Winterdragon

En grön jul och en vit påsk. Vädergudarna måste ha fått en knäpp, eller så är tiden ur led. Men det gör inget. Jag är också ur led. Big time. Jag har lyckats vända dygnet så att jag går och lägger mig vid soluppgången (omkring halv sex) och går upp vid två-tretiden. Så nu, klockan ett, är det middagsdags för mig, ungefär. Andra skulle nog ha kallat det "nattmacka". Det är jättelätt, och rätt skönt att vrida min dygnsrytm såhär eftersom det känns... naturligt av någon anledning. Det gick på en natt, bara strunta i tröttheten och vara uppe, vid halv tre-tiden började den gå över och vid halv fyra var jag jättepigg och full av inspiration. Men även om jag sitter och skriver hela nätterna får jag ingenting gjort. Jag orkar inte ens tänka på alla de där ångestframkallande sakerna. Allt skolarbete jag har att ta igen. Att jag borde söka till universitetet snart. Att jag måste hitta någonstans att bo i höst. Att skaffa ett sommarjobb. Gläää...

Jag har just fått min värld sönderriven, och så förväntar sig folk att jag ska orka engagera mig i allt det där. Allt jag försöker göra för tillfället är att försöka ta mig ur det här stadiet av förtvivlan och ångest. Jag vet inte om jag är vidare bra på det, men att distrahera mig själv hjälper för stunden i alla fall. Även om det oftast känns som om jag sitter ensam i ett kallt, mörkt rum. Det innebär att framtiden är något jag försöker undvika att tänka på så gott jag kan (även om jag vet att jag borde), och min uppfattning av vad det innebär att planera numera sträcker sig så långt som att jag har funderat över vad jag ska göra imorgon. Inte längre. Jag vet inte om det är bra för mig att ha ställt om till "ta dagen som den kommer"-filosofin, men det är den enda jag orkar med just nu.

Ah, nog med klagande. Det finns ju trots allt mindre hemska stunder. Det snöar, och det är fint. Och jag har choklad. Yay.