Winterdragon

Sjung om studentens lyckliga dag
För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten, för jag har tagit studenteeeen! Fy fan vad jag är bra!

Låtom oss fröjdas i ungdomens vår
Rolig dag igår, åtminståne första halvan. Men om "fröjdas" innebär att jag måste lära mig att tycka om att supa och/eller att umgås med fulla människor så låter jag nog hellre bli. Jag har försökt, men det går inte. Jag känner mig bara malplacerad.

Än klappar hjärtat med friska slag
Och som det bankade när jag skulle hålla tal på avslutningen! Men oj vad lyckat det blev, jag blev helt rörd när jag fick stående ovationer och när kommentarer om hur bra det var bokstavligen haglade över mig efteråt, även från personer jag inte kände. En viss profetia kanske har potential att uppfyllas ändå...

Och den ljusnande framtid är vår
Förhoppningsvis i alla fall. Jag har ingen aning om hur arbetsmarknaden ser ut för astrofysiker, men jag ser ingen anledning att oroa mig för det nu. Var tid har sina bekymmer.

Inga stormar än i vårat sinne bo
Jag undrar det jag. Med tanke på mitt instabila psyke så finns där en hel del känslostormar. Speciellt igår, jag gick igenom hela spektrat: nervositet, osäkerhet inför framtiden, förvirring, förväntan, ånger, sorg, ångest, belåtenhet och glädje.

Ty hoppet alltid är vår vän
Det är sant. Det sägs att det sista som lämnar en människa innan hon dör är hoppet.

Och vi dess löften tro
Ja, det gör jag. Just nu ser jag ljust på framtiden. Den må vara osäker, men den har potential att bli något helt fantastiskt. Eller helt okej. I vilket fall är jag glad just nu och låter min vana till trots bli att oroa mig för vad som komma skall.

När vi knyta förbund
Kanske för livet. Jag vill inte tappa kontakten med de vänner jag fått i klassen. Om ni råkar läsa det här så vill jag bara säga tack för att ni har gjort dessa tre år inte bara genomlevbara, utan oerhört roliga, intressanta och givande. Jag kommer att sakna våra fredagsdiskussioner!

I den lund
Lund ja. Där bor jag förhoppningsvis i höst. Jag längtar faktiskt dit. Det ska bli så skönt att flytta ifrån Mantorp.

Där de härliga lagrarna gro
Björkarna snarare. Mitt favoritträd. Nej, det var faktiskt det både innan jag började på Björkö och började lyssna på Björk, men de associationerna gör det inte mindre till det på något sätt. Härliga Björkö, ack vad jag kommer att sakna dig! Ändå känns det väldigt tydligt att det är ett avslutat kapitel i mitt liv, så det var ändå inte så svårt att lämna det bakom mig som jag hade trott. Gymnasiet känns... fullbordat på något sätt. Just nu har jag inga ångestkänslor. Bara en stor, lycklig känsla av FRIHET.

Hurra!