Winterdragon

Lider var ordet. Betydelsen av det något fåniga talesättet står nu kristallklar för mig. Jag har inte skrivit något på över en vecka. Orsaken till min skrivkramp är inte att jag inte har någonting att berätta - oh nej, det finns mycket att säga. Men det går inte. Jag känner mig bedövad. Det är sex dagar kvar till julafton. Jag borde vara jättestressad över att jag knappt har börjat införskaffa julklappar än, men det går inte. Kan det vara så att stressnivån har uppgått till en sådan grad att den lägger sig som ett täcke över mig och gör mig lugn och likgiltig och helt handlingsförlamad? I stället för att skynda mig för att hinna med allt hör jag religiös musik i huvudet och sitter kvar där jag råkar befinna mig utan att ta itu med någonting. Tankar som "det ordnar sig" flyter sakta genom min hjärnsubstans och lägger ännu lite frustration till samlingen av känslor i min mage. Snart spyr jag nog ut dem. Det gör mig förvirrad att gå runt med ett kaos av känslor och tankar i kroppen som av någon idiotisk anledning inte kan nå upp till mitt huvud så att de kan bearbetas. Allting trycks undan från mina medvetna tankar. Åtkomst till hjärnan nekad; stängt p.g.a. sanering efter överbelastning. Den bara skyller på den eviga tröttheten och svävar omkring i sitt delirium av religiös musik i stället för att få någon ordning på det här panikartade slafset som ska föreställa mitt liv.

Slamsugning vore nog av nöden. Eller kanske ett jullov. Även om jag inte vill erkänna det så är det ett faktum: skolan tar död på mig. Det kunde vara så lätt. Att bara sänka ambitionsnivån en liten aning och jag skulle kanske slippa den ständiga trötthetshuvudvärken och de deprimerande tisdagseftermiddagarna. Men näh. Då skulle jag känna mig dålig och misslyckad i stället. Och förmodligen ännu mer frustrerad. Jag blir det av att inte gå in helt och fullt för det jag gör. Men det är så mycket som måste dela på min uppmärkssamhet. Någonstans finns det en gräns för hur hårt jag kan kämpa. Jag har gått förbi den gränsen en gång. I nian, för ganska exakt tre år sedan. Visst, mycket har hänt sedan dess, men jag kanske borde akta mig lite ändå. Jag vill inte gå in i väggen igen. Undrar om det ger någonting att lova mig själv att ta det lite lugnare. Förmodligen inte särskilt mycket. Men jag ska åtminståne göra ett försök.

Till att börja med måste jag vakna upp ur den här dvalan mitt medvetande verkar ha försatt sig i. Sluta att vara rädd för att tänka på alla saker som behöver kontempleras, gå igenom det i stället, ta ett beslut, och släppa det sedan. Snabbt och lätt. Helt smärtfritt. Nej. Givetvis inte. Men utan långdragna krampryckningar i alla fall. Som jag har nu. Mentala krampryckningar av panik. Panik inför framtiden. Panik inför morgondagen, panik inför jullovet, panik inför julafton, panik inför nyårsafton, panik inför nyårsdagen, panik inför slutet av januari, panik inför resten av februari, panik inför sportlovet och påsklovet, panik inför mitten av juni, panik inför sommaren, PANIK inför hösten. Och så en massa små tidpunkter av panik däremellan. Vid varje tillfälle finns något att oroa sig för. Någon slags osäkerhet. Någonting som jag inte vet om eller hur jag kommer att klara. Någonting som jag inte vet hur jag vill ha det. Någonting som jag är rädd för att se rinna ut i sanden. Panik inför att sanden rinner för snabbt genom mina fingrar. Panik inför att jag ska ångra mig.

Jag tänker inte ge den här röriga texten mer struktur än så här. Jag ska engagera mig i en för mig effektiv form av terapi: skriva en Att Göra-Lista.