Winterdragon

Now there's a look in your eyes
Like black holes in the sky
Shine on you crazy diamond

Weeeiii, mitt i natten, Pink Floyd i öronen och théet flödar. Tröttheten börjar ge vika för den eufori som vanligen infinner sig kring tresnåret. Jag har inte suttit uppe såhär, vare sig för mig själv eller med någon annan, på ovanligt länge. Antagligen är det sista gången på länge också, med tanke på att terminen börjar på tisdag, om två dagar. Då förväntas jag ha en anständig dygnsrytm, även om några laborationer kan tänkas ligga på kvällstid, med tanke på ämnet jag studerar. Jag har saknat det, märker jag. De här stunderna som jag har helt för mig själv, utan att egentligen göra någonting alls. Bara sitta uppe och uggla och genom datorn studera något obskyrt ämne som fascinerar mig för stunden. Småfilosoferar och bara låter musik strömma genom mitt huvud. Funderar på saker som huruvida det skulle vara en bra idé att bli vegan och bönsyrseräkors förmåga att se ljusets polarisering. Kommunicerar med min inre dadaist och tränger bort alla tankar på allting som behöver göras imorgon. Imorgon existerar inte just nu. Framtiden gör det, lite sådär diffust, drömskt, så som jag vill ha den, men inte imorgon. Imorgon är alldeles för konkret. Nu finns bara plats för lagom luftiga tankar, hur djupa och entusiastiska som helst, men bara eftersom de inte behöver tas på allvar. På natten är allt tillåtet. Det behöver inte betyda något sen när morgonen kommer, så galningen inom mig kan härja fritt. Utan att fördömas. Utan att betraktas som en galning, för en stund. Jag släpper den delen av mig fri från den inre tvångströjan och låter mig yla mot månen. Tillåtande. Galenskap. Frid.

You reached for the secret too soon
You cried for the moon
Shine on you crazy diamond

Snart skall jag lämna galenskapen. Återgå till mitt... letar förgäves efter ett svenskt ord som motsvarar "sane", men misslyckas... "sanea" liv. Bli en dagmänniska, marginellt mer produktiv, kanske aningen mer respekterad, mer obekväm, ryckt ur mitt naturliga tillstånd. Det kanske är bäst så. Det kanske är bäst att intala mig att det är bäst så. Alternativt så fungerar det inte. Jag kan nog alltid hitta sätt att återerövra mina nätter. Men nu är det dags att ta tag i livet igen. Studier. Teori, praktik, slit. Skönt, på ett sätt. Jag har förhållandevis kortsiktiga, väldigt konkreta mål att ta tag i igen. Jag hinner inte tänka mig deprimerad.

Sommaren har varit märklig och heterogen. Nu är det dags för höst igen. Bring it on, I say! Jag är så redo jag kan bli. Jag har gjort vad jag kan och tagit mina risker. Nu är det bara att köra och se hur långt det bär. Övervinna rädslorna, göra mitt bästa. Men jag vet var gränserna ligger nu. Jag skall inte stressa mig fördärvad, jag skall ha skoj. Våga, kämpa, förundras, lev. Och allt det där.

Come on you target for faraway laughter,
Come on you stranger,
You legend, you martyr, and shine!