Winterdragon

Yayness!!! Efter fem veckor fungerar nu äntligen internet i mitt korridorrum. Antagligen kommer detta att leda till ökad frekvens i bloggandet, för jag har ingen lust att dödförklara denna min kommunikationskanal i internätet, hur ointressant den än må vara för utomstående.

Dessa två konstateranden leder till funderingar över två djupt existentiella frågor:

1. Vad innebär fem veckors isolering från internet?

Antagligen mindre för mig än för många andra jag känner. Ändå leder det till frustration och nedslagenhet att läsa sin mail så pass sällan att 80% av meddelandena är inaktuella. För att vara delaktig i det rådande informationssamhället tycks det förutsätta att en ska ha konstant tillgång till internetuppkoppling och möjlighet att inventera sin e-post i genomsnitt två gånger dagligen. Och om internet inte fungerar är det bara att gå in på bredbandsleverantörföretagets hemsida och maila till kundtjänst...

Och det är inte bara brist på lättillgänglig information och uppdateringsmöjligheter som gör det nedslående att vara utan internet. Det blir också svårare att hålla kontakten med vänner, nu mer än någonsin tidigare eftersom jag har flyttat långt bort från alla jag känner, och det som gäller är fjärrkommunikation eller att bryta kontakten helt. Denna känsla av isolering är tvivelsutan en produkt av att jag (och inte bara jag) har använt mig av internet alltmer frekvent och i flera avseenden faktiskt utvecklat ett beroende av det. Jag betalar räkningar via internet, håller kontakt med vänner, köper kurslitteratur och tågbiljetter och annat, tar del av information från universitetet och andra ställen, informationssöker samt slösar bort min tid med hjälp av internet. Mycket blir besvärligare när uppkopplingen lägger av långa perioder i sträck.

Det är inte enbart negativt naturligtvis, det finns otaliga fördelar som enkelhet, snabbhet, kommunikations- och kontaktskapande möjligheter, men när det hela havererar blir det tusan så mycket besvärligare än det hade blivit utan ett internetberoende. Men detta är väl å andra sidan bara ett i raden av problem som uppstår när diverse moderniteter misslyckas att fylla sin funktion, exempelvis kollektivtrafik, telefoner, belysning... Saker som ursprungligen var tänkta att enbart underlätta har en ovana att bli nödvändiga rätt fort. Det finns ett bra ord för det. I-landsproblem.

2. Varför blogga?

Varje bloggare har väl sitt eget ädla syfte. Men varför bloggar jag? För att få publicitet? Nja, så viktiga saker skriver jag ändå inte om att merparten av allmänheteten skulle intresseras av att läsa det. Med tanke på att min blogg genomsnittligen har fem besökare per dag, varav jag troligtvis känner alla och bara besöks av vilsna främlingar i undantagsfall, skulle i så fall den intentionen ha misslyckats rätt fatalt. Ändå har jag bloggat här i snart ett år nu, mer eller mindre frekvent, utan att tröttna. Varför? Att behöva spy ut mina tankar någonstans är nog inte riktigt rätt skäl heller. Det har jag en privat dagbok till, och skulle inte vilja slänga ut mitt innersta på en hemsida av rent egoistiska skäl. Privatliv, kallas det. Att lägga ut de delar av min tankeverksamhet som jag inte skulle ha något emot att dela med omvärlden skulle däremot kunna vara något.

Men varför skulle jag vilja det? Vem skulle läsa det och bry sig ett uns? Hmm, inte många förmodar jag, ändå finner jag nöje i det. Det är intressant och kul att uttrycka mig själv i ord så att allmänheten skulle kunna läsa det om det låg i deras intresse, helt enkelt. Att förändra världen med mina oerhört kontroversiella åsikter uttryckta i bloggform är inget jag siktar på, men nog vore det trevligt att kanske irritera någon och få ett par stycken att börja tänka. Söka kontakt är ändå något vi människor som flockdjur har en instinkt att göra, och jag känner mig bekvämare med att göra det skriftligen än IRL. Det skulle väl kunna liknas vid att jag slänger ut dessa blogginlägg som tentakler genom internätet fria för vem som än vill att peta på, påverkas av eller söka kommunicera med mig. Respons är oftast trevlig (även om den är otrevlig), men även om det jag skriver inte genererar någon som helst respons tycks jag ha en tendens att fortsätta skriva.

Det kanske är ren narcissism, helt enkelt, liknande fenomenet att somliga gillar att se sig själva förevigade på bild. Jag gillar att se mina tankar förevigade i ord.