Eländes elände. Och så vidare.
Ja, jag lovade uppdateringar. Inom kort. Någorlunda regelbundet. Vet ni vad. Det är fucking svårt att väcka någonting halvdött till liv igen. Jag är ingen bra nekromantiker. Speciellt inte eftersom den här bloggen verkar trivas bra som död. Att jag inte trivs med att något som brukade vara ett sätt att hantera tankar och känslor och annat äckligt ligger och ruttnar är en annan sak. Orsaken till att jag över huvud taget bryr mig om att göra något åt eländet, antagligen.
Vadan denna bittra (bittrare än vanligt, that is) ton? Jo, jag är sjuk. Det ger mig rätt att vara gnällig och ta ut mitt dåliga humör över den stackare som nu skulle råka läsa det här. Jag har haft feber i en vecka nu. Bara irriterande låg feber, huvudvärk och kraftlöshet, utan den sedvanliga förkylningen. Det har bara hindrat mig från att göra något konstruktivt genom att sticka ut knivar genom mina tinningar när jag försöker koncentrera mig, samt få mig att se dubbelt och nästan svimma så fort jag har lämnat huset. Jag har hamnat efter med allt jag borde ha gjort och missat saker som kunde ha varit roliga. Och så vidare.
Nu har det i alla fall brutit ut. Jag snorar och hostar och tappar aptiten och har hög feber och hallucinerar och annat äckligt. På ett sätt känns det skönt; snart kanske det kan börja gå över. Å andra sidan vet jag att jag har åtminstone några dagar av lidande och fullkomlig misär att se fram emot. Yay. Jag har i alla fall en ursäkt att äta så mycket glass jag vill. Alla vet ju att glass hjälper mot feber, det sa alltid mamma.
Nu skall jag gå och vältra mig i elände och näsdukar. På återseende, snart, antagligen. Det är ju inte som om jag orkar med att göra något vettigare...
P.S. En spinnande kattunge i ditt knä får dig inte friskare, men kan få det att kännas mindre fruktansvärt att tvingas stanna hemma hela dagen veckan på grund av sjukdom.
Vadan denna bittra (bittrare än vanligt, that is) ton? Jo, jag är sjuk. Det ger mig rätt att vara gnällig och ta ut mitt dåliga humör över den stackare som nu skulle råka läsa det här. Jag har haft feber i en vecka nu. Bara irriterande låg feber, huvudvärk och kraftlöshet, utan den sedvanliga förkylningen. Det har bara hindrat mig från att göra något konstruktivt genom att sticka ut knivar genom mina tinningar när jag försöker koncentrera mig, samt få mig att se dubbelt och nästan svimma så fort jag har lämnat huset. Jag har hamnat efter med allt jag borde ha gjort och missat saker som kunde ha varit roliga. Och så vidare.
Nu har det i alla fall brutit ut. Jag snorar och hostar och tappar aptiten och har hög feber och hallucinerar och annat äckligt. På ett sätt känns det skönt; snart kanske det kan börja gå över. Å andra sidan vet jag att jag har åtminstone några dagar av lidande och fullkomlig misär att se fram emot. Yay. Jag har i alla fall en ursäkt att äta så mycket glass jag vill. Alla vet ju att glass hjälper mot feber, det sa alltid mamma.
Nu skall jag gå och vältra mig i elände och näsdukar. På återseende, snart, antagligen. Det är ju inte som om jag orkar med att göra något vettigare...
P.S. En spinnande kattunge i ditt knä får dig inte friskare, men kan få det att kännas mindre fruktansvärt att tvingas stanna hemma hela dagen veckan på grund av sjukdom.
Kommentarer
Trackback
