Winterdragon

Råttans år 2008 (bara för att jag inte iddes skriva nådens år) är snart till ända. Mycket finns att säga om det för min del, men nog har det varit ett händelserikt år. Känslan av djupaste elände och depression jag fick vid tolvslaget på nyårsafton var inte det minsta obefogad eller utan logisk grund, skulle det visa sig. Men det har långtifrån varit ett alltigenom eländigt år. Förändring har nog snarare varit det stora temat. Förändringar gör ont, därav allt lidande. Men jag har också lärt mig en jäkla massa, och de flesta av förändringarna var nog faktiskt av godo, när stormen väl blåst över.

Mitt nyårslöfte för 2008 var att skriva mer, därför tänker jag göra en liten sammanfattning av hur detta har gått i bloggväg. Inte alltför illa, måste jag säga. 115 mer eller mindre relevanta inlägg har jag åstadkommit, det ger ett genomsnitt på omkring 2,2 st per vecka. Inte nog för att konkurrera bland toppbloggarna kanske, men väl tillräckligt för att ha en läsekrets på genomsnittligen tio personer. Och med tanke på vad anledningen till att jag bloggar är, så är det ganska fantastiskt.

Därmed inte sagt att jag inte tar upp lika viktiga ämnen som de stora bloggstjärnorna gör. Exempelvis har jag modebloggat och publicerat fåniga bilder på mig själv. Dock på mitt eget lite-för-originella-för-att-någonsin-kunna-klassas-som-populär sätt.

Därmed inte sagt att jag inte också i hemlighet drömmer om ära och berömmelse. När jag tar till sådana låga knep som tävlingar och dåliga vitsar måste det väl vara ett tecken på desperation?

Å andra sidan kan väl inte min blogg förkastas som helt irrelevant när jag uttrycker kontroversiella åsikter och försöker uppmana allmänheten till filosofiska diskussioner? Eller för den delen, försöker att bilda mina läsare med kulturella eller vetenskapliga saker som är viktiga att känna till.

Eller så bara klagar jag, förstås.

Så, det här blev ju en riktigt hyfsad resumé över detta bloggår. Läsare som inte har hängt med från början kan ju också i brist på liv gå in i arkiven och rota fram fler märkliga inlägg. Notera att jag som den pedant jag är har organiserat inläggen i fem kategorier: Reflektioner (där inlägg som inte passade in någon annanstans hamnade, eller bara funderingar i största allmänhet), Elegier (eftersom andelen klagoinlägg inte är obetydliga fick de en egen kategori), Musik, Litteratur, Film etc. (innehåller många matnyttiga tips inom kulturområdet), Mina Litterära Kreationer (mestadels dikter, men också lite reflektioner kring skrivande) samt Tyckande (mest galla, men om du letar noga kanske du hittar något positivt också).

Till sist vill jag i all ödmjukhet tacka alla som av någon outgrundlig anledning väljer att slänga bort lite av sin dyrbara tid på att läsa min patetiska blogg, varmt välkomna att fortsätta med det. JA, kommentarer är alltid trevliga, undantaget spam.

Med förhoppning om ett gott nytt år 2009 till alla och envar!

Om du läste det här någonstans: Gör inte som andra säger! Tänk själv!

Vad skulle du göra?

Aaaaaaaargh!!! Hata, *hata* datorer! Jag har spenderat dagar med att försöka göra en enkel liten graf över hur brytningsindex beror av våglängden genom att plotta värdena på den här satans burken som ska kallas dator. Har det fungerat? Nej! Och varför inte? Det ville den inte tala om, för hur avancerade dataprogram än är så är de ta mig tusan inte pedagogiska. Jag försökte och gav upp, försökte igen och gav upp igen, försökte massor av gånger tills jag blev förtvivlad, och sedan upptäcker jag mer eller mindre av en slump att anledningen till att jag inte får någon graf är att programmet vill att jag ska skriva PUNKTER istället för KOMMATECKEN, när jag skriver in värdena.

...

GAAAAAAH! Nämnde jag att jag hatar datorer?

Oh well. Egentligen är det nog min egen brist på kompetens jag hatar. Jag kan ju trösta mig med att jag faktiskt har lyckats nu, och kanske till och med kan få in labbrapporterna i tid...

Slut på vredesutbrott.

Indeed it is. God jul och julefrid, yeah right. Jag har fortfarande feber, och har dessutom tappat rösten. Helt seriöst. Det enda som kommer ut när jag försöker prata är något slags väsande i falsett, sedan bryter omfattande hostattacker ut. Inga ord går att urskilja, men jag kan viska korta meningar åt gången. Min hals är helt förstörd.

Nåväl. Hoppas att resten av världen har en trevligare jul än vad jag har. Som någon slags julklapp kommer här en juldikt som matchar mitt humör:

Midvinternattens köld är svår, tio små Nissar i djupsnö går.
Rävsax gömd under skynke vitt, knipsar Nisse av på mitt.
Livsandar snabbt för honom tryter, snart i eget blod han flyter.

Nio små Nissar i midnattstimma, traskar fram i månljustrimma.
Ugglan hoar i sitt näste, istapp faller tyst från fäste.
Nisse spetsas utav tappen, tomte ligger död på trappen.

Utanför dörren står gröten och ångar, åtta Nissars intresse den fångar.
Under stigande hunger fatet de nalkar, en stackars tomte på kanten halkar.
Han sliter, han kämpar, han svettar sig blöt, men sjunker likväl i kvicksandslik gröt.

Många springor stugan har, där sju små Nissar in sig tar.
Katten som bakom dörren ruva, slukar Nisse med hull och luva.
Resterna av Tomtehand, suger misse bort från tand.

Sex små Nissar mot julbordet ila, snabbt dom uppför bordsben kila.
När sista Tomten över kanten hasar, han tappar greppet och nedåt rasar.
Faller nedåt likt ett lod, mattan färgas röd av Tomteblod.

Tomtar fem i väldig iver, springer runt, ty hungern river.
Nisse snubblar på sitt skägg, faller rätt på knivens egg.
Lilla Nisse stackars saten, rinner ut i sillsalaten.

Fyra Nissar har festat på sill, och nu de törsten sin släcka vill.
Mot glöggen de ilar i samlad tropp, och tar för sig av varsin kopp.
Ner faller Nisse i glögghett hav, likt en skållad mandel hans skinn faller av.

Tre små Tomtar i granen svingar, mellan ljus och änglavingar.
Nisse sig för nära våga, snart han står i ljusan låga.
Doftar snart likt vidbränd stek, ångrar då sin lilla lek.

Två små Tomtar omkring sig tittar, då en smällkaramell de hittar.
Nisse ner på den då hoppar, men detta den ej då stoppar.
I tak, på golv, på gardin med frans, finns nu nisses hjärnsubstans.

Husbonn stiger upp i natten, för att kasta lite vatten.
Under husbonns tunga toffla, Nisse blir till krämig våffla.
Snön ligger vit lite här och var, inte en jävla Tomte finns kvar. 

God jävla jul... *mutter mutter*

 

Det är vad jag har ägnat dagen åt. Även kallat att julhandla. Massor av människor som febrilt springer omkring och desperat köper saker till varandra för att bevara husfriden och för att den s.k. julstämningen inte ska gå förlorad. Jul. Tvi. Jag vet inte om det finns något mysigt kvar i jultraditionen för min del. Det vore möjligen att få umgås i lugn och ro med släkt och familj. Frågan om det är värt allt jäkt och all galenskap och kommersialism runtomkring. Dagen idag lämnade mig trött, fattig och sönderstressad. Till på köpet har jag drabbats av feber och hosta.

Den här besattheten av konsumtion av fåniga saker är skrämmande på riktigt. Inte sådär mysigt hemsk som exempelvis en Tim Burton-film. Som en god vän uttryckte det:
"Titta bara på de där barbie-dockorna. Så sexistiskt, och det köper folk till sina barn."
"Ja, det är skräck på riktigt." Kommenterar jag.
"Precis. Att sy dit knappar istället för ögon på folk, det är mer charmigt!"

Det är rätt sorts inställning. Och nej, ingen av oss har läst för mycket Neil Gaiman... (Det är nog inte möjligt.) För övrigt noterar jag att jag kanske har lyssnat en gång för mycket på A Very Scary Solstice. Jag börjar få morbida associationer när jag hör de traditionella julvisorna i butikerna. Å andra sidan gör det hela konceptet åtminståne en smula intressantare. Dessa julsånger tycker jag dessutom är bra mycket mer passande med tanke på vilken galenskap julen tycks ha urartat till nuförtiden...

It's the most horrible time of the year
With the nights getting longer, the evil is stronger, and there's much to fear
It's the most horrible time of the year
It's the unhappiest season of all
When your knuckles are whitening, from visions so frightening, you must not recall
It's the unhappiest season of all
Great Cthulhu is calling, insanity is falling, and cultists are roaming the land
With the darkness descending, our destiny is bending, to forces we can't understand
It's the most horrible time of the year
There'll be ritual killing, and omens fullfilling, as old ones appear
It's the most horrible time of the year

Vad sägs om att lära sig ett nytt språk såhär lagom till jul? Kinesiska till exempel. Hur svårt kan det vara, egentligen? Som en snabbkurs kommer här några användbara fraser. Enjoy!

Jag har ingen julstjärna i mitt fönster. Snarare en jul-supernova. Den lyste väldigt starkt en kort stund - starkare än alla övriga lampor i rummet sammanlagt - men sedan sade den *poff*, lamporna blev svarta, och den slutade lysa. Så nu hänger någonting i stil med ett svart hål i mitt fönster, med undantaget att saker inte har börjat sugas ner i det (än). Jag vet inte vad jag har gjort för fel, förmodligen har jag köpt lampor med för hög effekt, men så är jag inte vidare bra på elektronikrelaterade saker whatsoever. Nåväl. Jag får väl trösta mig med att jag som astronom fått observera några intressanta stadier i en stjärnas livscykel på nära håll. Av förloppet drar jag slutsatsen att min julstjärna väger omkring tio solmassor...

Det är en sak som stör mig som jag kom att tänka på för några veckor sedan. På vattenkranar brukar det ju sitta två färglappar, ni vet, som visar åt vilket håll kranen ska vridas för att få varmt respektive kallt vatten. Rött för varmt och blått för kallt. Men... blå stjärnor är varmare än röda!

Det krävs inte en mastersexamen i fysik för att vara medveten om det, det räcker att veta att föremål som är varma sänder ut s.k. temperaturstrålning. Ju varmare föremålet är, desto mer högenergetiskt ljus sänder det ut, dvs. desto kortare våglängd har ljuset. Blått ljus har kortare våglängd än rött ljus, och är alltså mer högenergetiskt. Ett föremål (exempelvis en stjärna) som sänder ut rött ljus är relativt kalla, bara omkring 3000 Kelvin. En blå stjärna däremot, är uppemot tio gånger varmare.

Pfft. Hur tänkte personerna som satte dit färgerna på vattenkranen egentligen? Det är fullkomligt ologiskt. Antagligen tänkte de lika fel som min bildlärare vars pladder om "varma" och "kalla" färger också bevisligen saknade fysikalisk grund. Inte undra på att det inte gick så bra för mig i färglära. Ännu ett exempel på att världen är full av ignoranta dårar. Mer fysik och astronomi åt folket, helt enkelt!

Hör och häpna, det är minsann dramatik här i Skåne! I morse vaknade jag av att hela huset skakade, fönstrena skallrade och ett ytterst olycksbådande mullrande läte kunde uppfattas. Först blev jag skräckslagen och undrade om festen som hindrat mig från att somna tidigt igårkväll i korridoren över hade urartat. Men jag insåg snabbt att det måste vara en JORDBÄVNING.

Och mycket riktigt, när jag anländer till Fysicum är jordbävningen det stora samtalsämnet. Tydligen uppgick skalvet till 4,7 på Richterskalan (det vill säga mycket, speciellt för att vara i Sverige). Tydligen är det det kraftigaste skalvet som inträffat i Sverige på 100 år, dock är det inte helt utrett vad som egentligen orsakar jordbävningar mitt på en kontinentalplatta. Ingenting förstördes under bävningen mig veterligen, det var några sekunders skakande och inte så mycket mer.

Nåväl. Tufft är det i vilket fall. Som någon kompensation för avsaknaden av snö (skåningarna kallar det här vinter, men de har helt klart en högst förvriden definition av vinter) kan jag ju glädja mig åt att något spännande händer. Yay, statuspoäng till mig, jag har varit med om en jordbävning!

Som framgår av rubriken så är vinnaren av jultävlingen nu korad. Spänningen är olidlig, inte sant? Trots ett svalare intresse den här gången tackar jag ödmjukast för alla eminenta tävlingsbidrag, mycket intressanta upplevelser allesammans. Jag upptäckte aningen för sent att jag inte begränsat antalet ord att beskriva upplevelsen med, så det gjorde ni helt rätt i att tolka precis så fritt ni förmådde! Men vilken blev då den ultimata julklappen, upplevelsen som skulle passa att ge bort till alla och envar? *imaginär trumvirvel*

Johan var den som satte huvudet på spiken den här gången (bildligt talat, naturligtvis). Motivering lyder: absurt så det förslår, för att inte tala om blodigt, ångestfyllt, ungefär lika surrealistiskt som en Monty Python-sketch samt med ett underhållningsvärde som inte går av för hackor. Den ultimata julklappen, med andra ord! Grattis inte bara till vinsten, utan också till att du faktiskt lyckades överträffa mina farhågor angående "oroväckande kreativt intellekt". Bra gjort.

Så, låt mig nu presentera (och om känsliga läsare inte varnades av motiveringen så får de helt enkelt skylla sig själva) ... årets julklapp!

Det hela begynner med att du tvingas hålla ett föredrag på minst 20 minuter om hur toxiner i tandkräm påverkar den skotskrutiga tångknipans häcknigscykler. I publiken sitter flera renommerade ornitologer och tandläkare. När frågorna börjar hagla över dig och det känns som att du vill sjunka genom golvet börjar de ruttna golvplankorna ge vika och du hamnar i köket på våningen under. Som tur är så är det ingen där så du kan inte skada någon. Däremot har någon glömt en mixer på och givetvis så hamnar högerfoten rakt ner i den.

Du får offra din tröja till ett avsnörande förband för att överhuvudtaget rädda livhanken. Stapplandes ut genom dörren kommer du till ett vardagsrum med två stora panoramafönster som täcker två sidor av rummet. På en stol sitter en äldre farbror iklädd en karmosinröd rökrock och röker pipa. Runt halsen har han en sidenskarf och när han får syn på dig blir han aldeles utom sig av ilska! Inte bara för att du enligt honom uppenbarligen har brutit dig in utan också över att du står och blöder över hans nyinförskaffade antika persiska matta. Mattan har uppskattningsvis en kvalité på 70 Raj och är otroligt vacker. Eller, var.

Han skriker något om salt och rusar mot musköten som hänger på väggen. Du blir vettskrämd och försöker springa mot dörren men har i din rädsla glömt bort att högerfoten ligger kvar i mixern och snubblar. Du rullar vidare och slår emot dörren fortare än vad du hade kunnat halta dit, reser dig på den intakta vänsterfoten och hinner precis trycka dig ut genom dörren när det smäller till från rummet. Som tur är träffar merparten av svärmen i dörrkarmen men några få hagel träffar i din vänstra skinka.

Yr av blodförlust och adrenalin sätter du dig på fönsterkarmen i trapphuset för att försöka hämta andan. Du sitter och gnider din svidande skinka då du hör någon svära till följt av ett ordentligt brak. I ögonvrån ser du flygeln accelerera mot dig och precis som du ska försöka kasta dig undan slår pianot dig mitt i torrson och du flyger ut genom fönstret.
Du landar i en skur av glasspliter på en kullerstensgata och blir snabbt blöt då regnet står som spön i backen. Det sista du hör innan du tappar medvetandet är någon som mummlar: "förbannade uteliggare, skaffa ett jobb som oss hederliga människor"

Chirrp. Chirrp. Så låter min dator nu. Ungefär som en gräshoppa. Det är inte angenämt. Jag hade föredragit att den spelat musik som jag sade åt den att göra, men nej, den föredrar att jävlas och fortsätta med sitt vansinnes-chirrpande. Jag förstår inte min dator. Den är elak, programmen fungerar inte och jag förstår inte vad jag ska göra åt eländet. Suck.

Min hjärna låter också någonting i stil med chirrp chirrp just nu. Jag tror att det betyder att den är överbelastad. Stressad är den i vilket fall. Det är Lucia idag, något som brukar betraktas som en fridfull ljusets högtid. Den mest påtagande känslan för min del är dock STRESS. Meep, jag måste fundera ut julklappar åt folk och sedan ha råd att köpa dem också. Och jag har inte ens börjat än... Julefrid, va? Bah.

Labbrapporter och tentapluggande har jag också upp över öronen. Tusan. Ibland vill jag bara strunta i alltihop, gömma mig, glömma bort att jag är människa. Det är så väldans komplicerat.

Jag saknar mina hästar. Jag saknar dem så otroligt mycket. Det är bara en sak här i världen som verkligen har varit frihet för mig. Tid spenderad på hästryggen. Med min älskade Flaya. Äkta lycka. Men det är över nu. Det är ett och ett halvt år sedan vi sålde hästarna. Jag överlever och är glad ändå, men det bästa i livet är borta. Jag har inte ridit sedan dess, men himmel vad jag saknar det... Inte så att jag tänker på det jämt, men dagar som dessa var hästarna det som gjorde världen uthärdlig. Att åka ut till stallet en tidig vintermorgon och rida barbacka över snötäckta fält. Finns det någonting i hela världen som går upp mot den känslan kan då inte jag föreställa mig det i alla fall. Att mötas av ett gnäggande från någon som är glad att se en och kommer gallopperande från längst bort i hagen så att lera och snö flyger kring hovarna, och sedan bli hälsad med en blöt puss och gosande så att en efteråt är både blöt och lerig, väldigt hårig och helt överlycklig. Det är något så speciellt som jag aldrig har upplevt i en relation till en människa. (Men så är jag inte särskilt bra på att vara social med människor heller...) Att höra hästar tugga hö. Bara ljudet tar bort hela konceptet stress. Att arbeta i timtal för att få bort leran ur vinterpälsen på en shettis för att minuter efter se honom rulla sig på nytt, att släpa vattenhinkar till och från hagen, att försöka mocka med en trasig skottkärra som aldrig blir reparerad, att cykla miltals till och från stallet oavsett väderlek, att bli trampad på tårna av ett varmblod på cirka ett halvt ton, att försöka få liv i fingrar och tår som i det närmaste frusit till is under ridturen, att trilla av igen och igen och igen och springa och jaga hästen hela vägen tillbaka till stallet, att klättra upp på höloftet trots höjdskräck, att ha ont i varenda muskel i kroppen efter en långritt. Att inte för en sekund tvivla på att det är värt det tusen gånger om. Det räcker med en enda blick på hästen för att bli övertygad om det. Det äventyr det innebär sitta upp på en häst (för att inte tala om vad en får vara med om ifall en lyckas sitta kvar!) är vad jag kallar frihet. För mig känns det naturligare att rida än det gör att springa. Det är nog så det ska vara. Om det hade varit meningen att människan skulle gå skulle hon ha haft fyra ben - istället har hon två; ett för varje sida av hästen. En dag är aldrig bortkastad om den är spenderad till häst. Och vänskapen med en häst - den underbaraste som finns. Ingen falskhet, inga lögner, bara en slags förståelse och tillit som nog är ganska svår att förstå utan att ha upplevt den. Vad vet jag. Jag har upplevt den, och det är något jag är evigt tacksam för.

Men det är slut nu. Jag har ett annat liv nu som jag nog inte ens skulle ha kunnat föreställa mig för några år sedan, och jag trivs med det. Jag ångrar inte att det blev som det blev, det var bäst så. Och jag är glad för alla underbara minnen. Men ibland saknar jag dem så överväldigande mycket. Det finns en del av mitt hjärta som fortfarande älskar hästar så mycket så att det finns inte, och även om det här nya livet oftast lyckas fokusera mina tankar på en hel massa annat så kommer det tillbaka ibland. Till exempel vid stunder när jag börjar fundera på vad som egentligen är den där fantastiska hemligheten som gör livet värt att leva. Som nu. Det resulterade i en massa tårar av smärta och saknad, men också glädje, samt ett tämligen ostrukturerat och utlämnande blogginlägg. Om det intresserar någon att läsa det eller inte bryr jag mig inte särskilt mycket om för stunden, jag har fått ur mig saker som förmodligen har legat och tryckt ett tag och känner mig aningen lättare till mods. Nu ska jag återgå till den bittra verkligheten...

En dålig dag till häst är bättre än en bra dags fiske. Alla gånger. (Applicerbart inte bara på fiske, utan på det mesta.)

Juletider nalkas, kära bloggläsare! Känn hur julstressen rinner över er likt sirap över knaperstekt bacon! Eller något i den stilen. Metaforen var tänkt att gestalta något kladdigt, sött, och egentligen oerhört motbjudande. Hursomhelst, om ni känner för att undfly den eventuella stressen för ett ögonblick, eller av någon helt annan anledning känner för det, så får ni hemskt gärna delta i min Tävling - julversionen. Tam-ta-da:

Som vissa kanske är bekanta med är årets julklapp en upplevelse. Dock är inte specifierat vilken upplevelse. Tävlingsmomentet består därför i att ge förslag på en upplevelse värd att ge bort i julklapp. Tänk så absurt som möjligt!

Praktiska detaljer: tävlingsbidragen lämnas som kommentarer på detta inlägg, max två bidrag per person. Deadline är söndag 14:e december klockan 22.00. Återigen är jag enväldig och därtill omutbar domare. Priset består i äran att bli omnämnd i ordalag i stil med "innehavare av ett oroväckande kreativt intellekt" här på min blogg, samt sin upplevelse publicerad som årets julklapp. Dock slipper ni vara med om upplevelsen. Om ni är snälla.

Så - vilken upplevelse blir årets julklapp?

Halleluja, vilken dag... Världen verkade betrakta mitt blotta uppstigande imorse som en personlig förolämpning, med tanke på att den verkar ha ägnat hela dagen åt att hämnas.

Ett: Min mobil havererade. Föga förvånande förvisso, med tanke på att den är nästan fem år gammal, men icke desto mindre irriterande. Jag konstaterade att det inte fanns annat att göra än att införskaffa en ny, med tanke på att jag inte har någon annan telefon. Väl i telefonbutiken får jag förklarat för mig att det numera knappt går att få tag på mobiler utan kamera och musikspelare. Så jag som var på jakt efter simplast möjliga apparat för att kunna ringa och sms:a med går därifrån med en telefon med 2.0 megapixelkamera och en musikspelare med 2 GB minne, utan planer på att använda några av dessa funktioner...

En annan konsekvens av detta är att alla mina kontakter försvann från telefonboken, så om vänner som önskar fortsatt telefonkontakt med mig (och läser detta) skulle vilja vara vänliga och sms:a sitt telefonnummer till mig så skulle det underlätta fortsatt kommunikation.

Två: Det snöar. Eller slaskar, snarare. Jag har aldrig någonsin tidigare klagat på att det snöar, men nu råkar det vara så att vi har ett teleskop färdigbyggt, och vill gärna kunna se något mer än gatlampor. Det blev en ganska kort observationskväll ikväll, att se en lyktstolpe i 180 ggr förstoring ger liksom inte så mycket...

Tre: Bromsarna på min cykel har valt en väldigt läglig tidpunkt att i stort sett sluta fungera. Cykla i slask utan fungerande bromsar = inte en bra idé. Men på grund av en viss oförutsedd utgift i samband med mobilhaveriet har jag inte råd att åtgärda saken... Jag kommer att vara en trafikfara ett tag framöver, för att gå är jag alldeles för lat för. (En ännu större trafikfara, that is.)

Det märkligaste med den här dagen är nog ändå att dessa missöden inte förstörde den. Av någon anledning går jag runt och är glad hela tiden. Det är bra. Om inte annat kan jag ju alltid trösta mig med att det kunde ha varit värre. Yay för positivt tänkande!

Jag har uppenbarligen blivit utmanad av en viss Emma. Modig (alternativt pliktskyldig) som jag är tänker jag plocka upp handsken och anta utmaningen. Men eftersom jag är på ett exceptionellt snällt humör idag tänker jag inte utmana någon annan (alternativt har jag brist på bloggande vänner att terrorisera). Jag lämnar istället öppet för vem som än känner sig manad att anta samma utmaning. Hursomhelst, utmaningen går ut på att berätta sju saker om sig själv, både alldagliga och oväntade, så här kommer ett försök till detta från min sida:

1. Igår var det någon som frågade vilket kön jag hade. Det har hänt ganska många gånger.
2. Jag blev glad av ovanstående händelse.
3. Som astronom tycker jag inte riktigt om vädergudarna för tillfället. Jag har just byggt ihop ett teleskop, men det är svårt att observera när det bara regnar. Yay skånsk vinter...
4. Jag var hos doktorn idag, pga ett infekterat sår i fingret. De gav mig medicin mot öroninflammation. Läkaren hade visst läst i en tidning att det skulle fungera. Det återstår att se...
5. Jag är nitton år. Det var jag inte för en vecka sedan. Det var tydligen inte spektakulärt nog att skriva ett blogginlägg om. (Alternativt var det just det, och av den anledningen hann jag inte skriva något. Välj själv.)
6. Jag har med lite hjälp lyckats tillverka en mäkta god chokladtårta utan att någonting exploderade eller förstördes på något annat sätt. Är du inte stolt, Emma?
7. Jag ska se vampyrfilm på bio ikväll, så det är bäst att jag ger mig iväg nu. På återseende.