Winterdragon

Do not worry about your difficulties in Mathematics. I can assure you mine are still greater.

Ett uppmuntrande citat jag hittade såhär i samband med tentaångesten. Jag är fullkomligt övertygad om att den här tentan inte kommer att gå vägen, men nu känns det inte helt katastrofalt ändå. Likväl har jag dock utvecklat så starka aversioner mot matte att jag får kväljningar bara av att öppna matteboken. Nåja. Förr eller senare skall väl även detta lösa sig. Vem som ligger bakom citatet? Albert Einstein!

Nu är jag hemkommen från LinCon, ett fyradagars spelkonvent. Jag är fortfarande aningen mentalt mörbultad av att vara så social, men jag tror att jag har tagit igen all förlorad sömn nu och kan fungera förhållandevis normalt igen. Det borde vara LinCon oftare. Det var jätteskoj. Och roligt att komma hem och träffa allt folk igen. Inte för att jag har brist på folk att umgås med i Lund, men nästan alla jag har känt fram tills jag flyttade finns i Östergötland, och jag vill inte börja kalla dem före detta vänner. Nu är det bara ett par veckor kvar till sommarlovet. Jag vet visserligen inte när jag skall bege mig till Linköping igen, men jag lär spendera en hel tid där i sommar. Och i fjällen. Och på Gotland. Och kanske här i Lund också. Time will tell.

Angående Towel Day igår så måste jag uttrycka min besvikelse över lundaborna. Jag såg inte en enda handduksbärare undantaget mig själv på hela dagen. Dåligt.

Och på fredag har jag tenta. Det känns så oerhört hopplöst att jag i princip har gett upp tankarna på att klara den. Kontraproduktivt att vara negativ, det är jag väl medveten om, men jag kan verkligen inte skrapa ihop ett uns motivation. Känns riktigt vidrigt att inte ha klarat en enda mattetenta, att i princip ha misslyckats med en hel termin. Men vad skall jag göra? Ge upp helt? Hell no. Jag tänker se till att det löser sig, genom att plugga i sommar. Förr eller senare skall det gå. För trots att det går åt skogen för mig är jag fortfarande hur glad som helst.

Oj. Jag har just läst en av de mest fantastiska böcker jag någonsin läst. Helt klart och utan tvekan den bästa icke-skönlitterära bok jag kommit över hittills. Okej. Jag skall försöka att vara saklig nu och ge någon slags recension i stället för att bara häva ur mig extatiska läten som nedskrivna blir något i still med "Iiiiiiiiii!!! (tänk fangirl-skrik) Den här boken är awesome och hur bra som helst och helt enkelt jättebra och LÄS DEN FÖR TUSAN!!!" *hrm* Även om jag faktiskt är SÅ exalterad skall jag försöka skriva en något så när saklig recension om varför den här boken är så väldans bra.

Jag kan börja med att tala om vad boken heter. Märk Världen av Tor Nörretranders. I stort handlar boken om människans medvetande; vetenskapliga upptäckter och filosofiska tankar som har lett fram till dagens världsbild. Inte bara hur människan ser på världen, utan också hur hon ser på sig själv. Boken är en sammanfattning av vad vetenskapspersoner och andra har kommit fram till (samt hur och varför de har gjort det) inom områden som termodynamik, kunskapsteori, informationsteori, psykologi, neurologi, religion, civilisation, fysik, kosmologi, logik med mera, som alltihop hänger samman med hur människans medvetande fungerar, uppstod, och hur vi över huvud taget skall kunna diskutera det.

Har vi egentligen en fri vilja, eller är det bara en mycket övertygande illusion? Är vi begränsade i vår förmåga att förstå världen på grund av den begränsade mängd information våra sinnen kan processera? Är vi över huvud taget medvetna om allt som går in genom våra sinnen? Är vår föreställningsförmåga begränsad av samma anledning? När i människans historia uppstod självmedvetandet? Varför uppkom religioner? Vad har skillnaden mellan monoteism och polyteism med medvetandets utveckling att göra? Hur uppstod universum? Skapades det ur ingenting? Är det ens meningsfullt att ställa en sådan fråga? Är världen så som vi upplever den? Är alltihop en illusion? Är det någon skillnad mellan mig och omvärlden? Vad är den stora grejen med att vara människa, egentligen?

Boken är skriven ur en naturvetenskaplig synvinkel, och anledningen till att den tilltalade just mig så oerhört mycket är att den diskuterar saker som jag har funderat på i hela mitt liv. Allt detta och mer har jag filosoferat kring, det skulle kunna sammanfattas i att jag är Nyfiken. Nyfiken på mig själv och världen, helt enkelt. Jag har läst böcker, artiklar, diskuterat med de som har orkat höra på, och funderat tills min hjärna metaforiskt talat har exploderat. För tusan, jag har börjat läsa astronomi och fysik på universitetet på grund av den där nyfikenheten. Och nu har jag läst en bok där jag plötsligt ser alla mina tankegångar nedskrivna i ord. Det gav mig liksom en känsla av hopp och gemenskap. Det är inte bara jag som har tänkt dessa underliga tankar, utan människor som är smartare än jag och högre utbildade har på ett vetenskapligt sätt faktiskt undersökt dessa saker som jag förgäves har suttit och tänkt på i min ensamhet.

Och nu har en fantastisk människa brytt sig om att uttrycka och sammanfatta all denna kunskap så att även dödliga kan begripa vad forskare och filosofer har kommit fram till utan att läsa sig till en mastersexamen på universitetet först. Jag skulle säga att boken är utomordentligt välskriven; lättbegriplig men fortfarande intressant. Jag skulle inte tro att det behövs mer än allmänbildning för att förstå boken, men å andra sidan är det fullt möjligt att mitt referenssystem i den frågan skiljer sig lite från allmänhetens efter nästan ett års naturvetenskapliga studier... Men inte många skulle nog förneka att boken är mycket pedagogiskt skriven.

Det är inte ofta det händer - men den här boken har förändrat min världsbild. Den känns klarare; tankar som låg i dammiga trassliga nystan har ordnat upp sig, och jag har helt klart fått ett nytt perspektiv på både omvärlden och mig själv. Det var delvis skrämmande, men allra mest var det intressant, och det gjorde mig glad och hoppfull, för att inte säga exalterad. Det måste vara en av de bästa sakerna med att vara människa: att känna att en har förstått något. Verkligen kommit till en insikt. Med all min nyfikenhet måste jag säga att det är en av de saker jag tycker allra bäst om i livet. Meningen med livet, om en vill se det så. Boken gjorde mig än mer övertygad om att jag gjorde helt rätt i att välja att läsa astronomi. För tillfället håller jag på att tråkas ihjäl av matte, och jag har ingen aning om vad som kommer att hända om några år när jag står där och skall hitta ett jobb, men hur skulle jag någonsin kunna leva med mig själv om jag lät sådana petitesser komma emellan mig och min nyfikenhet, själva livets essense?

Om jag nu skall avsluta denna spontana och ostrukturerade recension, så tänker jag rekommendera den här boken. Så, läs Märk Världen om du är nyfiken. På världen eller människor eller dig själv eller något relaterat. Jag inbillar mig inte för ett ögonblick att den här boken passar alla, men om du har det minsta intresse av att ta dig igenom 550 välskrivna sidor (med många fina bilder, haha) för att få en aha-upplevelse av världsomskakande dimensioner så rekommenderar jag å det starkaste att du läser boken snarast möjligt.

Inspirationsfaktorn är skyhög. Nu skall jag ut och Märka Världen.

Wiie, ett nytt inlägg bara för att berätta vad som inte har hänt mig i helgen. Jag har nästan hållt mig borta från ockupationsfestivalen som härjar i Lund. Jag har ännu mer hållt mig borta från finalen av brännbollsturneringen på parantesen och den tillhörande megajättestora festen som efterföljde. Hela korridoren plus gräsmattan (numera lermattan) utanför är nu en enda röra, med ölburkar, öl, oidentifierbar vätska, glassplitter, lera, sönderslagna bokhyllor och bord, högtalare, presenningar och... Jag är glad att jag slipper vara med och städa upp eländet. Och tänker för hundrafjortonde gången att jag vill inte fortsätta bo på korridor i höst...

Yaay! I fredags var jag i Stockholm och såg sverigepremiären av Coraline, i 3D. (www.coraline.com) Och vad kan jag säga? Filmen var helt awesome. Inte vilken animerad barnfilm som helst, utan en äkta stop motion-film regisserad av ingen mindre än Henry Selick (som bland annat ligger bakom A Nightmare Before Christmas, som Tim Burton dock fick i princip all cred för). Filmen har arbetats på i åtta år (!), och det märktes. Från mitt oproffesionella perspektiv skulle jag säga att den är ett mästerverk, och det är det en inte oansenlig mängd människor som håller med mig om. Lyd ett mycket gott råd: gå och se den. På bio. I 3D om möjlighet finns. Och har du inte läst boken av Neil Gaiman, gör det. En skräckhistoria för vuxna, en äventyrsberättelse för barn. En riktigt bra bok, helt enkelt.


Koumpounofobi, någon?

En miserabel dag. Min förkylning blir stadigt värre, och jag orkar knappt ta mig ut ur mitt rum. Om jag skulle lyckas måste jag först beväpna mig med öronproppar, galningarna som skall föreställa mina korridorskompisar spelar fortfarande sin anskrämliga technomusik. Lite därför jag är vaken tio över fyra. Jag är allergisk mot technomusik. Kanske därför jag är sjuk. Gissa vem som vill flytta till en egen lägenhet i höst... Oh well, dagen spenderades ihoprullad i min fåtölj, och morgondagen ser inte ut att bli mycket bättre...

*Ynk*

Yey, jag är sjuk. Och det regnar ute. Och jag är ensam. Och det är mitt i natten. Ypperligt tillfälle att se på film med gott samvete, med andra ord.

Dragonheart blev det. Ingen vidare höjdarfilm på något som helst område, måste jag säga. Möjligen med undantag för att Sean Connery gör drakens röst, det gjorde filmen över huvud taget sevärd. Jag kunde ha suttit och stört mig på brister i svärdshanterande, dialog, originalitet, effekter, allmän logik i handlingen, djup, budskap... Men jag var fullt medveten om vilken film jag satte mig och såg, och hade således inga höga förväntningar på den. Okej, det är så ett svärd används - banka det mot motståndarens svärd, gärna egg mot egg, det kan jag köpa. Okej, efter ett yxhugg i magen dör folk stammande på fem sekunder, det duger för den här gången. Okej, hennes lockar ligger perfekt efter en halvtimmes strid i skogen, det är lugnt. Det kan jag tro på.

Vad jag istället fann mig själv störa mig på var filmens astronomiska brister. Jag tror att jag har överträffat mig själv i nördighet. En mestadels kass fantasyfilm från 1996, och jag stör mig på bristande korrekthet hos stjärnors positioner. Det här borde inte vara en spoiler på något vis, men för all del, sluta läs om det känns angeläget. Slutscenen går ut på att en bit av stjärnhimlen, då främst stjärnbilden Draco (draken) visas. För det första har de placerat den fel. Den ligger för lågt i förhållande till Ursa Minor, dess svans borde befinna sig mellan Ursa Minor och Ursa Major, vilket den inte gör. För det andra är svansen böjd åt fel håll. För det tredje verkade övriga stjärnor utplacerade på måfå och av homogen ljusstyrka. För det fjärde, som dock är för mycket begärt med tanke på att det skall se någorlunda bra ut på film, alla stjärnor i stjärnbilden tycks ha samma magnitud (omkring minus fyra apparent skulle jag tippa på...). Och det femte som slog mig - filmen utspelar sig på 900-talet. Över tusen år sedan. På en sådan tidsperiod hinner stjärnorna i en stjärnbild flytta sig inbördes. Det här är visserligen inte så mycket kritik som en tanke - hur exakt såg Draco ut på den tiden? Det hade varit intressant att veta. Mitt stjärnsimuleringsprogram (Stellarium) visar inte hur stjärnorna rör sig i förhållande till varandra. Om någon som läser detta mot förmodan har ett tips om ett program som tar med det i beräkningen (helst open-source och linux-kompatibelt) så blir den här astronomen glad.

Nåväl, slut med fantasy och nördigheter för ikväll. Någon gång måste jag ju gå och lägga mig också. Godnatt människor, när ni nu än råkar läsa detta!

Dam-ta-da! Dags för ännu en omgång nördhumor. Håll hårt i hjärncellerna och häng med! Först kommer en musikvits:

- Hur märks det att scengolvet är rakt?
- Trummisen dreglar ur båda mungiporna.

Som gammal trummis tycker jag att jag hade rätt att skriva den. Och nu, fysikhumor! Yay!

- Fotoner.
- Vad sa du?
- Inget av vikt...

Inte så särdeles raffinerad kanske, men lite rolig i sin enkelhet. Det var allt som stod på menyn för intellektuell föda för idag, nu kan ni återgå till era liv. Tack för mig.

Mattemotivationen är fortfarande nere på noll. Vete tusan om jag kommer att klara Beta-kursen heller. Med tanke på att jag tydligen inte ens kan Alfa-kursen ordentligt, att jag ligger efter i planeringen och därtill har tappat lust och motivation och allmänt tron på matematik som meningsfull i mitt liv så ser inte utsikterna något vidare ut. Vilket innebär att jag kommer att behöva ägna sommaren åt att plugga till satans förbaskade helvetes... eh, ursäkta kraftuttrycken... djävla förbannade avskrädes omtentor. Märks min omotivation? Nähä. Om jag nu vill fortsätta till hösten. Och det vill jag, jag har inte tappat studiemotivationen så fullständigt. Fysiken var kul, och astronomin är det förmodligen också. Men matematik. Jag förstår mig inte på folk som läser matematik på universitetet frivilligt. Åtminstone inte på Lunds universitet. Ja, jag är bitter. Som bittermandel. Kul fakta är att fyrtio bittermandlar innehåller tillräckligt med cyanid för att förgifta en människa till döds. Kan vara användbar kunskap, varsågoda allesammans. Nå, var var jag? Bitter. Är det någon som har en mirakelkur mot avsaknad av motivation? Eller kanske bara ett litet tips? Sympati är också välkommet. Peta på mig, tack, kort sagt.

För övrigt är mitt nya favoritord GLUMS.

Glumsglumsglumsglumsglumsglumsglums.

Ja.

Over and out.