SPAM
Enjoy: Monty Python-sketchen Spam, som förutom att vara briljant även gav upphov till uttrycket "spam" som idag används i betydelsen oönskad e-post. Tilläggas bör att det som serveras i sketchen inte är skräppost, utan konserverad grisbog ("spiced ham" = spam).
Ur led
En grön jul och en vit påsk. Vädergudarna måste ha fått en knäpp, eller så är tiden ur led. Men det gör inget. Jag är också ur led. Big time. Jag har lyckats vända dygnet så att jag går och lägger mig vid soluppgången (omkring halv sex) och går upp vid två-tretiden. Så nu, klockan ett, är det middagsdags för mig, ungefär. Andra skulle nog ha kallat det "nattmacka". Det är jättelätt, och rätt skönt att vrida min dygnsrytm såhär eftersom det känns... naturligt av någon anledning. Det gick på en natt, bara strunta i tröttheten och vara uppe, vid halv tre-tiden började den gå över och vid halv fyra var jag jättepigg och full av inspiration. Men även om jag sitter och skriver hela nätterna får jag ingenting gjort. Jag orkar inte ens tänka på alla de där ångestframkallande sakerna. Allt skolarbete jag har att ta igen. Att jag borde söka till universitetet snart. Att jag måste hitta någonstans att bo i höst. Att skaffa ett sommarjobb. Gläää...
Jag har just fått min värld sönderriven, och så förväntar sig folk att jag ska orka engagera mig i allt det där. Allt jag försöker göra för tillfället är att försöka ta mig ur det här stadiet av förtvivlan och ångest. Jag vet inte om jag är vidare bra på det, men att distrahera mig själv hjälper för stunden i alla fall. Även om det oftast känns som om jag sitter ensam i ett kallt, mörkt rum. Det innebär att framtiden är något jag försöker undvika att tänka på så gott jag kan (även om jag vet att jag borde), och min uppfattning av vad det innebär att planera numera sträcker sig så långt som att jag har funderat över vad jag ska göra imorgon. Inte längre. Jag vet inte om det är bra för mig att ha ställt om till "ta dagen som den kommer"-filosofin, men det är den enda jag orkar med just nu.
Ah, nog med klagande. Det finns ju trots allt mindre hemska stunder. Det snöar, och det är fint. Och jag har choklad. Yay.
Jag har just fått min värld sönderriven, och så förväntar sig folk att jag ska orka engagera mig i allt det där. Allt jag försöker göra för tillfället är att försöka ta mig ur det här stadiet av förtvivlan och ångest. Jag vet inte om jag är vidare bra på det, men att distrahera mig själv hjälper för stunden i alla fall. Även om det oftast känns som om jag sitter ensam i ett kallt, mörkt rum. Det innebär att framtiden är något jag försöker undvika att tänka på så gott jag kan (även om jag vet att jag borde), och min uppfattning av vad det innebär att planera numera sträcker sig så långt som att jag har funderat över vad jag ska göra imorgon. Inte längre. Jag vet inte om det är bra för mig att ha ställt om till "ta dagen som den kommer"-filosofin, men det är den enda jag orkar med just nu.
Ah, nog med klagande. Det finns ju trots allt mindre hemska stunder. Det snöar, och det är fint. Och jag har choklad. Yay.
Glad Påsk
Krig, krig, krig...
Idag har jag överträffat mig själv. En riktig bedrift. Det lustiga är att jag gjorde det genom att underträffa mig själv. Och det mest fantastiska är att det känns helt okej.
För det första så skippade jag biologin imorse - helt enkelt därför att jag inte orkade gå upp. Jag masade mig iväg till skolan lagom till historiaprovet. Jag hade inte läst på mer än kvällen innan (alla dessa krig får mig att lägga ifrån mig historiaboken var tionde minut när jag pluggar och i förundran, bestörtning och förskräckelse stirra ut i luften en stund medan insikten att människor är så... hopplösa gång på gång slår mig i huvudet), och hade kommit överens med mig själv att inte sikta på mer än G - jag har redan ett MVG hur det än går på provet enligt lärarinnan. Så satt jag där och svarade på frågor om 1900-talshistoria, och upptäckte att jag hade glömt bort vilken sida Italien var på i första världskriget. Så pinsamt. Men jag greps inte av panik. Jag klarade mig igenom hela provet (som förmodligen var det torftigaste historiaprov jag någonsin skrivit) utan att i ångest och vanmakt genomborra papperet med min penna, skrika och slå näven i bordet och sedan gråta över människors dumhet resten av lektionen. Det är ungefär vad all denna krigshistoria får mig att vilja göra.
Men jag överlevde. Jag skrev ett prov som inte höll MVG-nivå. Och jag kan leva med mig själv för det. Vilken seger. Det här låter helt stört, men det var svårt. Att sänka kraven utan att känna mig värdelös - men jag gjorde det. Yay!
Vad betyder väl en lista med MVG:n om den läggs i en likkista?!
För det första så skippade jag biologin imorse - helt enkelt därför att jag inte orkade gå upp. Jag masade mig iväg till skolan lagom till historiaprovet. Jag hade inte läst på mer än kvällen innan (alla dessa krig får mig att lägga ifrån mig historiaboken var tionde minut när jag pluggar och i förundran, bestörtning och förskräckelse stirra ut i luften en stund medan insikten att människor är så... hopplösa gång på gång slår mig i huvudet), och hade kommit överens med mig själv att inte sikta på mer än G - jag har redan ett MVG hur det än går på provet enligt lärarinnan. Så satt jag där och svarade på frågor om 1900-talshistoria, och upptäckte att jag hade glömt bort vilken sida Italien var på i första världskriget. Så pinsamt. Men jag greps inte av panik. Jag klarade mig igenom hela provet (som förmodligen var det torftigaste historiaprov jag någonsin skrivit) utan att i ångest och vanmakt genomborra papperet med min penna, skrika och slå näven i bordet och sedan gråta över människors dumhet resten av lektionen. Det är ungefär vad all denna krigshistoria får mig att vilja göra.
Men jag överlevde. Jag skrev ett prov som inte höll MVG-nivå. Och jag kan leva med mig själv för det. Vilken seger. Det här låter helt stört, men det var svårt. Att sänka kraven utan att känna mig värdelös - men jag gjorde det. Yay!
Vad betyder väl en lista med MVG:n om den läggs i en likkista?!
Internationella kvinnodagen
Imorgon, den 8 mars, är det internationella kvinnodagen. Det är värt att fira, tycker jag. Det är vettigt att det finns en dag när feminismen uppmärksammas lite extra, även om det givetvis borde vara så varje dag. Feminismen är en så viktig och naturlig frigörelserörelse. Att vara feminist handlar inte bara om att säga "ja, jag är feminist, jag tycker att män och kvinnor ska ha lika rättigheter". Det är så mycket mer än så. Det handlar om att våga öppna ögonen och inse att det är förtryck vi ser mitt framför våra ögon, här, i Sverige, just nu. Förtryck och diskriminering av halva mänskligheten. Den halvan av mänskligheten som råkade födas utan en fallos mellan benen.
Förtryck i form av lägre löner, automatiskt mindervärda åsikter, osynliggörande, förlöjligande, objektiserande. Jag har svårt att förstå hur så många kan finna sig i det. Det är så oerhört skrämmande att se hur folk anser att dessa företeelser är själrättfärdigande bara utav gammal vana, för att det alltid har varit så. För det är inget annat dessa absurditeter till könsroller egentligen är. Gammal, dammig, möglig, rutten vana.
Att vara feminist är att vakna upp och se att det finns ett alternativ, att förstå att konceptet "någonting är gammalt, alltså är det rätt" inte är värt ett dyft. Det behöver inte vara så här. En helt annan värld är möjlig. En värld där vad en människa råkar ha mellan benen inte spelar större roll än ögonfärg eller hårfärg. En värld där begreppet sexuell läggning inte har någon betydelse. En värld utan krav på att alla som inte har någon fallos ska lägga ner absurda summor på att modifiera sitt utseende för att behaga modebranchen och allas ögon, och där det heller inte finns några krav på att personer med fallos absolut inte ska göra detsamma. En värld där varken män eller kvinnor ska behöva skämmas för sina bröst (män får gå med bar överkropp utan att någon säger ett knyst, men så fort en kvinna tar av sig tröjan anses det vara stötande och provocerande). En värld där ordet naturligt förlorar sin betydelse, eftersom allt är naturligt. För vad är mer naturligt än friheten från könsrollerna?
Vem vill leva efter en schablon egentligen? Vem vill vara fångad i ett mönster? Både män och kvinnor är det idag. Feminism handlar om att erkänna att det är så världen ser ut (se sanningen i vitögat!), och helt enkelt sluta att acceptera det. Bryta sig loss. Våga drömma om den värld som är precis inom räckhåll, bara vi ändrar vårt sätt att tänka. En värld där vi inte kategoriseras efter vad vi har mellan benen (det är så väldigt fånigt egentligen, tänk efter!). En värld där alla är fria att vara den en vill vara.
Så, denna världens största, fredligaste och viktigaste frihetsrörelse (för både män och kvinnor!) ska jag fira imorgon. Ska gå ner på stan till demonstrationen på trädgårdstorget. Tråkigt nog var det ingen som ville/kunde följa med, så jag får väl gå dit själv. Men jag är inte ensam. Det finns fler än jag som SKRIKER EFTER RÄTTVISA. Som vägrar finna sig längre. We can do it, sisters (and brothers)!
Jag har dessutom dagen till ära tankat mp3-spelaren med helt suveränt bra kvinnliga artister. Morgondagens soundtrack består av följande sångerskor, allihop rekommenderar jag starkt: Alanis Morissette, Ani Difranco, Anouk, Billie Holiday, Björk, Joan Baez, Joni Mitchell, Martha Wainwright, Sarah McLachlan och Tori Amos.
You and me, we can help change their minds together!
- Alanis Morissette (Sister Blister)
P.S. Alexander Chamberland (som nyligen avgått som språkrör för Grön Ungdom) sammanfattar väldigt bra vad queerfeminism handlar om här och här.
Förtryck i form av lägre löner, automatiskt mindervärda åsikter, osynliggörande, förlöjligande, objektiserande. Jag har svårt att förstå hur så många kan finna sig i det. Det är så oerhört skrämmande att se hur folk anser att dessa företeelser är själrättfärdigande bara utav gammal vana, för att det alltid har varit så. För det är inget annat dessa absurditeter till könsroller egentligen är. Gammal, dammig, möglig, rutten vana.
Att vara feminist är att vakna upp och se att det finns ett alternativ, att förstå att konceptet "någonting är gammalt, alltså är det rätt" inte är värt ett dyft. Det behöver inte vara så här. En helt annan värld är möjlig. En värld där vad en människa råkar ha mellan benen inte spelar större roll än ögonfärg eller hårfärg. En värld där begreppet sexuell läggning inte har någon betydelse. En värld utan krav på att alla som inte har någon fallos ska lägga ner absurda summor på att modifiera sitt utseende för att behaga modebranchen och allas ögon, och där det heller inte finns några krav på att personer med fallos absolut inte ska göra detsamma. En värld där varken män eller kvinnor ska behöva skämmas för sina bröst (män får gå med bar överkropp utan att någon säger ett knyst, men så fort en kvinna tar av sig tröjan anses det vara stötande och provocerande). En värld där ordet naturligt förlorar sin betydelse, eftersom allt är naturligt. För vad är mer naturligt än friheten från könsrollerna?
Vem vill leva efter en schablon egentligen? Vem vill vara fångad i ett mönster? Både män och kvinnor är det idag. Feminism handlar om att erkänna att det är så världen ser ut (se sanningen i vitögat!), och helt enkelt sluta att acceptera det. Bryta sig loss. Våga drömma om den värld som är precis inom räckhåll, bara vi ändrar vårt sätt att tänka. En värld där vi inte kategoriseras efter vad vi har mellan benen (det är så väldigt fånigt egentligen, tänk efter!). En värld där alla är fria att vara den en vill vara.
Så, denna världens största, fredligaste och viktigaste frihetsrörelse (för både män och kvinnor!) ska jag fira imorgon. Ska gå ner på stan till demonstrationen på trädgårdstorget. Tråkigt nog var det ingen som ville/kunde följa med, så jag får väl gå dit själv. Men jag är inte ensam. Det finns fler än jag som SKRIKER EFTER RÄTTVISA. Som vägrar finna sig längre. We can do it, sisters (and brothers)!
Jag har dessutom dagen till ära tankat mp3-spelaren med helt suveränt bra kvinnliga artister. Morgondagens soundtrack består av följande sångerskor, allihop rekommenderar jag starkt: Alanis Morissette, Ani Difranco, Anouk, Billie Holiday, Björk, Joan Baez, Joni Mitchell, Martha Wainwright, Sarah McLachlan och Tori Amos.
You and me, we can help change their minds together!
- Alanis Morissette (Sister Blister)
P.S. Alexander Chamberland (som nyligen avgått som språkrör för Grön Ungdom) sammanfattar väldigt bra vad queerfeminism handlar om här och här.
You gotta be squidding me!
De kan bli över femton meter långa. De kan väga uppemot ett ton. De har världens största ögon, stora som basketbollar. De har tio muskulösa armar, med sugkoppar stora som tallrikar. De har en näbb som med lätthet kan knipsa av ett ben. Deras enda naturliga fiende är kaskelotten. De är förmodligen de mest avskyvärda, horribla, fruktansvärda, jättehemska, skräckinjagande, slemmiga (och samtidigt fascinerande, på ett morbidt sätt) varelser som existerar på denna jord. Lyckligtvis lever de på 1000 meters djup i havet kring Antarktis. Mesonychoteuthis hamiltoni. Kolossbläckfisken. (Yup, större än jättebläckfisken!)
Hm. Att läsa The Call of Cthulhu var kanske inte det smartaste att göra i mitt sjuka och febriga tillstånd, eftersom det uppenbarligen fick mig att börja googla sådana absurditeter som jättebläckfiskar. Men å andra sidan, jag måste ju fördriva tiden på något sätt, istället för att bara hosta och snörvla och tycka synd om mig själv. Det är nog överflödigt att säga, men ändå: jag hatar att vara sjuk! Förbläckfiskat.
Cthulhu vs. kolossbläckfisk. Vilken är mest fruktansvärd?
Hm. Att läsa The Call of Cthulhu var kanske inte det smartaste att göra i mitt sjuka och febriga tillstånd, eftersom det uppenbarligen fick mig att börja googla sådana absurditeter som jättebläckfiskar. Men å andra sidan, jag måste ju fördriva tiden på något sätt, istället för att bara hosta och snörvla och tycka synd om mig själv. Det är nog överflödigt att säga, men ändå: jag hatar att vara sjuk! Förbläckfiskat.
Cthulhu vs. kolossbläckfisk. Vilken är mest fruktansvärd?
