Winterdragon

Jag har inte skrivit på flera dagar nu. Jag har inte gjort allt skolarbete jag borde ha gjort heller. Papprena bara ligger där strödda över skrivbordet och hånstirrar på mig medan jag inte kan få signalerna att gå från hjärnan ut i handen och plocka upp pennan. Det går inte. Högen växer. Det blir svårare att andas. Listan på saker som borde göras gnager snart hål på min mage. Jag förstår inte. Jag har tappat bort min motivation. (Den kanske ligger på botten av den där högen.) Jag gör en ansats att kämpa, men det slutar bara med att jag stirrar tomt på skärmen. Musiken strömmar genom mina öron. Den är förmodligen det enda som håller mig vid medvetande över huvud taget. Annars skulle jag nog bara gå och lägga mig och vägra gå upp, hitta på ursäkter för att slippa se verkligheten i vitögat. Men det här är också ett sätt att fly. En drog. Musiken, eller böckerna mina älskade böcker, får mig att glömma mitt sinnestillstånd för stunden. Det är precis som att sitta och apatiskt stirra ut i luften, med undantaget att det är kul. Men det är precis lika produktivt. Jag får ingenting gjort alls. Vilket lägger till ännu fler panikkänslor till infernot i min mage. Det går inget bra det här. Jag kommer att svika alla, om jag inte har gjort det redan. I och för sig kanske alla andra inte förväntar sig ett skit av mig, men det vore naivt att tro att det faktiskt förhåller sig så. Ni har en massa krav, vare sig ni menar det eller inte, på mig. Med all rätt. Det går (tyvärr?) inte att leva livet enbart för sin egen skull. Men, om vi för resonemangets skull antar att de enda krav jag har på mig är de jag har satt själv så kommer jag att svika mig själv. Big time. Ett stort jävla misslyckande som förmodligen kommer sluta med att jag tycker synd om mig själv. Eller nej. Det är inte patetiskt nog. Jag gör som jag är van att göra så snart någonting inte är perfekt: hatar mig själv. Det är så lätt. Jag hatar hela världen genom mig själv. Jag hatar mig själv. För att jag misslyckas. För att jag är rädd för att misslyckas. För att jag är rädd för nästan allting. För att jag är ett nervöst vrak. För att jag sätter för hårda krav på mig själv som jag inte kan leva upp till. För att jag tycker att jag är dålig på precis allting. För att jag inte bryr mig om vad andra säger och för att jag lyssnar alldeles för mycket på dem. För att jag inte kan umgås med folk som normala människor. För att jag dömer allt och alla, inte minst mig själv. För att jag är för svag. För att jag ger upp för lätt och är alldeles för envis. För att jag är perfektionist. För att jag aldrig kan bestämma mig. För att jag är så jävla egoistisk. För att jag med all sannolikhet är orsaken till att jag är deprimerad. För att jag får mig att hata mig själv. Det här året började fördjävla dåligt. Inte för att några dåliga saker har hänt. Vad jag kan minnas. Ändå har jag aldrig varit så här deprimerad, jag har haft ångest i tre veckor nu. Till vilken nytta undrar jag? Varför ska jag hålla på och dra det här över mig själv? Det är ingen överdrift att klandra mig själv för den här skiten, det är bara sanningen. Det finns förmodligen inte mycket någon annan kan göra för att hjälpa mig heller, ska jag lyfta det här måste jag göra det själv. Det är jag fullt övertygad om. Inga hjärnskrynklare eller konstiga piller, tack. Om någon som bryr sig om mig (som det faktiskt finns människor som gör, jag förnekar inte det trots min bitterhet. Och jag är glad och tacksam för det, även om jag tycks ha så svårt att visa det) skulle tycka att det var dennes ansvar, eller helt enkelt av vänskaplighet och välvilja skulle försöka muntra upp mig på något sätt så varsågod. Sympati kanske gör mig glad. Kanske gör det mig bara irriterad. Men det kan nog inte ta bort ångesten. Det är inte för att få sympati som jag skriver det här. Det är sannerligen inte för att underhålla någon som jag klagar över mitt liv heller, den som roas av det här borde kanske överväga att skaffa sig ett liv. Jag vet inte vad jag vill uppnå egentligen. Förståelse kanske? Jag vet inte om det syns på mig att jag är deprimerad, jag kanske är precis som vanligt i skolan och hemma och på alla andra ställen jag brukar befinna mig på. Men om det faktiskt märks att jag beter mig onormalt så vet i alla fall de som läser det här att det finns en anledning, om än en dålig sådan. Folk som inte känner mig men läser det här ändå tappade förmodligen intresset i början av klagandet och gjorde något roligare istället. Det här är inte intressant över huvud taget, det är ett förjävla dåligt blogginlägg som är alldeles för långt och saknar styckeindelning totalt. Jag tänker inte bry mig om att sluta inlägget på ett bra sätt heller. Jag delar med mig av mitt nya knark istället:



Ya zdes' (I'm here) - Kipelov

So endless is the sea's surface,
As is my loneliness.
I can't escape myself here,
And I can't hide in the sweet dreams.
This life has no new shores,
And the wind is tearing the remains of sails...

I touched your dreams,
And the moment wasn't too sweet.
Like sand, between my fingers slides
The world that was open only for the two of us.
We walked towards each other,
Faster and faster,
And walked through, not recognizing one another...

I'm here, where light and peace freezes
I'm here again, I hear your name
From the eternity, a forgotten voice flies
To call from the night skies as the cold fire.

I thought that time would erease your trace
And didn't catch your sight in the crowd
I sought the answer in others' hands,
And didnt search for the way back.

Forgetting everything,
I started my life anew,
But I saw how empty was the sea's surface...