Winterdragon

JAG HAR KÖRKORT! Yessss! Jag klarade faktiskt uppkörningen. Trots att jag var dödligt nervös för att misslyckas och gick igenom scenarion där jag gjorde fel om och om igen i huvudet och gjorde små halvlyckade försök att lugna ner mig själv och tänka positivt. Det kanske lyckades ändå. Ah, denna lättnad! Körningen är godkänd. Vilka vackra ord.

So... I'm back on track, then? Tja, påväg i alla fall. (Notera två ordvitsar i rad, med tanke på körkortet.) Det känns som om mitt psykiska tillstånd går mot ljusare tider. Om jag bara tar det lugnt och väntar så tror jag att motivationen är påväg tillbaka. Om inte annat känner jag en överväldigande lust  (ja, behov, mer eller mindre) att skriva igen - ett gott tecken.

*rejoicing*

Jag har inte skrivit på flera dagar nu. Jag har inte gjort allt skolarbete jag borde ha gjort heller. Papprena bara ligger där strödda över skrivbordet och hånstirrar på mig medan jag inte kan få signalerna att gå från hjärnan ut i handen och plocka upp pennan. Det går inte. Högen växer. Det blir svårare att andas. Listan på saker som borde göras gnager snart hål på min mage. Jag förstår inte. Jag har tappat bort min motivation. (Den kanske ligger på botten av den där högen.) Jag gör en ansats att kämpa, men det slutar bara med att jag stirrar tomt på skärmen. Musiken strömmar genom mina öron. Den är förmodligen det enda som håller mig vid medvetande över huvud taget. Annars skulle jag nog bara gå och lägga mig och vägra gå upp, hitta på ursäkter för att slippa se verkligheten i vitögat. Men det här är också ett sätt att fly. En drog. Musiken, eller böckerna mina älskade böcker, får mig att glömma mitt sinnestillstånd för stunden. Det är precis som att sitta och apatiskt stirra ut i luften, med undantaget att det är kul. Men det är precis lika produktivt. Jag får ingenting gjort alls. Vilket lägger till ännu fler panikkänslor till infernot i min mage. Det går inget bra det här. Jag kommer att svika alla, om jag inte har gjort det redan. I och för sig kanske alla andra inte förväntar sig ett skit av mig, men det vore naivt att tro att det faktiskt förhåller sig så. Ni har en massa krav, vare sig ni menar det eller inte, på mig. Med all rätt. Det går (tyvärr?) inte att leva livet enbart för sin egen skull. Men, om vi för resonemangets skull antar att de enda krav jag har på mig är de jag har satt själv så kommer jag att svika mig själv. Big time. Ett stort jävla misslyckande som förmodligen kommer sluta med att jag tycker synd om mig själv. Eller nej. Det är inte patetiskt nog. Jag gör som jag är van att göra så snart någonting inte är perfekt: hatar mig själv. Det är så lätt. Jag hatar hela världen genom mig själv. Jag hatar mig själv. För att jag misslyckas. För att jag är rädd för att misslyckas. För att jag är rädd för nästan allting. För att jag är ett nervöst vrak. För att jag sätter för hårda krav på mig själv som jag inte kan leva upp till. För att jag tycker att jag är dålig på precis allting. För att jag inte bryr mig om vad andra säger och för att jag lyssnar alldeles för mycket på dem. För att jag inte kan umgås med folk som normala människor. För att jag dömer allt och alla, inte minst mig själv. För att jag är för svag. För att jag ger upp för lätt och är alldeles för envis. För att jag är perfektionist. För att jag aldrig kan bestämma mig. För att jag är så jävla egoistisk. För att jag med all sannolikhet är orsaken till att jag är deprimerad. För att jag får mig att hata mig själv. Det här året började fördjävla dåligt. Inte för att några dåliga saker har hänt. Vad jag kan minnas. Ändå har jag aldrig varit så här deprimerad, jag har haft ångest i tre veckor nu. Till vilken nytta undrar jag? Varför ska jag hålla på och dra det här över mig själv? Det är ingen överdrift att klandra mig själv för den här skiten, det är bara sanningen. Det finns förmodligen inte mycket någon annan kan göra för att hjälpa mig heller, ska jag lyfta det här måste jag göra det själv. Det är jag fullt övertygad om. Inga hjärnskrynklare eller konstiga piller, tack. Om någon som bryr sig om mig (som det faktiskt finns människor som gör, jag förnekar inte det trots min bitterhet. Och jag är glad och tacksam för det, även om jag tycks ha så svårt att visa det) skulle tycka att det var dennes ansvar, eller helt enkelt av vänskaplighet och välvilja skulle försöka muntra upp mig på något sätt så varsågod. Sympati kanske gör mig glad. Kanske gör det mig bara irriterad. Men det kan nog inte ta bort ångesten. Det är inte för att få sympati som jag skriver det här. Det är sannerligen inte för att underhålla någon som jag klagar över mitt liv heller, den som roas av det här borde kanske överväga att skaffa sig ett liv. Jag vet inte vad jag vill uppnå egentligen. Förståelse kanske? Jag vet inte om det syns på mig att jag är deprimerad, jag kanske är precis som vanligt i skolan och hemma och på alla andra ställen jag brukar befinna mig på. Men om det faktiskt märks att jag beter mig onormalt så vet i alla fall de som läser det här att det finns en anledning, om än en dålig sådan. Folk som inte känner mig men läser det här ändå tappade förmodligen intresset i början av klagandet och gjorde något roligare istället. Det här är inte intressant över huvud taget, det är ett förjävla dåligt blogginlägg som är alldeles för långt och saknar styckeindelning totalt. Jag tänker inte bry mig om att sluta inlägget på ett bra sätt heller. Jag delar med mig av mitt nya knark istället:



Ya zdes' (I'm here) - Kipelov

So endless is the sea's surface,
As is my loneliness.
I can't escape myself here,
And I can't hide in the sweet dreams.
This life has no new shores,
And the wind is tearing the remains of sails...

I touched your dreams,
And the moment wasn't too sweet.
Like sand, between my fingers slides
The world that was open only for the two of us.
We walked towards each other,
Faster and faster,
And walked through, not recognizing one another...

I'm here, where light and peace freezes
I'm here again, I hear your name
From the eternity, a forgotten voice flies
To call from the night skies as the cold fire.

I thought that time would erease your trace
And didn't catch your sight in the crowd
I sought the answer in others' hands,
And didnt search for the way back.

Forgetting everything,
I started my life anew,
But I saw how empty was the sea's surface...

Just nu läser jag Day Watch, andra delen i Night Watch-trilogin (dock ryktas det att det ska bli fyra böcker), av Sergei Lukyanenko. Böckerna är fruktansvärt bra, omdömet på omslaget som löd "so good that the film feels like a trailer for it" överdrev inte. Filmen Night Watch är grymt snyggt gjord, dock ganska annorlunda jämfört med boken. Jag är väldigt nyfiken på hur de har lyckats med Day Watch, måste se när den kommer ut på DVD! Hursomhelst, böckerna handlar om den eviga kampen mellan gott och ont, som pågår inom oss alla. Banalt kan tyckas, men icke! De här böckerna väcker en massa frågor och får mig att tänka tills jag blir helt snurrig av moraliska själskval. Om jag var tvungen att välja - skulle jag bli a Light one eller a Dark one? Jag kan ärligt säga att jag inte har en aning. Jag vet inte ens vad jag skulle vilja vara. Samtidigt känner jag mig patetisk och väldigt mänsklig som inte vågar välja. När jag fått någon ordning på mina funderingar om gott och ont kanske jag återkommer till det här. Ämnet inbjuder verkligen till ändlösa filosofiska funderingar och diskussioner. Sådana böcker gillar jag skarpt!

En annan kul grej med böckerna är att författaren har med sångtexter lite här och var. En som jag särskilt fastnade för är den här. Jag letade reda på den på internet och upptäckte att det inte bara var en bra text, det var en jäkligt bra låt dessutom! Så, här är den, 'Ya Svoboden' med Kipelov. Rysk metal!

 

Här är låttexten, översatt till engelska:

There is silence above me,
A sky full of rain,
The rain goes straight through me,
But there's no more pain.
While stars whispered coldly
We burned our final bridge.
And everything has tumbled into the abyss
I shall be free
From evil and good,
My soul's been walking the razor's edge.

I could've been with you,
I could've forgotten all,
I could've loved you,
But it's all just a game.
In the wind's noise behind my back
I'll forget your voice
And forget all that earthly love
That burned both of us to ashes,
And I've been losing my mind...
My soul no longer holds a place for you.

I'm free! Like a bird in the heavens.
I'm free! I've forgotten the meaning of fear.
I'm free! I am the wild wind's equal.
I'm free! In the real world, not in a dream.

There is silence above me,
The sky full of fire,
The light goes straight through me,
But I'm free once again,
Free from love,
Free from hate and from rumour,
From a fate foretold in advance
And from the shackles of earth,
From evil and from good.
My soul no longer holds a place for you.

I'm free! Like a bird in the heavens.
I'm free! I've forgotten the meaning of fear.
I'm free! I am the wild wind's equal.
I'm free! In the real world, not in a dream.

Wow. Min själ finns i den här sången. Underbar.

There's a little black spot on the sun today
It's the same old thing as yesterday
There's a black hat caught in a high tree top
There's a flag pole rag and the wind won't stop

I have stood here before inside the pouring rain
With the world turning circles running 'round my brain
I guees I'm always hoping that you'll end this reign
But it's my destiny to be the King of Pain

There's a fossil that's trapped in a high cliff wall (that's my soul up there)
There's a dead salmon frozen in a waterfall (that's my soul up there)
There's a blue whale beached by a springtide's ebb (that's my soul up there)
There's a butterfly caught in a spider's web

I have stood here before inside the pouring rain
With the world turning circles running 'round my brain
I guess I'm always hoping that you'll end this reign
But it's my destiny to be the King of Pain

There's a king on a throne with his eyes torn out
There's a blind man looking for a shadow of doubt
There's a rich man sleeping on a golden bed
There's a skeleton choking on a crust of bread

There's a red fox torn by a huntsman's pack
There's a black-winged gull with a broken back
There's a little black spot on the sun today
It's the same old thing as yesterday

I have stood here before inside the pouring rain
With the world turning circles running 'round my brain
I guess I'm always hoping that you'll end this reign
But it's my destiny to be the Queen of Pain

Queen of Pain
I'll always be Queen of Pain
I'll always be Queen of Pain...

There is a reason I know this song by heart. Is it my destiny to be the Queen of Pain?

 

Jag saknar ord. Lyssna och gråt.

Har jag någonsin uttryckt hur mycket jag älskar ordet makulera? Jag menar, smaka på det: M A K U L E R A. Det är så sant. Så vackert. Så fundamentalt. Så användbart. Se bara:

Vad ska vi göra åt alla människor som krigar?
- Makulera dem!

Jag har tråkigt, vad ska vi göra?
- Makulera!

Kapten, vi är under anfall!
- Trupper, förbered för makulation!

Din förbaskade skitstövel!
*makulerar vederbörande*

Saliga äro de makulerade, ty de skola finna frid.

Varför är vi här, egentligen?
- För att makuleras!

MAKULERA ALLT!

Works every time.