, till exempel. Det idealet har jag aldrig lyckats vare sig begripa eller leva upp till. Sedan har vi ju det där med vilken temperatur som ska betraktas som behaglig, men det är en annan sak. (Vad är det för fel på kallvatten egentligen?)
Är det inte lite lustigt att flytta till en stad jag aldrig har varit i? Jag tycker att det är helknäppt, men udda nog framstår det som en bra idé i mitt huvud. Jag är vettskrämd inför tanken på att bosätta mig i en stad där jag inte känner en människa, men samtidigt lyckligt exalterad. Det är ju ett äventyr! Om jag nu har lyckats uppbygga något mått av kontroll över mina överspända nerver så tänker jag låta bli att gripas av panik och tillämpa Ta-dagen-som-den-kommer-filosofin. Det blir säkert kul att på sätt och vis påbörja ett helt nytt liv.
Ett liv som dock ganska snart kommer att utsättas för en del prövningar, befarar jag. Inte nog med att jag nog kommer att trilla baklänges av den mentala chock det kommer att innebära att börja plugga fysik på universitetsnivå (går det att förbereda sig på att bli överraskad?), jag ska dessutom lära mig att leva i studentkorridor. Dun-dun-dun-DUN! Jag, som är socialt missanpassad och därtill katastrofalt dålig på att laga mat, ska dela korridor med för mig fullständiga främlingar och på något vis försöka lära mig vad termen studentliv egentligen innebär. Utan att förlora förståndet.
Heeh, och det är bara lite mer än en vecka kvar tills infernot brakar lös. Så, med tanke på alla dessa stundande omställningar kan förmodligen en viss framtidsnoja samt spontana ångestattacker betraktas som fullständigt normala. Men med tanke på den känslomässiga instabiliteten hos mitt psyke är nog sannolikheten större att jag flippar ur totalt. Ah well, vilket det blir återstår att se. Förhoppningsvis lyckas jag behålla så pass mycket självdistans att jag kan återberätta scenariot här för er outtröttliga och aldrig så intresserade bloggbevakare.
Nej, nu ska jag återgå till att vara lycklig. På återseende!
Home is where the heart is?
Jag är inte mantorpsbo längre. Yay! Jag är linköpingsbo för åtminstone några veckor. Weeii... I suppose? Jag blir lundabo den 1 september. Wohoo (hoppas jag)! Jag befinner mig varken i Linköping eller Lund för tillfället, då jag är i Stockholm. Yayness, men jag bor inte här. Allt det här kan förmodligen förklara min över två veckor långa frånvaro från bloggosfären. Samt eventuell förvirring och identitetskris.
I don't think home is a place anymore. I think it's a state of mind.
- Ur A Game Of You av Neil Gaiman
Nostalgi
Om en vecka flyttar jag in till Linköping. Det betyder att vi just nu håller på och stuvar in husets innehåll i kartonger. Idag rensade vi vinden, och där hittade jag saker från mitt tidigare liv (eh... min barndom) som jag:
a) Trodde att jag hade glömt att jag ägde
b) Hade glömt att jag ägde
c) Slängde för att det var skräp
d) Slängde för att det var täckt av mögel
e) Behöll för att det var skräp med s.k. nostalgiskt värde
Till den sista kategorin hör alla skolböcker från grundskolan som jag hittade. Jag tog upp en på måfå och började läsa, vilket var hysteriskt kul, lite skrämmande och väldigt störande. Jag tänkte ta och dela med mig av ett stycke ur en skrivbok med titeln "Fri skrivning" vilken innehåller berättelser från tiden då jag gick i 4B. För att få den rätta känslan av att vara skriven av en nioåring tänker jag behålla stavningen och formateringen i sitt ursprungliga skick, dock ska jag bespara er handstilen (som består av en pliktskyldig och faktiskt inte alltför gräslig skrivstil). Dåså, mina damer och herrar, låt mig presentera...
Grottan
Vi klättrade ner för en blå repstege, och vad såg vi, om inte två tullipaner som satt och åt köttbullar.
Vi gick en liten bit.
Sedan träffade vi en man som hade jättelångt grått skägg. Han hälsade på oss på latin, ett jättekrångligt språk.
Men tänk, vi förstod vad han sa! Vi hälsade tilbaka på flytande latin.
Han visslade på sin hund som var en dinosaurie.
Han gav dulle (som dinosaurien hette) mat, och bad oss komma in i hans blåa, trekantiga hus. Där inne var det varmt och skönt.
Han hade en öppen spis, en granrisbädd, en kökssoffa och ett bord. Vi satte oss ner i soffan.
Han började berätta...
- När jag dog, långt, långt, innan jorden skpades så kom jag till det här stället.
- Jag har bott här i ungefär 30 miljarder år nu.
- Men en gång för ungefär 4 miljarder år sedan så skapades jorden, och det här berget landade på den.
- Nu bor jag här med min fru Angneta och mina barn Fiffi, Lisa, Adolf och Rufs.
- Jag själv heter Agust föresten.
- Nu ska jag säga er en sak, att om man kommer ner hit så pratar man latin hela tiden.
- Men det värsta är att man inte kommer härifrån förrän man dör, och här så dör man inte förrän man har varit här i 100 miljarder år.
- Men på jorden där ni bor är det bara en sekund.
- Men det är ju llätt att komma harifrån, det är ju bara att klättra upp för repstegen igen. sade vi.
- Nej, nej, nej, det går inte för den repstegen kan man klättra ner för men inte upp för. sade Agust.
- Ni kan väl bekanta er med mina barn medans jag lagar mat.
- Okej, sade vi.
Vi hoppar fallskärm, sade fiffi.
- Ja, vad kul! sade vi.
- Men, varifrån ska vi hoppa?
- Vi hoppar från Eifeltornet, sade Adolf.
Så klättrade vi uppför Eifeltornet.
- Vi landar i sjön där borta, så kan vi bada sen, sade Lisa.
Och så hoppade vi.
Det var jättehärligt!!!
Vi landade med ett plask i sjön.
- Tur att vi hade flytvästar, sade Rufs.
- Tuuuut!
- Oj då, utbrast Lisa.
- Det var visst pappa som signalerade att maten var klar.
Vi sprang hem och bytte till torra kläder, sedan satte vi oss ner vid bordet.
- Vad får vi till mat? frågade vi.
- Köttbullar så klart, sade Agust.
Det är den ända mat som finns här, förklarade Agust.
- Mmmm vad gott, sade vi.
Dagarna gick och blev till veckor som blev till månader som blev till år.
Årtusendena kom och gick. Och till slut var det bara en timme kvar.
Vi tog farväl av varandra.
- Jag och min fru kommer att vara hundar på jorden, och mina barn kommer att vara hästar som är era, sade Agust.
Sedan sade det POFF!!! Och berget spottade ut oss.
- Jag ska skriva en bok om den här platsen, sade jag.
Och sen traskade vi glada hemåt.
Slut.
Är den inte episk? Jag undrar hur mycket som har hänt med min berättarkonst på det halva liv som har gått sedan dess, egentligen...
a) Trodde att jag hade glömt att jag ägde
b) Hade glömt att jag ägde
c) Slängde för att det var skräp
d) Slängde för att det var täckt av mögel
e) Behöll för att det var skräp med s.k. nostalgiskt värde
Till den sista kategorin hör alla skolböcker från grundskolan som jag hittade. Jag tog upp en på måfå och började läsa, vilket var hysteriskt kul, lite skrämmande och väldigt störande. Jag tänkte ta och dela med mig av ett stycke ur en skrivbok med titeln "Fri skrivning" vilken innehåller berättelser från tiden då jag gick i 4B. För att få den rätta känslan av att vara skriven av en nioåring tänker jag behålla stavningen och formateringen i sitt ursprungliga skick, dock ska jag bespara er handstilen (som består av en pliktskyldig och faktiskt inte alltför gräslig skrivstil). Dåså, mina damer och herrar, låt mig presentera...
Grottan
Vi klättrade ner för en blå repstege, och vad såg vi, om inte två tullipaner som satt och åt köttbullar.
Vi gick en liten bit.
Sedan träffade vi en man som hade jättelångt grått skägg. Han hälsade på oss på latin, ett jättekrångligt språk.
Men tänk, vi förstod vad han sa! Vi hälsade tilbaka på flytande latin.
Han visslade på sin hund som var en dinosaurie.
Han gav dulle (som dinosaurien hette) mat, och bad oss komma in i hans blåa, trekantiga hus. Där inne var det varmt och skönt.
Han hade en öppen spis, en granrisbädd, en kökssoffa och ett bord. Vi satte oss ner i soffan.
Han började berätta...
- När jag dog, långt, långt, innan jorden skpades så kom jag till det här stället.
- Jag har bott här i ungefär 30 miljarder år nu.
- Men en gång för ungefär 4 miljarder år sedan så skapades jorden, och det här berget landade på den.
- Nu bor jag här med min fru Angneta och mina barn Fiffi, Lisa, Adolf och Rufs.
- Jag själv heter Agust föresten.
- Nu ska jag säga er en sak, att om man kommer ner hit så pratar man latin hela tiden.
- Men det värsta är att man inte kommer härifrån förrän man dör, och här så dör man inte förrän man har varit här i 100 miljarder år.
- Men på jorden där ni bor är det bara en sekund.
- Men det är ju llätt att komma harifrån, det är ju bara att klättra upp för repstegen igen. sade vi.
- Nej, nej, nej, det går inte för den repstegen kan man klättra ner för men inte upp för. sade Agust.
- Ni kan väl bekanta er med mina barn medans jag lagar mat.
- Okej, sade vi.
Vi hoppar fallskärm, sade fiffi.
- Ja, vad kul! sade vi.
- Men, varifrån ska vi hoppa?
- Vi hoppar från Eifeltornet, sade Adolf.
Så klättrade vi uppför Eifeltornet.
- Vi landar i sjön där borta, så kan vi bada sen, sade Lisa.
Och så hoppade vi.
Det var jättehärligt!!!
Vi landade med ett plask i sjön.
- Tur att vi hade flytvästar, sade Rufs.
- Tuuuut!
- Oj då, utbrast Lisa.
- Det var visst pappa som signalerade att maten var klar.
Vi sprang hem och bytte till torra kläder, sedan satte vi oss ner vid bordet.
- Vad får vi till mat? frågade vi.
- Köttbullar så klart, sade Agust.
Det är den ända mat som finns här, förklarade Agust.
- Mmmm vad gott, sade vi.
Dagarna gick och blev till veckor som blev till månader som blev till år.
Årtusendena kom och gick. Och till slut var det bara en timme kvar.
Vi tog farväl av varandra.
- Jag och min fru kommer att vara hundar på jorden, och mina barn kommer att vara hästar som är era, sade Agust.
Sedan sade det POFF!!! Och berget spottade ut oss.
- Jag ska skriva en bok om den här platsen, sade jag.
Och sen traskade vi glada hemåt.
Slut.
Är den inte episk? Jag undrar hur mycket som har hänt med min berättarkonst på det halva liv som har gått sedan dess, egentligen...
