Winterdragon

Usch. Just nu är jag jättestressad. Jag har tenta på fredag, och jag kan i princip ingenting. Ellära är så förbaksat svårt! Trist dessutom. Stress är inte bra för mig, den gör mig handlingsförlamad, vilket givetvis gör det hela ännu värre eftersom jag inte får något konstruktivt gjort som kan minska stressen. Tvi. Det är vid tillfällen som dessa som jag verkligen längtar långt bort. Det blåste lite höstväder idag, vilket var tillräckligt för att få mig att längta till fjällen. Härliga, bekymmerslösa (eh, åtminstone tentafria) vandrardagar på världens vackraste plats. Åh, jag vill ut och vandra nu. Inte sitta här med trötthetshuvudvärk och försöka förfärdiga den sista labbrapporten samtidigt som tentan verkligen måste pluggas till. Nåväl. Jag har åtminståne en hel hög med fina minnen jag kan drömma mig bort i när ångesten blir för närgången. Föga produktivt förvisso, men jag intalar mig att det är bättre för min mentala hälsa än att gripas av panik.


Ah, det var tider, det...

Kaffeautomatsdramatiken fortsätter. Vilken händelse under en måndagmorgon kan väl vara väsentligare att skildra?

Den här gången blev jag mest besviken, faktiskt. Sur, trött och sockerkrävande noterade jag att två personer hade hunnit före mig till kaffeautomaten. Nåväl, jag kan vänta en minut på min varma choklad, tänkte jag intet ont anande. När så en kopp kaffe samt en cappuchino hade blivit utdelade var det min tur. Jag placerade med minutiös noggrannhet två enkronor där de skulle placeras, och tryckte på rätt knapp. Det skramlar till i maskinen, ett surrande läte hörs, och ut kommer min varma choklad. Men ingen mugg! Så typiskt! Där stod jag, snuvad på två spänn och blängde avundsjukt på människan före mig som uppenbarligen fått den sista muggen. Perfekt sätt att börja en måndagmorgon, världen verkar verkligen vilja mig väl idag.

Fokusera på petitesser? Jag? Inte då. Eller, jo, helt och fullkomligt. Allt för att driva bort tentaångesten...

Spänningen är olidlig... Men innan jag avslöjar vinnaren vill jag passa på att göra ett uttalande samt ett konstaterande.
Uttalandet: TACK alla människor som var engagerade nog att delta i min lilla patetiska tävling. Alla bidrag var mycket intressanta, så ni får alla varsin imaginär grapefrukt som tröstpris.
Konstaterandet: Intresset för tävlingen var större än jag trodde att det skulle vara, hela fem deltagare, det är inte fy skam! Dessutom noterar jag besöksrekord, hela tretton människor besökte min blogg på en dag. Mycket glädjande, det kanske blir fler tävlingar framöver.

Men nu till den så kallade pudelns kärna. Dagens visdomsord och vinnarbidraget är:

When life hands you lemons, God wants you to make his lemonade.

Gratulationer till Sara! Motivering lyder: cyniskt, träffsäkert och så att säga "catchy". Observera att den enväldiga juryns beslut ej går att överklaga. Då juryn består av 69% drake finns risk för att någon blir skadad vid överklagningsförsök, så låt bli. Tack tack än en gång för alla eminenta tävlingsbidrag!

Jag upplyser härmed alla som av någon anledning lyckats missa det: det är vintertid, vilket innebär att klockan ska ställas tillbaka en timme! Jag lyckas alltid missa det, så även i år. Typiskt. Blev informerad först vid sextiden (eh, det vill säga femtiden) av mina korridorskamrater. Dock visade det sig att tvättstugan inte var medveten om att det var vintertid, vilket innebär att den ansåg mig ha kommit en timme försent till mitt tvättpass klockan 22.00 och ville inte starta tvättmaskinen. Yey. Tid är ett väldigt mystiskt påfund!

En timme är ju annars en mäktig kraftkälla. Tänk så mycket som kan hända på en timme. Som det var nu sov jag ovetande bort min extra timme. Hade jag utnyttjat tiden effektivare om jag hade varit medveten om den extra tid jag fått mig till skänks? Förmodligen inte. Hade nog behövt den för att plugga till elläretentan, men som det var nu råkade jag ha städvecka och ägnade större delen av dagen åt att städa hela korridoren plus köket. *Phew.* Observation nummer ett är att studenter är fruktansvärt dåliga på att källsortera. I övrigt var inte nedskräpandet alltför illa. Jag har tydligen haft turen att hamna på en av de fräschaste korridorerna på parantesen. Angående övriga korridorer... jag lever nog helst i ovetskap.

Hursomhelst, vintertiden innebar också att ni fick en extra timme på er att engagera er i min tävling. Nu är det dock dags att avslöja vinnaren, men för det krävs ett nytt inlägg... DUN DUN DUN DUN!

Phew! Jag har överlevt min första tenta! Ja, mekaniktentan var en skräckhistoria, om så bara för att det kändes så udda att sitta med en fysikskrivning och verkligen inte ha en aning om hur jag ska lösa vissa uppgifter. Rörelsemängdsmoment har en tendens att försvinna ur huvudet. Nåväl, det gick ändå inte så käpprätt åt skogen som jag hade befarat, vissa saker kändes det faktiskt som att jag hade grepp om. Kanske, om jag har tur, räcker det för ett godkänd, men min värld går inte under om jag får göra en omtenta heller. Det vore nog snarare positivt, så att jag vet vad jag borde banka in i skallen bättre. Nåväl, jag grubblar inte över den saken.

Jag har ju ännu en tenta att se fram emot. Ellära, om en vecka. Jätteyay, med tanke på att jag ligger massivt efter relativt var jag borde ligga. Menmen, det kanske fungerar ändå. Alternativt kortsluts min hjärna som det kändes som om den gjorde under dagens tenta.

Hursomhelst så börjar fysiken bli något mer begriplig. Och om en vecka är det Halloween! Yay, först elläreskräck, och sedan PARTY!

Hear ye, hear ye! Jag utlyser härmed en tävling:

Den består av ett enda simpelt moment, nämligen att avsluta meningen nedan på kreativast möjliga sätt:

When life hands you lemons...

Tävlingsbidragen lämnas som kommentarer till det här inlägget, högst två bidrag per människa. Deadline är kl. 23.00 söndag 26:e oktober. Det eftertraktansvärda priset består av att få sitt bidrag publicerat som visdomsord (med credit, naturligtvis) här på min blogg, samt en imaginär citron.

Kom igen och dra till med något fyndigt, intelligent, banalt eller obegripligt nu, allihopa!

Det är väldigt intressant att bestämma värdet på gravitationskonstanten genom laborativ verksamhet. Eller inte... Mätningarna tillgick genom att sitta och avläsa värden var femtonde sekund i fyrtiofem minuter. För alla andra, vill säga; eftersom det bara krävdes två personer till varje mätuppställning fick jag spendera trekvart med att känna mig värdelös. Nåväl, de kan åtminståne inte skylla på mig om något gick fel. Alltid positivt, med tanke på hur saker har en tendens att säga *poff* när jag går i närheten, inklusive labbutrustning och mätvärden...

Nog för att jag flyttade hit till Lund för att studera astronomi, men efterssom jag inte bor hos föräldrar längre innebär det att jag frivilligt eller inte måste lära mig att laga min egen mat. Till skillnad från astronomi har gastronomi dock aldrig legat i vare sig mitt intresse- eller begåvningsområde. Det borde alla som känner mig något så när kunna intyga.

Nåväl. Jag har ändå bevisligen lyckats överleva i sju veckor nu på min egen matlagningskonst. Jag tänker därför dela med mig av min nyförvärvade kunskap inom matlagningsvetenskapen. Notera att jag under inga omständigheter bör betraktas som ett föredöme, utan snarare som ett avskräckande exempel.

1. Broccoligratäng med sardiner kanske låter som en bra idé. Det är det inte.

2. Chili går faktiskt ihop med det mesta. Speciellt choklad. Är dessutom svårt att överdosera. Det går dock, men rekommenderas endast om du fryser eller är förkyld.

3. Fryst ris får en väldigt avskräckande konsistens när det mikras. Kontentan är: frys inte ris.

4. Om potatismos önskas som inte har konsistensen av vaniljsås och smakar trälim; använd inte stavmixer och ha inte för mycket mjölk. Morötter gör inte saken bättre.

5. Om öppnade mjölkpaket inte göms väl kommer korridorsgrannarna att dricka upp mjölken.

6. Ägg blir svarta när de steks. Det är sant, det behövs bara lite tålamod.

7. Linsgryta är faktiskt inte sjuhelsikes svårt att koka ihop. Morötter och tomat är en bra idé att kombinera med för en mycket intressant intensiv orange färg.

8. Ost är DYRT. För dyrt, tyvärr.

9. Det luktar ganska kväljande i kök och trapphus när tjugo personer har lagat mat.

10. Falafel är billigt i Lund.

Och tro det eller ej, jag har lärt mig att tvätta också. Det var väl en baggis. Förstår inte varför diverse människor insisterade så på att jag skulle öva på saken så att jag kunde klara mig själv när jag flyttade hemifrån. Äsch, hemkunskap är överskattat. Det är roligare att improvisera sig fram. Att flytta hemifrån var inte ens hälften så komplicerat som hemkunskapslärarinnan (den fruktade) fick det att framstå som. Jag ser inte poängen med att lära sig allting innan det är dags att flytta - när det är dags att klara sig själv kommer det att funka, förr eller senare. Jag känner mig varken undernärd, utfattig, jättesmutsig eller misslyckad än, trots att jag blir alltmer övertygad om att det faktiskt finns oändligt många sätt att misslyckas med matlagning på...

Det är lustigt hur tidsoptimistisk jag uppenbarligen är. Det är också lustigt hur min standard om hur dags jag borde vara klar skjuts succesivt framåt i tiden och hur jag misslyckas med att nå den varenda gång. Jag gick hit till labbsalen i förmiddags med intentionen att avsluta en labbrapport. Jag hann förvisso komma igång, men blev sedan avbruten av diverse tentaplugg. Gick tillbaka hit vid sjutiden för att skriva klart rapporten och tänkte att om jag siktar på att vara klar vid nio så borde jag ha gott om tid på mig. Vid nio hade jag skrivit ungefär hälften och min tidsgräns sköts upp till tio. Vid tio var jag långtifrån klar och tänkte att elva är ju inte alltför sent ändå. Vid elvatiden (det vill säga ungefär nu) börjar jag undra om det är ett realistiskt mål att bli klar vid tolv (för att sedan med all säkerhet skjuta upp sluttiden till ett) eller om det kommer att ta hela natten. Frågan är om det inte är bättre att åka hem och fortsätta imorgon med tanke på att jag inte har ätit någon middag än. Förmodligen kommer jag inte att orka laga någon ändå, men några nudlar kanske kan rotas fram. Problemet är att jag inte är särskilt produktiv (för att säga över huvud taget) på förmiddagarna. Jag har min produktivaste tid på natten omkring tio till två, vilket innebär att labbrapporten borde bli färdig snabbast om jag skriver den nu. Däremot kan diskuteras hur mycket middagsbristen påverkar min effektivitet.

Argh. Ibland hatar jag att vara perfektionist.

Yayness!!! Efter fem veckor fungerar nu äntligen internet i mitt korridorrum. Antagligen kommer detta att leda till ökad frekvens i bloggandet, för jag har ingen lust att dödförklara denna min kommunikationskanal i internätet, hur ointressant den än må vara för utomstående.

Dessa två konstateranden leder till funderingar över två djupt existentiella frågor:

1. Vad innebär fem veckors isolering från internet?

Antagligen mindre för mig än för många andra jag känner. Ändå leder det till frustration och nedslagenhet att läsa sin mail så pass sällan att 80% av meddelandena är inaktuella. För att vara delaktig i det rådande informationssamhället tycks det förutsätta att en ska ha konstant tillgång till internetuppkoppling och möjlighet att inventera sin e-post i genomsnitt två gånger dagligen. Och om internet inte fungerar är det bara att gå in på bredbandsleverantörföretagets hemsida och maila till kundtjänst...

Och det är inte bara brist på lättillgänglig information och uppdateringsmöjligheter som gör det nedslående att vara utan internet. Det blir också svårare att hålla kontakten med vänner, nu mer än någonsin tidigare eftersom jag har flyttat långt bort från alla jag känner, och det som gäller är fjärrkommunikation eller att bryta kontakten helt. Denna känsla av isolering är tvivelsutan en produkt av att jag (och inte bara jag) har använt mig av internet alltmer frekvent och i flera avseenden faktiskt utvecklat ett beroende av det. Jag betalar räkningar via internet, håller kontakt med vänner, köper kurslitteratur och tågbiljetter och annat, tar del av information från universitetet och andra ställen, informationssöker samt slösar bort min tid med hjälp av internet. Mycket blir besvärligare när uppkopplingen lägger av långa perioder i sträck.

Det är inte enbart negativt naturligtvis, det finns otaliga fördelar som enkelhet, snabbhet, kommunikations- och kontaktskapande möjligheter, men när det hela havererar blir det tusan så mycket besvärligare än det hade blivit utan ett internetberoende. Men detta är väl å andra sidan bara ett i raden av problem som uppstår när diverse moderniteter misslyckas att fylla sin funktion, exempelvis kollektivtrafik, telefoner, belysning... Saker som ursprungligen var tänkta att enbart underlätta har en ovana att bli nödvändiga rätt fort. Det finns ett bra ord för det. I-landsproblem.

2. Varför blogga?

Varje bloggare har väl sitt eget ädla syfte. Men varför bloggar jag? För att få publicitet? Nja, så viktiga saker skriver jag ändå inte om att merparten av allmänheteten skulle intresseras av att läsa det. Med tanke på att min blogg genomsnittligen har fem besökare per dag, varav jag troligtvis känner alla och bara besöks av vilsna främlingar i undantagsfall, skulle i så fall den intentionen ha misslyckats rätt fatalt. Ändå har jag bloggat här i snart ett år nu, mer eller mindre frekvent, utan att tröttna. Varför? Att behöva spy ut mina tankar någonstans är nog inte riktigt rätt skäl heller. Det har jag en privat dagbok till, och skulle inte vilja slänga ut mitt innersta på en hemsida av rent egoistiska skäl. Privatliv, kallas det. Att lägga ut de delar av min tankeverksamhet som jag inte skulle ha något emot att dela med omvärlden skulle däremot kunna vara något.

Men varför skulle jag vilja det? Vem skulle läsa det och bry sig ett uns? Hmm, inte många förmodar jag, ändå finner jag nöje i det. Det är intressant och kul att uttrycka mig själv i ord så att allmänheten skulle kunna läsa det om det låg i deras intresse, helt enkelt. Att förändra världen med mina oerhört kontroversiella åsikter uttryckta i bloggform är inget jag siktar på, men nog vore det trevligt att kanske irritera någon och få ett par stycken att börja tänka. Söka kontakt är ändå något vi människor som flockdjur har en instinkt att göra, och jag känner mig bekvämare med att göra det skriftligen än IRL. Det skulle väl kunna liknas vid att jag slänger ut dessa blogginlägg som tentakler genom internätet fria för vem som än vill att peta på, påverkas av eller söka kommunicera med mig. Respons är oftast trevlig (även om den är otrevlig), men även om det jag skriver inte genererar någon som helst respons tycks jag ha en tendens att fortsätta skriva.

Det kanske är ren narcissism, helt enkelt, liknande fenomenet att somliga gillar att se sig själva förevigade på bild. Jag gillar att se mina tankar förevigade i ord.