Till fjälls!
Tro det eller ej, men jag lever! Jag lever mer än någonsin. Min frånvaro i bloggvärlden den senaste tiden kan härledas till att jag drog till fjälls för att vandra i en vecka - utan telefon, dator, tidning, mp3-spelare, you name it. Har jag saknat civilisationen? Oh nej! Det har varit helt saligt underbart. Alla mygg och knott till trots har jag funnit mitt paradis på jorden. Det var så vackert att det inte går att beskriva, och även om jag skulle ha haft en kamera skulle det inte ha synts där heller. Fjällen måste upplevas.
Och jag har återigen överträffat mig själv vad gäller viljestyrka. Att bestiga Kebnekaise är nog det tuffaste jag gjort, rent fysiskt. Likväl hade jag bestämt mig för att jag skulle klara det, och vände inte om fastän jag kunde göra det när jag ville. Det var ta mig tusan inte lätt, men jag gav inte upp trots att kroppen skrek av smärta och utmattning. Dessvärre nådde vi inte toppen p.g.a. vädergudarnas illvilja (som jag har upplevt på nära håll... tänk att vara inuti ett moln när det stormar, jag höll på att flyga iväg, och kallt var det. Hur tufft som helst!), men nog var det värt det ändå. På nervägen fick vi åka kana nerför en snölega, wihiii!
Snö i juli, kan det bli bättre? Sommarvädret i Kebnekaisefjällen var bra mycket uthärdligare än värmeböjlan härnere. Detta trots att ha gått ungefär en och en halv mil varje dag med en fjärdedel av min kroppsvikt på ryggen. Lukten vande jag mig visserligen vid efter ett tag (svett, myggmedel, rök och svett... yummie), men inte de kroppsliga plågorna. Varje dag uppnådde jag en ny nivå av smärta och trötthet som jag inte trodde var möjlig. Men det är så en semester ska vara! Ta igen mig kan jag göra hemma, och att vara där uppe var värt vartenda myggbett, vartenda tejpade skavsår, varenda svettdroppe, vartenda steg i mina vandrarkängor. Kängor som för första gången kändes som om de var i sitt rätta element. Whoa. Det där var en stor sanning. Det var nog första gången jag kände mig som om jag var i mitt rätta element.
Snacka om mersmak! WANDERLUST!
I feel at home whenever the unknown surrounds me
Och jag har återigen överträffat mig själv vad gäller viljestyrka. Att bestiga Kebnekaise är nog det tuffaste jag gjort, rent fysiskt. Likväl hade jag bestämt mig för att jag skulle klara det, och vände inte om fastän jag kunde göra det när jag ville. Det var ta mig tusan inte lätt, men jag gav inte upp trots att kroppen skrek av smärta och utmattning. Dessvärre nådde vi inte toppen p.g.a. vädergudarnas illvilja (som jag har upplevt på nära håll... tänk att vara inuti ett moln när det stormar, jag höll på att flyga iväg, och kallt var det. Hur tufft som helst!), men nog var det värt det ändå. På nervägen fick vi åka kana nerför en snölega, wihiii!
Snö i juli, kan det bli bättre? Sommarvädret i Kebnekaisefjällen var bra mycket uthärdligare än värmeböjlan härnere. Detta trots att ha gått ungefär en och en halv mil varje dag med en fjärdedel av min kroppsvikt på ryggen. Lukten vande jag mig visserligen vid efter ett tag (svett, myggmedel, rök och svett... yummie), men inte de kroppsliga plågorna. Varje dag uppnådde jag en ny nivå av smärta och trötthet som jag inte trodde var möjlig. Men det är så en semester ska vara! Ta igen mig kan jag göra hemma, och att vara där uppe var värt vartenda myggbett, vartenda tejpade skavsår, varenda svettdroppe, vartenda steg i mina vandrarkängor. Kängor som för första gången kändes som om de var i sitt rätta element. Whoa. Det där var en stor sanning. Det var nog första gången jag kände mig som om jag var i mitt rätta element.
Snacka om mersmak! WANDERLUST!
I feel at home whenever the unknown surrounds me
Kommentarer
Trackback
