GAH!
I många bemärkelser:
1. Internet fungerar fortfarande inte i mitt korridorrum, och bredbandsbolaget har inte en aning om när felet kommer att vara åtgärdat.
2. Mitt telefonabbonnemang har inte heller börjat fungera. Dettta plus internetbristen medför att jag känner mig smått isolerad, ouppdaterad, oinformerad och allmänt strandsatt här i Skåne-land.
3. Ellära. Det har alltid varit den för mig både svåraste och tristaste delen av fysiken, och vad är det inte för delkurs vi läser nu?
4. Mekanik. Lite o-hemskare än ellära, men jag har ändå börjat drömma mardrömmar om vektorer. När jag börjar göra beräkningar av skalärprodukter i sömnen kanske det är ett tecken på något dåligt i mitt psykiska tillstånd.
5. Mekaniktenta. Jag har hört skräckhistorier om den. Tydligen brukar 40 % misslyckas på den här första tentamen. Uppmuntrande odds, eller hur, speciellt som jag definitivt inte tillhör eliten i klassen. Det var så illa att någon på en Halloweenfest hade klätt ut sig till Carl Eriks Tenta. Snacka om tentaångest. Jag är rädd!
6. Snor. Jag är förkyld. Jag hatar att vara förkyld, men jag tror att det var mer eller mindre oundvikligt med tanke på att det tycks gå någon slags höstepedemi genom hela Lund.
Ja, kanske hela Sverige för den delen. Det vet jag inte så mycket om. Mitt universum har krympt ihop till denna skånska stad för tillfället. Nyheter utifrån mottages glatt, dock gärna per telefon p.g.a. min internetbrist på obestämd tid. Nu sitter jag på bibblan och försöker läsa igenom högen av inaktuella mail på den begränsade uppkopplingstid som ges här. Allt som allt så känner jag mig lite ensam. Nödrop till vänner: kontakta mig, snälla!
1. Internet fungerar fortfarande inte i mitt korridorrum, och bredbandsbolaget har inte en aning om när felet kommer att vara åtgärdat.
2. Mitt telefonabbonnemang har inte heller börjat fungera. Dettta plus internetbristen medför att jag känner mig smått isolerad, ouppdaterad, oinformerad och allmänt strandsatt här i Skåne-land.
3. Ellära. Det har alltid varit den för mig både svåraste och tristaste delen av fysiken, och vad är det inte för delkurs vi läser nu?
4. Mekanik. Lite o-hemskare än ellära, men jag har ändå börjat drömma mardrömmar om vektorer. När jag börjar göra beräkningar av skalärprodukter i sömnen kanske det är ett tecken på något dåligt i mitt psykiska tillstånd.
5. Mekaniktenta. Jag har hört skräckhistorier om den. Tydligen brukar 40 % misslyckas på den här första tentamen. Uppmuntrande odds, eller hur, speciellt som jag definitivt inte tillhör eliten i klassen. Det var så illa att någon på en Halloweenfest hade klätt ut sig till Carl Eriks Tenta. Snacka om tentaångest. Jag är rädd!
6. Snor. Jag är förkyld. Jag hatar att vara förkyld, men jag tror att det var mer eller mindre oundvikligt med tanke på att det tycks gå någon slags höstepedemi genom hela Lund.
Ja, kanske hela Sverige för den delen. Det vet jag inte så mycket om. Mitt universum har krympt ihop till denna skånska stad för tillfället. Nyheter utifrån mottages glatt, dock gärna per telefon p.g.a. min internetbrist på obestämd tid. Nu sitter jag på bibblan och försöker läsa igenom högen av inaktuella mail på den begränsade uppkopplingstid som ges här. Allt som allt så känner jag mig lite ensam. Nödrop till vänner: kontakta mig, snälla!
Akademisk kaffeautomat?
Nog för att fenomenet akademisk kvart var något nytt för mig när jag kom ner hit till Lund, men det är inte tillnärmelsevis lika märkligt som kaffeautomaten på Fysicum. Jag gick fram till den under rasten i morse, lade i en femma, tryckte på knappen för varm choklad, det skramlar till i automaten... och jag får sju kronor tillbaka i växel?! Nog för att det är billigt kaffe när det kostar två kronor (som automaten angav), men så äckligt att en får betalt för att dricka det tyckte jag inte att det var.
Vilket mysterium. För en gångs skull tänker jag dock inte gräva djupare i felanalysen än att försätta mig i ett tillstånd av förundran över universums mirakler, och dricka upp min choklad. Jag börjar dessutom förstå varför de äldre studenterna säger att kaffe är det bränsle som universitetet går på...
Jag: Lundabo och Universitätsstudent
Oj oj oj oj oj. Oj upphöjt till hundra. Nu är jag alltså Lundabo. Jag har flyttat hemifrån för första gången i mitt liv. Är det inte stort, så säg? Och nu är jag faktiskt här. I Skåne. I Lund. En stad som jag har blivit helt förälskad i. Den är fin och mysig och inte alltför stor och full av trafik. Det finns en domkyrka som är coolare än Linköpings (och har en större och finare park), en mycket trevlig botanisk trädgård (som är minst lika fin som Trädgårdsföreningen i Lkpg), några kullar varifrån det går att se ända till Danmark (!), fina gamla (och nya) byggnader och ett universitet som upptar ungefär halva staden. Påminner lite om Linköping med alla cyklister, men mycket trevligare på något vis. Som hemma fast annorlunda.
Förhoppningsvis kommer det att kännas som hemma med tiden. Har flyttat in i mitt korridorrum nu. Korridorsgrannarna (20 st) har inte ätit upp mig än, så de var inte fullt så läskiga som jag föreställt mig i alla fall. Men det är nog bäst att vara på min vakt ett tag till. Jag bor i ett område som heter parentesen. Det består av två hus som är formade som parentestecken, och jag bor i det ena. Är det inte jättetufft? Om inte annat så för att ( ) är titeln till ett fantastiskt bra album.
Men detta är inte allt som är nytt. Jag är ju student nu. Föreläsaren vi hade första dagen lade stor vikt vid att vi inte fick kalla oss elever längre. Nej, vi har ju tagit studenten. Dessutom går jag inte i skolan längre, jag läser vid universitätet. Med precis det uttalet. Det kommer nog att ta ett tag innan jag lär mig förstå vad skåningarna säger. Och jag går inte i en klass, jag tillhör en grupp. Astronomigruppen består för närvarande av hela fem människor. Wow, det är ett populärt ämne det här.
Det är lite märkligt, egentligen. De flesta jag pratar med tycker att astronomi verkar jättespännande, och säger att de också har varit intresserade av det länge. (Säger jag däremot att jag läser fysik verkar intresset betydligt svalare, men det är ett annat mysterium.) Ändå är astronomiutbildningarna så väldigt impopulära. Varför väljer de inte att läsa astronomi om de nu tycker att det är så intressant? Kan det ha något att göra med den framtida arbetsmarknaden för astronomer? Det vet jag inte, jag är inte ansvarsfull nog att tänka på jobb och karriär och sådant än på ett tag. Jag säger som en väldigt klok person sa om matte en gång: "Astronomi, det är säkert nyttigt och bra att ha i framtiden... men det är roligt!"
Förhoppningsvis blir det s.k. studentlivet också roligt. Än så länge har jag inget att klaga på, jag har inte flippat ur i alla fall. Lustigt nog lade sig paniken så snart jag började prata med folk. Det brukar ha motsatt effekt, men saker förändras. Verkligen. Och jag gillar det. Paradoxalt må det verka, men vetskapen om alltings förgänglighet ger mig en känsla av djup trygghet. Dessutom gör den det lättare att leva i nuet.
Omnia mutantor, nihil interit.
Förhoppningsvis kommer det att kännas som hemma med tiden. Har flyttat in i mitt korridorrum nu. Korridorsgrannarna (20 st) har inte ätit upp mig än, så de var inte fullt så läskiga som jag föreställt mig i alla fall. Men det är nog bäst att vara på min vakt ett tag till. Jag bor i ett område som heter parentesen. Det består av två hus som är formade som parentestecken, och jag bor i det ena. Är det inte jättetufft? Om inte annat så för att ( ) är titeln till ett fantastiskt bra album.
Men detta är inte allt som är nytt. Jag är ju student nu. Föreläsaren vi hade första dagen lade stor vikt vid att vi inte fick kalla oss elever längre. Nej, vi har ju tagit studenten. Dessutom går jag inte i skolan längre, jag läser vid universitätet. Med precis det uttalet. Det kommer nog att ta ett tag innan jag lär mig förstå vad skåningarna säger. Och jag går inte i en klass, jag tillhör en grupp. Astronomigruppen består för närvarande av hela fem människor. Wow, det är ett populärt ämne det här.
Det är lite märkligt, egentligen. De flesta jag pratar med tycker att astronomi verkar jättespännande, och säger att de också har varit intresserade av det länge. (Säger jag däremot att jag läser fysik verkar intresset betydligt svalare, men det är ett annat mysterium.) Ändå är astronomiutbildningarna så väldigt impopulära. Varför väljer de inte att läsa astronomi om de nu tycker att det är så intressant? Kan det ha något att göra med den framtida arbetsmarknaden för astronomer? Det vet jag inte, jag är inte ansvarsfull nog att tänka på jobb och karriär och sådant än på ett tag. Jag säger som en väldigt klok person sa om matte en gång: "Astronomi, det är säkert nyttigt och bra att ha i framtiden... men det är roligt!"
Förhoppningsvis blir det s.k. studentlivet också roligt. Än så länge har jag inget att klaga på, jag har inte flippat ur i alla fall. Lustigt nog lade sig paniken så snart jag började prata med folk. Det brukar ha motsatt effekt, men saker förändras. Verkligen. Och jag gillar det. Paradoxalt må det verka, men vetskapen om alltings förgänglighet ger mig en känsla av djup trygghet. Dessutom gör den det lättare att leva i nuet.
Omnia mutantor, nihil interit.
