Winterdragon

Min studentmössa kom idag. Med den kom också den skrämmande insikten att det inte är långt kvar nu. Eller nja. Insikten har funnits där länge. Det här var bara ännu en påminnelse som gjorde det hela än mer verkligt. Jag tycker inte rikitgt om verkligheten. Speciellt känslan av att inte ha kontroll över den. Eller, det kanske snarare är så att jag inte vill inse att jag faktiskt har ett visst mått av kontroll, men inte vet vad jag ska göra med den. Det är så väldigt ironiskt, egentligen. Hur länge har jag inte pratat om frihet, längtat efter den, kämpat för den, krävt den? Och nu, när jag äntligen står där med mössan i ena handen och friheten i den andra - vet jag inte vad jag ska göra med den. Den känns så stor och främmande att jag inte vet riktigt vad jag ska ta mig till. Var det så här jag tänkte mig frihet? Ändlösa oceaner av beslutsångest?

Det är nu allting kommer att avgöras. Det är nu jag ska bestämma vad jag vill göra med mitt liv. Det är så det känns. Precis så slutgiltigt, gravallvarligt. Jag får inte välja fel nu, det är så mycket som står på spel.
Nej. Jag borde bli vän med framtiden istället för att försöka fly från den. Jag vet att det finns så väldigt många möjligheter och vägar att gå - men om jag inte prövar en väg kommer jag inte ens att få veta om det var rätt (och om jag ska vara ärlig tror jag att det finns flera vägar som kan visa sig vara rätta). Jag kommer att stå där och fundera medan möjligheterna passerar förbi en efter en, tills jag slutligen har nästan inga val kvar och ett liv bortslösat på tvekan. Meningslöst, alltså. Jag måste sluta ta livet så mycket på allvar. Våga chansa någon gång.

Det är som om jag stod vid kanten av ett stup och tittade ner. Jag vet inte vad som finns där nere. Om jag går därifrån kommer jag aldrig att få veta. Ska jag hoppa? Är det värt risken när jag inte vet vad som väntar mig? Samtidigt kan jag inte stå där vid kanten och titta ner hela livet. Jag måste göra ett val. Vända tillbaka och glömma bort vad som nu än kan finnas nedanför stupet - eller ta chansen och hoppa. Utan att se tillbaka - vilket jag än väljer. Båda valen kräver mod och styrka. Jag måste välja. Jag tänker välja. Eftersom jag vill leva. Inte bara se världen passera förbi medan jag är upptagen med att planera och fundera.

And the day came when the risk to remain tight in a bud was more painful than the risk it took to blossom.
- Anaïs Nin

I can laugh, I can walk

I can dance (though my grace is quite poor)

I can cry, I can talk

I can scream (though my voice is quite sore)

I can sing, I can write

But something's not quite right

For my fingers are cold, and so are my toes

My neck and my arms are dreadfully thin

My kneecaps and joints are obscenely exposed

And my jaws are locked in a macabre grin

I lack both blood and erogenous zones

I am but a skeleton, a pile of bones

I have thoughts, I have views

I have dreams (though mostly nightmares)

I have clothes, I have shoes

I have looks (though they make people stare)

I have teeth, they are white

But something's not quite right

For my fingers are cold, and so are my toes

My neck and my arms are dreadfully thin

My kneecaps and joints are obscenely exposed

And my jaws are locked in a macabre grin

I lack both blood and erogenous zones

I am but a skeleton, a pile of bones

I am tired, I am sad

I am hungry (though no food can make me fat)

I am spry, I am glad

I am thirsty (though I'm leaking like a knitted hat)

I'm feeling vivid and alive, despite

That something isn't entirely right

For my fingers are cold, and so are my toes

My neck and my arms are dreadfully thin

My kneecaps and joints are obscenely exposed

And my jaws are locked in a macabre grin

I lack both blood and erogenous zones

I am but a skeleton, a pile of bones

Skriven av mig, så var snäll och stjäl den inte. Vilka psykiska störningar som orsakade det här poetiska utbrottet är nog inte av något som helst intresse för någon annan än mig själv att rota i, så jag skriver inte mer än så här.