Ny design

Yay, jag har, som kanske synes, lyckats designa om bloggen lite! Jag ser det som en stor bedrift, med tanke på hur mycket jag kan om html-kod och sån skit. Synpunkter på det hela uppskattas!

Det var mitt söndagsnöje, det. Jag kan också konstatera att jag börjar tappa greppet om tiden. Gårdagens rubrik lyder "Fredagsnöje", när "Lördagsnöje" nog hade varit mer ackurat. Typiskt jullovssyndrom...


Fredagsnöje

Den här kvällen har jag ägnat åt att sitta och skriva med mina fjäderpennor. Eh, nåja, mer kladdat än skrivit med tanke på faktumet att jag har bläckfläckar över hela händerna. Jag noterar att min handstil ser hyfsad ut, men att jag behöver bättre papper. Kollegieblock fungerar bara inte, helt enkelt. Jag får väl masa mig ner till bokhandeln någon dag.

Jag har även noterat ett intressant fenomen. När jag droppade ett par bläckdroppar i ett glas vatten och rörde om blev det mörkblått. Det såg ganska fint ut. (Heh. Den kommentaren var väsentlig för att den här amatörmässiga labbrapporten ska få en estetisk touch.) Men, när glaset hade stått i några minuter var färgen puts väck! Den hade inte sjunkit till botten, den var bara borta, som om den aldrig varit där. (Vilket fick mig att undra hur giftigt bläck är, det vore ju faktiskt ett sätt att förgifta någon, eftersom det såg ut som ett vanligt glas med vatten.) Om jag rör om igen förblir vätskan klar, och om jag blandar i fler droppar löser de upp sig på samma sätt. Hur, och varför hände detta? Om någon vet eller har en godtycklig hypotes, så säg gärna till.

Det var dagens mysterium det. Nu tillbaka till skildringen av kvällens aktiviteter. Jag satt och skrev på måfå en stund, sen började jag skriva ner ett par dikter av geniet Poe, bara för att ha något att skriva. Vilket inspirerade mig att skriva något eget. Så jag tänkte att jag kunde skriva en limerick! Nu råkade det vara så att jag inte riktigt visste vad en limerick var för något, så jag tog reda på det. Utdrag från Wikipedia, den ultimata kunskapskällan:

"Limerick är en särskild form av skämtvers som uppkallats efter staden Limerick på Irland. En limerick ska ha fem rader och rimschemat A A B B A. Första raden bör sluta med ett geografiskt namn och innehållet bör vara ekivokt eller innehålla en oväntad knorr. Antalet stavelser är inte givet, men raderna 1, 2 och 5 ska ha tre betonade stavelser och de övriga raderna två.

Limerickens egentliga ursprung är okänt; bland andra Edward Lear populariserade formen. En typisk Lear-limerick:

There was an old man of Cape Horn
who wished he had never been born.
So he sat on a chair
till he died of dispair,
that dolorous man of Cape Horn

(ur Lear: A book of nonsense)."

Så. Det verkade ju inte alltför svårt. Det var bara det att jag kände inte för att skriva något skämtsamt. Men jag började skribbla (Blä. Det ordet fungerar inte alls lika bra på svenska.) ner en vers utan att tänka särskilt mycket, och faktiskt så blev den humoristisk ändå. Ironin i den borde inte vara alltför svår att detektera. Det blev väl inte direkt ett skolboksexempel på en limerick, med tanke på det aningen allmänna geografiska namnet, och att det blev lite för många stavelser här och där. Men ett försök i alla fall. Hursomhelst, här är mitt hastverk, dock utan bläckplumparna:

I saw a young man enter my Land
with a face like an angel, and a quill in his hand.
As he walked through my door
he fell to the floor.
For a man who's a poet is more than I can stand.

Det var den kvällen, det. Det vore kul om alla som läste det här skrev en limerick till mig, så kan jag lägga upp allihop, med credit till var och en, naturligtvis. Om ni nu känner er så pass kreativa. Oavsett vilket så önskar jag er en god natt, även om ni skulle råka läsa det här under dagtid. Bonne nuit!


Enjoy the silence

Ljuva tystnad. Jag har saknat den.

After silence, that which comes nearest to expressing the inexpressible is music.
- Aldous Huxley

God Jul

Julen är här! Rejoice everyone! Som en julklapp till alla som råkar läsa det här lägger jag upp min senaste svenskauppsats för allmän beskådan. Fröjdas över att det inte är platsansökan jag menar... Anyways, här är den:

Julpredikan


Församlingen sjunger: När juldagsmorgon glimmar, jag vill ett julbord få

Där mandel i gröten simmar, och sill och prinskorv stå


Predikan: Kära församling! Låtom oss fröjdas! Juletider nalkas, låt det vara en påminnelse om allt vad denna största av högtider står för.


Betrakta inledningsvis de tre vise männens färd till Jesusbarnet med sina gåvor, ledda av Betlehemsstjärnan, klarast av stjärnor. Skola då icke vi färdas med samma målmedvetenhet genom stadens gallerior, sökandes efter gåvor så dyrbara vi förmår finna åt våra kära, ständigt ledda av skyltfönstrens tindrande lampor?


Betänk dock, julen är en tid för frid. I skolen därför slutföra gåvoinförskaffandet innan julaftons morgon infinner sig, så att bestyr såsom smyckning av granen, lackande av paket, grundligt städande av huset i sin helhet, nästan lika grundlig tvagning av den egna lekamen, bakande av pepparkakor, upphettande av glögg, tillredande av maträtter såsom Janssons frestelse, julskinka, prinskorvar, köttbullar, ägg, sill, vörtbröd, lax, risgrynsgröt... för övrigt bör tilläggas att ICA Supermarket har realisation på julmat, just nu 20 % extra julskinka för samma pris, så skynden eder dit så snart gudstjänsten är till ända. Hursomhelst. Så att dessa göromål må förflyta utan jäkt.


Minns att julen är en ljusets högtid; må därför elektriska lampor pryda var buske för att leda eder hem i vinternatten. Ju fler av de gnistrande små lysdioderna desto bättre, men som vi är övertygade om att Jesus skulle ha sagt, vore han ibland oss idag: för Guds skull, byt ut dem mot lågenergilampor!


Dock, i den händelse att, lamporna till trots, mörkret synes eder övermäktigt och den för årstiden osedvanligt milda vinterkylan tränger igenom edra nyinköpta kappor av senaste modell, hys förtröstan! Minns vad Guds ängel sade till de förskräckta herdarna den första julenatten: "Var inte rädda!" För liksom herdarna kunde känna sig trygga i förvissningen att Guds ängel vakade över dem, skola då icke vi kunna göra detsamma under Övervakningskamerornas ständiga betraktande? Ni är alltid sedda, mina barn, av Gud såväl som av Securitas.


Erinra eder dessutom att julen är en solidaritetens högtid. Tänk därför på de förtrampade, som inte får någon julmat på sina bord. När maten synes eder övermäktig skolen ni den ändå tvinga nedför edra strupar, i åminnelse av dem som inte har någon viktuppgång efter julhelgen att kverulera över. Jesus sade: "Saliga äro de hungriga, ty de skola fröjdas vid det gudomliga julbordet."


Lyften nu edra bakdelar och vanka fram mot altaret, och deltag med en hängivelse värdig julandan i nattvarden. Kom och tag emot Kristi kropp, endast 0,2 % fett! Drick också av Hans blod, nu utan tillsatt socker!


Till sist vill jag å kyrkobolagets vägnar påminna om att kollekten är frivilligt obligatorisk, med moms inkluderad. Gå i frid!



Ansvarig för ovanstående textstycke hålles (i all anspråkslöshet): Winterdragon. God Jul.


A candle in time

Hehe, gå in på http://prillalar.com/drabbles och följ instruktionerna så får du en kul liten historia. This is how mine turned out. Read and weep (av skratt):

A Candle In Time

On a lousy and boring morning, Melvin sat in a tree. It was Valentine's Day and he was all alone. His ear ached in sorrow for the secret love that he could never share. How could he expect Lancelot to love someone with an annoying crutch?

Prettily, he began to recite a poem he had composed. "Ah, my love is like a beautiful frightening sword, all on a summer's day. I wish my Lancelot would fight me, in his own suggestive way..."

"Do you?" Lancelot sat down beside Melvin and put his hand on Melvin's spine. "I think that could be arranged."

Melvin gasped pleasantly. "But what about my annoying crutch?"

"I like it," Lancelot said unabashedly. "I think it's intriguing."

They came together and their kiss was like a pine tree that casts its mighty shadow o'er all of mankind.

"I love you," Melvin said disastrously.

"I love you too," Lancelot replied and fought him.

They bought a dragon, moved in together, and lived rudely ever after.

Det lider mot jul

Lider var ordet. Betydelsen av det något fåniga talesättet står nu kristallklar för mig. Jag har inte skrivit något på över en vecka. Orsaken till min skrivkramp är inte att jag inte har någonting att berätta - oh nej, det finns mycket att säga. Men det går inte. Jag känner mig bedövad. Det är sex dagar kvar till julafton. Jag borde vara jättestressad över att jag knappt har börjat införskaffa julklappar än, men det går inte. Kan det vara så att stressnivån har uppgått till en sådan grad att den lägger sig som ett täcke över mig och gör mig lugn och likgiltig och helt handlingsförlamad? I stället för att skynda mig för att hinna med allt hör jag religiös musik i huvudet och sitter kvar där jag råkar befinna mig utan att ta itu med någonting. Tankar som "det ordnar sig" flyter sakta genom min hjärnsubstans och lägger ännu lite frustration till samlingen av känslor i min mage. Snart spyr jag nog ut dem. Det gör mig förvirrad att gå runt med ett kaos av känslor och tankar i kroppen som av någon idiotisk anledning inte kan nå upp till mitt huvud så att de kan bearbetas. Allting trycks undan från mina medvetna tankar. Åtkomst till hjärnan nekad; stängt p.g.a. sanering efter överbelastning. Den bara skyller på den eviga tröttheten och svävar omkring i sitt delirium av religiös musik i stället för att få någon ordning på det här panikartade slafset som ska föreställa mitt liv.

Slamsugning vore nog av nöden. Eller kanske ett jullov. Även om jag inte vill erkänna det så är det ett faktum: skolan tar död på mig. Det kunde vara så lätt. Att bara sänka ambitionsnivån en liten aning och jag skulle kanske slippa den ständiga trötthetshuvudvärken och de deprimerande tisdagseftermiddagarna. Men näh. Då skulle jag känna mig dålig och misslyckad i stället. Och förmodligen ännu mer frustrerad. Jag blir det av att inte gå in helt och fullt för det jag gör. Men det är så mycket som måste dela på min uppmärkssamhet. Någonstans finns det en gräns för hur hårt jag kan kämpa. Jag har gått förbi den gränsen en gång. I nian, för ganska exakt tre år sedan. Visst, mycket har hänt sedan dess, men jag kanske borde akta mig lite ändå. Jag vill inte gå in i väggen igen. Undrar om det ger någonting att lova mig själv att ta det lite lugnare. Förmodligen inte särskilt mycket. Men jag ska åtminståne göra ett försök.

Till att börja med måste jag vakna upp ur den här dvalan mitt medvetande verkar ha försatt sig i. Sluta att vara rädd för att tänka på alla saker som behöver kontempleras, gå igenom det i stället, ta ett beslut, och släppa det sedan. Snabbt och lätt. Helt smärtfritt. Nej. Givetvis inte. Men utan långdragna krampryckningar i alla fall. Som jag har nu. Mentala krampryckningar av panik. Panik inför framtiden. Panik inför morgondagen, panik inför jullovet, panik inför julafton, panik inför nyårsafton, panik inför nyårsdagen, panik inför slutet av januari, panik inför resten av februari, panik inför sportlovet och påsklovet, panik inför mitten av juni, panik inför sommaren, PANIK inför hösten. Och så en massa små tidpunkter av panik däremellan. Vid varje tillfälle finns något att oroa sig för. Någon slags osäkerhet. Någonting som jag inte vet om eller hur jag kommer att klara. Någonting som jag inte vet hur jag vill ha det. Någonting som jag är rädd för att se rinna ut i sanden. Panik inför att sanden rinner för snabbt genom mina fingrar. Panik inför att jag ska ångra mig.

Jag tänker inte ge den här röriga texten mer struktur än så här. Jag ska engagera mig i en för mig effektiv form av terapi: skriva en Att Göra-Lista.

Halkkörning

Idag har jag kört över en älg. Visserligen bestod den av tre gula pinnar som var ca 10 cm höga, men ändå. Stackars älg. Jag har alltså varit på halkbanan idag. Ännu ett steg närmare körkortet, weii.

För övrigt pluggar jag på, inte mycket nytt på den fronten förutom att jag faktiskt börjar komma någonstans nu, frågan är bara om jag jobbar snabbt och effektivt nog. I guess I will find out before it's over...

The Golden Compass

I fredags hade filmatiseringen av världens bästa bok premiär - Guldkompassen. Först visste jag inte riktigt om jag ville se den, tänk om de hade förstört den totalt? (*host*ERAGON*host*) Men efter att jag fått veta att det var New Line Cinema som höll i projektet tänkte jag att den kanske kunde bli bra ändå. De gjorde ju Lord of the Rings - världens bästa filmer. Observera att jag utgår från min egen åsikt när jag skriver detta, så om du inte håller med mig har du givetvis rätt att göra det, men i så fall har jag också rätt att tycka att du är knäpp. Hursomhelst, jag såg en trailer och tänkte att det såg ju ganska lovande ut. Och jag måste säga att de lyckades riktigt bra. Några saker hade de ändrat på, och några var borttagna, men på det stora hela var det en mycket bra film, som överträffade mina förväntningar angående att göra boken rättvisa.

Jag verkligen älskar de böckerna. Visserligen var det fyra år sedan jag läste dem nu, men inga andra böcker har fastnat i mitt huvud på samma sätt. Jag överdriver inte när jag säger att de förmodligen är bland det bästa som skrivits någonsin. Läs dem, helt enkelt, om du inte har gjort det. Sen kan du döma själv. Även om du av någon märklig anledning inte gillar fantasy. Den främsta anledningen till att de är så bra är att de är filosofiska, man får en del att fundera på när man läser dem. En annan sak jag gillar med dem är att det inte finns några skarpa gränser mellan gott och ont, vilket irriterande nog är fallet i många fantasyböcker. Att de sedan har intressanta karaktärer, är spännande och skrivna på ett fint sätt gör dem ju inte sämre. Jag hade faktiskt tänkt ta och läsa om dem snart, på engelska den här gången. Det blir något av en sensation. Jag har aldrig läst om en bok tidigare. Inte för att jag inte tyckte att de var bra, utan för att det finns så många andra böcker jag vill läsa. Jag kommer nog aldrig att hinna med allihop ens om jag försöker. So many books to read, so little time...

Stress stress stress

Nationellt prov i matte D imorn. Gläh. Usch. Tvi. Det skulle bekymra mig mindre om jag inte hade tio andra skolarbeten att tänka på. Jag hinner ju knappt plugga till någonting, allt blir bara ihophafsat. Att jag sedan får ångest bara av att tänka på projektarbetet och sedan skuldkänslor blandat med panik när jag tvingas skjuta upp det gör det inte bättre. Jämmer och bedrövelse. Stressa stressa stressa. Klaga klaga klaga. Deppa deppa. Det kan inte vara så kul att läsa min blogg när allt jag gör är att gnälla över att jag har så mycket att göra och är trött och stressad och deprimerad. Jag får väl försöka rycka upp mig. Äsch. Jag betvivlar att det kommer att gå just nu. Att stiga upp ur sängen med vetskapen om att jag har ännu en dag full av krav att genomlida gör att uppstigandet på morgonen känns som att ta sig upp ur en grop. En djup, mörk grop som jag helst vill stanna i. Eftersom jag vet att livet utanför gropen är ännu dystrare. Nä. Jag kommer ingenstans med de här elegierna. Jag ska återgå till pluggandet, a.k.a. stressandet nu. Snart kanske jag kollapsar av stress...

Ännu en måndag

Det är måndag. Mer behöver inte sägas. I guess you've heard it all before...

För övrigt ska jag skriva en satirisk uppsats till svenska C. Jag har dock lite svårt för att bestämma mig för vilket samhällsfenomen jag ska driva med, det finns så mycket hos människorna jag stör mig på. Vad det än blir så ska det nog bli skoj. Då kanske jag får lite utlopp för all bitterhet. Hah. Helt anspråkslöst, naturligtvis.

Words of wisdom

Jag har inte mycket jag känner för att säga för tillfället, så jag lånar några ord i stället. Begrunda dem väl:

Those who dream by day are cognizant of many things which escape those who dream only by night.
 -
Edgar Allan Poe

Och nu tänker jag gå och göra det sistnämnda.

RSS 2.0