Winterdragon

Det är lustigt hur tidsoptimistisk jag uppenbarligen är. Det är också lustigt hur min standard om hur dags jag borde vara klar skjuts succesivt framåt i tiden och hur jag misslyckas med att nå den varenda gång. Jag gick hit till labbsalen i förmiddags med intentionen att avsluta en labbrapport. Jag hann förvisso komma igång, men blev sedan avbruten av diverse tentaplugg. Gick tillbaka hit vid sjutiden för att skriva klart rapporten och tänkte att om jag siktar på att vara klar vid nio så borde jag ha gott om tid på mig. Vid nio hade jag skrivit ungefär hälften och min tidsgräns sköts upp till tio. Vid tio var jag långtifrån klar och tänkte att elva är ju inte alltför sent ändå. Vid elvatiden (det vill säga ungefär nu) börjar jag undra om det är ett realistiskt mål att bli klar vid tolv (för att sedan med all säkerhet skjuta upp sluttiden till ett) eller om det kommer att ta hela natten. Frågan är om det inte är bättre att åka hem och fortsätta imorgon med tanke på att jag inte har ätit någon middag än. Förmodligen kommer jag inte att orka laga någon ändå, men några nudlar kanske kan rotas fram. Problemet är att jag inte är särskilt produktiv (för att säga över huvud taget) på förmiddagarna. Jag har min produktivaste tid på natten omkring tio till två, vilket innebär att labbrapporten borde bli färdig snabbast om jag skriver den nu. Däremot kan diskuteras hur mycket middagsbristen påverkar min effektivitet.

Argh. Ibland hatar jag att vara perfektionist.