Winterdragon

Var på vårdcentralen idag. De petade mig i halsen, stack hål i mitt finger och mätte min temperatur i öronen. Och konstaterade att det inte var något fel på mig. Det är bara en långdragen förkylning som kommer att gå över av sig själv om jag bara TAR DET LUGNT. Fördömt. Jag är trött på att ta det lugnt. Kunde de inte bara ha lagat mig så att jag kan börja leva på riktigt igen? Det här gör mig deprimerad. Det är Swordfish i helgen, och jag kan inte åka dit på grund av detta erbarmliga hälsotillstånd. Det suger. Big time. Svärd och massor av fäktning och att träffa människor som är som jag i detta avseende är inget jag gärna missar. Argh! Jag borde skaffa mig ett immunförsvar. Som fungerar. Men hur?

Som grädden på moset är det tenta i morgon, dessutom. Känns riktigt uruselt eftersom jag har varit för däckad de senaste veckorna för att plugga. Jag hatar att sitta med en skrivning och inte ha en aning om hur jag skall lösa uppgifterna. Det känns som ett svek. Jag hatar att svika. Jag hatar att min hälsa sviker mig. Jag hatar en hel massa just nu. Jag hatar det också. Det får mig inte direkt att må bättre. Det gör visserligen inte underliga TV-serier heller, men de gör mig åtminstone lite gladare. Här kommer ett citat som känns passande, varför är nog bäst att inte spekulera i. Tio poäng till den som kan identifiera TV-serien i fråga.

- You think I think I should wash my beard?
- Yes, I think you should wash it. Then you should shave it off, nail it to a frisbee, and fling it over a rainbow.

I can see!!!
...
No, I was wrong...

Ungefär så, fast angående att vara frisk. Jag kände mig faktiskt bättre för en vecka sedan, så jag tog mig iväg till universitetet. Fick reda på att en av de labbar jag missat under min frånvaro skulle gå på eftermiddagen, så jag blev kvar till fem. Lyckat. Givetvis var det att överanstränga mig, och dagen därpå kunde jag knappt lämna sängen för all huvudvärk, feber, hosta och allt snor. För att inte tala om orkeslösheten! Alltihop är fortfarande kvar, som en väldigt mild förkylning, så jag lider inte överdrivet mycket av symptomen, men det suger musten ur mig! Jag kan inte ens ta en halvtimmes promenad utan att bli helt slutkörd. Det är så fruktansvärt irriterande, för jag kan varken plugga effektivt, träna, eller cykla till ställen. Gå tar dubbelt så lång tid, men det gör mig åtminstone inte svimfärdig. Detta har nu pågått i tre veckor, och det driver mig till vansinne! I morgon ringer jag en läkare, igen, och hoppas att de kan laga mig på något sätt. Jag vill ha energi, jag vill leva mitt liv, men jag orkar inte. Orkar bara ligga hemma och på sin höjd läsa någonting. Visserligen är katterna glada, men min utbildning blir lidande. Jag missar labbar, och ser möjligheterna att klara tentan om en vecka som försvinnande små. Ack och jättemycket ve!

Inte går skrivandet bättre heller. Det suger. Min självdisciplin är ur funktion. Jag skall försöka ta mig i kragen, och komma tillbaka och klaga på något annat än den här evinnerliga förkylningen inom kort. Hoppas går ju, i alla fall. *rullar ihop mig under täcket i en boll av bitterhet*

Uppdatering angående sjukdomen: hör och häpna, det har börjat bli bättre! Så bra att jag faktiskt orkar tänka och göra saker. Lite feber är dock kvar, och jag hostar som en kedjerökande dementor, men det finns i alla fall hopp om tillfrisknande. Yay. Jag kanske till och med orkar ta mig in till universitetet imorgon. Det återstår att se, kanske bäst att inte hoppas på för mycket med tanke på den huvudvärk jag fick av att gå ut i en halvtimma med katten. Åh, jag längtar tills jag är frisk! Energiiiii, tack!

Ja, jag lovade uppdateringar. Inom kort. Någorlunda regelbundet. Vet ni vad. Det är fucking svårt att väcka någonting halvdött till liv igen. Jag är ingen bra nekromantiker. Speciellt inte eftersom den här bloggen verkar trivas bra som död. Att jag inte trivs med att något som brukade vara ett sätt att hantera tankar och känslor och annat äckligt ligger och ruttnar är en annan sak. Orsaken till att jag över huvud taget bryr mig om att göra något åt eländet, antagligen.

Vadan denna bittra (bittrare än vanligt, that is) ton? Jo, jag är sjuk. Det ger mig rätt att vara gnällig och ta ut mitt dåliga humör över den stackare som nu skulle råka läsa det här. Jag har haft feber i en vecka nu. Bara irriterande låg feber, huvudvärk och kraftlöshet, utan den sedvanliga förkylningen. Det har bara hindrat mig från att göra något konstruktivt genom att sticka ut knivar genom mina tinningar när jag försöker koncentrera mig, samt få mig att se dubbelt och nästan svimma så fort jag har lämnat huset. Jag har hamnat efter med allt jag borde ha gjort och missat saker som kunde ha varit roliga. Och så vidare.

Nu har det i alla fall brutit ut. Jag snorar och hostar och tappar aptiten och har hög feber och hallucinerar och annat äckligt. På ett sätt känns det skönt; snart kanske det kan börja gå över. Å andra sidan vet jag att jag har åtminstone några dagar av lidande och fullkomlig misär att se fram emot. Yay. Jag har i alla fall en ursäkt att äta så mycket glass jag vill. Alla vet ju att glass hjälper mot feber, det sa alltid mamma.

Nu skall jag gå och vältra mig i elände och näsdukar. På återseende, snart, antagligen. Det är ju inte som om jag orkar med att göra något vettigare...

P.S. En spinnande kattunge i ditt knä får dig inte friskare, men kan få det att kännas mindre fruktansvärt att tvingas stanna hemma hela dagen veckan på grund av sjukdom.

Jag är en dålig bloggare igen. Jag har fortfarande ett liv, så brist på saker att skriva om råder icke. Möjligen mindre tid, fast det har inte stoppat mig förut. Inspirationsbrist? Nej, jag känner mig inspirerad och motiverad och allt det där. Möjligen inte energisk nog. Det jobbigaste med att få saker gjorda är att börja, och det är inte alltid jag tar mig över den där tröskeln. Vilket leder till stress stress, förnekande av stress, ännu mer stress och så vidare. Mental hälsa är inte min starka sida. Eller fysisk heller, för den delen. Har varit småsjuk hela hösten, vilket har hindrat mig från att träna, vilket i sin tur snart får mig att börja klättra på väggarna. Men energin går åt ändå. Jag har blivit antagen till Akademiska Kapellet, och är överlycklig över att få spela med orkester igen! Det var alldeles för länge sedan. Men att bota min svärdsabstinens får vänta till nästa termin, är jag rädd. För mycket att göra. Och, ej att förglömma, JAG HAR FÅTT EN KATTUNGE! Mer om detta inom kort. Mer om annat inom kort också, hoppas jag. Ovetenskapliga men icke desto mindre empiriska undersökningar har visat att min mentala hälsa tycks förbättras vid regelbundet skrivande. Nu kallar dock plikter såsom pluggande, så på återseende.