Winterdragon

I måndags blev jag klar med det sista skolarbetet för terminen. För hela gymnasiet, that is! Matte E nationella är avlkarat och projektrapporten är inlämnad. Hur bra resultatet var har jag ingen aning om, kanske räcker det till ett godkänt, kanske inte. Ärligt talat så bryr jag mig inte heller.

Jag hade väntat mig att fyllas av en stor lättnadskänsla nu när denna mördande tyngd tagits från mina axlar. Att det skulle kännas skönt att vara fri för första gången på länge. Men det är märkligt. Lättnaden kom aldrig. I stället fylls jag av en allt starkare känsla av panik. Total, svart, kvävande ångest.

Jag trodde att jag nästan hade kommit över studentnojan. Tydligen inte. Blotta tanken på att det är nio dagar kvar tills jag står där med mössan i handen och lämnar Björkö bakom mig gör mig illamående. Det är inte bara nervositet. Det är rädsla. Ren skräck, eftersom jag vet att förändringar gör så ont. Ja, de är oundvikliga, och de för oftast med sig något bra också, men jag kan inte sluta klamra mig fast vid saker.

Gaah...