Winterdragon

Den lever! Halleluja, liksom! Sju veckor, och inte ett livstecken. Många har väl redan dödförklarat den här stackars bloggen, jag övervägde det själv ett tag, men nej. Det var bara ett tillfälligt tillstånd av djup koma, men nu kliar det i skrivarfingrarna igen. (Till skillnad från mina andra fingrar...?) Det känns svårt, på något sätt. Jag har ingen aning om vad jag skall, eller vad jag bör skriva. Det är väl inte så konstigt. Efter sju veckors total tystnad, det längsta uppehållet i denna bloggs historia, kan de här första trevande inläggen liknas vid konstgjord andning. Eftersom det förmodligen kommer att ta ett tag för människor att hitta tillbaka hit, om det nu någonsin sker, så spelar det inte så stor roll vad jag skriver, eftersom jag skriver för mig själv. Det kanske är så annars också, förresten. Så överväldigande har ändå inte responsen varit att jag känner mig manad att skriva vad folk vill läsa. Vad nu det kan tänkas vara. Informera mig gärna, om du mot förmodan läser detta. Besöksstatistiken har ändå inte varit noll sedan jag försvann på min oannonserade frånvaro. Någon hoppfull jäkel har varje dag gått in här och blivit besviken. Jag har ingen aning om vem, men tack för förtroendet. Alternativt är det bara statistikmätaren som inte kan visa noll. Det spelar ingen roll just nu. Det spelar ingen roll vad jag skriver heller i det här inlägget, huvudsaken är att det får flöda.

För det här är inte ett memorandum för en döende blogg, det är ett hopp om att den skall bli levande igen. Eller kanske snarare odöd, med tanke på att uppdateringarna förmodligen kommer att vara lika oregelbundna som tidigare. Med så pass luddiga motiv till att blogga över huvud taget som jag har så orkar jag inte mana fram mer självdisciplin än att det får bli på någon tid som blir över. Kanske om något ämne som blir över, också. Det här kanske är min hjärnas slaggprodukter. Känn dig som en upptäcktsresande i ett mentalt avlopp, kära läsare!

Nej. För att vara mer koncis kan jag knyta an lite till min verklighet under de här sju veckorna. Jag vill dock poängtera att liksom tidigare kommer den här bloggen inte att fyllas av vad som händer och vad jag känner kring mitt liv, utan snarare kommer jag att lufta några av de tankar det inspirerar till. Men förtvivla icke, skvallerälskare, lite information om vad som pågår i min vardag kommer att läggas ut det också. Det är som om jag ligger på ett operationsbord, men det är jag som håller i skalpellen och väljer ut vilka organ som skall lyftas ut för allmän beskådan. Glää, kunde jag inte ha tänkt ihop en mindre motbjudande metafor? Oh well, för sent.

Hursomhelst. Mitt liv de senaste sju veckorna. Kortfattat. Den fruktade mattetentan kom och gick, med förväntat uruselt resultat. Jag fick en ledig vecka. Sedan kom en fem veckors ryskakurs, som var intressant och ett härligt avbrott från matten. Jag klarade den med bra resultat, och förklarar högtidligt: "Моё судно на воздушной подушке полно угрей!"

Under kursens sista vecka flyttade jag till Linköping för sommaren, för att bo hos pappa, i ett rum som det nästan, men inte helt och hållet, känns som att jag bor i. De följande veckorna spenderades runtflängande till Västergötland, Jämtlandsfjällen och Gotland, samt, ej att förglömma, till en massa vänner som jag har saknat. Att kunna träffa någon som jag har kännt i halva mitt liv, bara sådär över en dag, det är något jag saknar en hel massa när jag bor i Lund. Allt är inte alla tiders med att flytta långt bort.

Och nu sitter jag här, mitt i natten, och bloggar igen. Det där med mitt i natten är visserligen precis som det brukar vara under somrarna. Jag vet inte vad det här har varit för sommar egentligen. Det känns som allt annat än semester och sommarlov. Den har varit trevlig, ja, men också dominerad av en allt starkare känsla av stress. Kanske för att den har varit så uppdelad i bitar. Några dagar här, en vecka där, tre timmar med den här personen, när skall vi göra det där... Allting som vi sa att vi borde göra, allt det där som skulle bli så roligt, allt det där som planerades men som ändå inte blev som det skulle. Att kastas mellan att översocialisera och djupaste ensamhet. Från eufori och gemytlighet till svartaste förtvivlan. På fem minuter. Alla saker som knappt hinner börja innan de tar slut. Alla avklippta känslor, för jag kan inte låta bli att känna så fruktansvärt mycket mer än jag borde. Det är väl därför jag sitter här och klagar nu. Min kropp klarar inte av att leva så här. Jag står inte ut med den mentala stressen. Sommar brukar innebära att släppa saker och ta det lugnt, men jag har knappt haft ro att ens känna efter vad det är för väder. Jag brukar visserligen inte vara mycket för sol, men jag gillar att bada, och det har det blivit nästan inget av på hela sommaren. Ett par dopp i havet, det är allt. Nästa sommar får inte bli så här, det pallar jag inte. Då får något mer homogent planeras - jobb, semester, resa, whatever...

Å andra sidan kanske allt detta inte har ett dugg med mina stressymptom att göra. (Symptomen i fråga består exempelvis av konstant hjärtklappning, svimfärdighet, alldeles för starka ångestkänslor och mardrömmar om nätterna.) Stor del i förklaringen har förmodligen den stundande omtentan i matte alfa, som äger rum på torsdag, om en vecka alltså. Som kanske har framgått tidigare klarade jag inte en enda tenta förra terminen, det vill säga jag kuggade både alfan och betan i matteväg. Om jag inte klarar en av dem nu till i höst så kommer jag inte att få pengar av CSN i höst. Då kommer jag inte att ha råd att bo kvar i Lund, och måste flytta tillbaka till Linköping, bo hos pappa, vara sysslolös, känna mig misslyckad och helt och hållet förtvivlad. Jag måste överge hela mitt liv där, och jag tvivlar på att jag har motivation att starta ett nytt. Jobba är inget jag ser fram emot. Kort sagt, det FÅR bara inte hända. Därav den massiva tentaångesten. Jag bestämde mig för att fokusera på alfan så att jag säkert klarar den, men efter att jag började repetera för ett par veckor sen känner jag mig allt mer nervös och tveksam. Jag skall få byta examinator, men tänk om den nya tentan är ännu svårare? Tänk om jag får just de frågor jag inte kan och alltsammans går åt skogen? Så mycket hänger på att jag klarar den här tentan att jag får panik bara av att tänka på den, vilket jag inte kan sluta göra. Ytterst kontraproduktivt, det är jag medveten om, men hur jag än försöker kan jag inte mildra mina känslor på något sätt. Jag har en alldeles för känslomässigt instabil personlighet. Tänk om jag sitter där på tentan och får hjärnsläpp, bara för att jag tänker på vad som kommer att hända om jag misslyckas? Hemska tanke! Vad göra, vad göra, vad göra?

På onsdag flyttar jag i vilket fall hem till Lund igen. Tentan är ett stort moln av panik. Jag hoppas för allt i världen att den går vägen. Om inte... Åh, varför kan jag inte sluta tänka på det?! Det här är så fruktansvärt jobbigt! Jag vet inte hur jag skall avsluta det här inlägget på ett bra sätt. Det får bli på ett dåligt, för jag är ringrostig när det kommer till att skriva strukturerat. Här har jag, trots att jag sa att jag inte skulle göra det, hävt ur mig min själs innanmäte och det allra mesta som upptar mina tankar just nu. Jag väntar mig inte att någon kommer att stå ut med att läsa dravlet ända hit, men jag publicerar det ändå. På något plan känns det skönt att ha hävt ur sig skiten, även om lättnad är en känsla min kropp är oförmögen att förmedla för tillfället. På återseende inom en inte alltför avlägsen framtid, kära läsare. Förhoppningsvis lever jag så pass att skildra resultatet av skärselden, eh, tentan, vad nu resultatet än må bli. Farväl, till nästa gång.