Winterdragon

Min studentmössa kom idag. Med den kom också den skrämmande insikten att det inte är långt kvar nu. Eller nja. Insikten har funnits där länge. Det här var bara ännu en påminnelse som gjorde det hela än mer verkligt. Jag tycker inte rikitgt om verkligheten. Speciellt känslan av att inte ha kontroll över den. Eller, det kanske snarare är så att jag inte vill inse att jag faktiskt har ett visst mått av kontroll, men inte vet vad jag ska göra med den. Det är så väldigt ironiskt, egentligen. Hur länge har jag inte pratat om frihet, längtat efter den, kämpat för den, krävt den? Och nu, när jag äntligen står där med mössan i ena handen och friheten i den andra - vet jag inte vad jag ska göra med den. Den känns så stor och främmande att jag inte vet riktigt vad jag ska ta mig till. Var det så här jag tänkte mig frihet? Ändlösa oceaner av beslutsångest?

Det är nu allting kommer att avgöras. Det är nu jag ska bestämma vad jag vill göra med mitt liv. Det är så det känns. Precis så slutgiltigt, gravallvarligt. Jag får inte välja fel nu, det är så mycket som står på spel.
Nej. Jag borde bli vän med framtiden istället för att försöka fly från den. Jag vet att det finns så väldigt många möjligheter och vägar att gå - men om jag inte prövar en väg kommer jag inte ens att få veta om det var rätt (och om jag ska vara ärlig tror jag att det finns flera vägar som kan visa sig vara rätta). Jag kommer att stå där och fundera medan möjligheterna passerar förbi en efter en, tills jag slutligen har nästan inga val kvar och ett liv bortslösat på tvekan. Meningslöst, alltså. Jag måste sluta ta livet så mycket på allvar. Våga chansa någon gång.

Det är som om jag stod vid kanten av ett stup och tittade ner. Jag vet inte vad som finns där nere. Om jag går därifrån kommer jag aldrig att få veta. Ska jag hoppa? Är det värt risken när jag inte vet vad som väntar mig? Samtidigt kan jag inte stå där vid kanten och titta ner hela livet. Jag måste göra ett val. Vända tillbaka och glömma bort vad som nu än kan finnas nedanför stupet - eller ta chansen och hoppa. Utan att se tillbaka - vilket jag än väljer. Båda valen kräver mod och styrka. Jag måste välja. Jag tänker välja. Eftersom jag vill leva. Inte bara se världen passera förbi medan jag är upptagen med att planera och fundera.

And the day came when the risk to remain tight in a bud was more painful than the risk it took to blossom.
- Anaïs Nin