Winterdragon

Abandoned, pleased, brainwashed, exploited...

MADNESS HAS A REASON!

En grön jul och en vit påsk. Vädergudarna måste ha fått en knäpp, eller så är tiden ur led. Men det gör inget. Jag är också ur led. Big time. Jag har lyckats vända dygnet så att jag går och lägger mig vid soluppgången (omkring halv sex) och går upp vid två-tretiden. Så nu, klockan ett, är det middagsdags för mig, ungefär. Andra skulle nog ha kallat det "nattmacka". Det är jättelätt, och rätt skönt att vrida min dygnsrytm såhär eftersom det känns... naturligt av någon anledning. Det gick på en natt, bara strunta i tröttheten och vara uppe, vid halv tre-tiden började den gå över och vid halv fyra var jag jättepigg och full av inspiration. Men även om jag sitter och skriver hela nätterna får jag ingenting gjort. Jag orkar inte ens tänka på alla de där ångestframkallande sakerna. Allt skolarbete jag har att ta igen. Att jag borde söka till universitetet snart. Att jag måste hitta någonstans att bo i höst. Att skaffa ett sommarjobb. Gläää...

Jag har just fått min värld sönderriven, och så förväntar sig folk att jag ska orka engagera mig i allt det där. Allt jag försöker göra för tillfället är att försöka ta mig ur det här stadiet av förtvivlan och ångest. Jag vet inte om jag är vidare bra på det, men att distrahera mig själv hjälper för stunden i alla fall. Även om det oftast känns som om jag sitter ensam i ett kallt, mörkt rum. Det innebär att framtiden är något jag försöker undvika att tänka på så gott jag kan (även om jag vet att jag borde), och min uppfattning av vad det innebär att planera numera sträcker sig så långt som att jag har funderat över vad jag ska göra imorgon. Inte längre. Jag vet inte om det är bra för mig att ha ställt om till "ta dagen som den kommer"-filosofin, men det är den enda jag orkar med just nu.

Ah, nog med klagande. Det finns ju trots allt mindre hemska stunder. Det snöar, och det är fint. Och jag har choklad. Yay.

Det var balträning idag. Jag blir alltmer medveten om faktumet att jag kan inte dansa. Jag bara skadar folk, inklusive mig själv. Så förlåt mig för att jag snubblar över allt och alla och är allmänt grinig när det kommer till wienervals. Äh, men jag ska göra mitt bästa för att lära mig det här, balen sägs ju vara väldigt kul när allt kommer omkring. Klänning och tjaffs måste jag ha på mig med... Tvi, jag vill hellre ha frack i så fall. Men då kommer väl mamma och faster att strypa mig... Ah, det löser sig nog på något sätt, även om jag förmodligen kommer att bli ganska yr på vägen.

För övrigt så har jag en hektisk vecka framför mig. Eller nej förresten, tre och en halv hektiska veckor. Projektarbete. Suck. Snarare KONSTEN ATT MISSLYCKAS.

Jag har inte skrivit på flera dagar nu. Jag har inte gjort allt skolarbete jag borde ha gjort heller. Papprena bara ligger där strödda över skrivbordet och hånstirrar på mig medan jag inte kan få signalerna att gå från hjärnan ut i handen och plocka upp pennan. Det går inte. Högen växer. Det blir svårare att andas. Listan på saker som borde göras gnager snart hål på min mage. Jag förstår inte. Jag har tappat bort min motivation. (Den kanske ligger på botten av den där högen.) Jag gör en ansats att kämpa, men det slutar bara med att jag stirrar tomt på skärmen. Musiken strömmar genom mina öron. Den är förmodligen det enda som håller mig vid medvetande över huvud taget. Annars skulle jag nog bara gå och lägga mig och vägra gå upp, hitta på ursäkter för att slippa se verkligheten i vitögat. Men det här är också ett sätt att fly. En drog. Musiken, eller böckerna mina älskade böcker, får mig att glömma mitt sinnestillstånd för stunden. Det är precis som att sitta och apatiskt stirra ut i luften, med undantaget att det är kul. Men det är precis lika produktivt. Jag får ingenting gjort alls. Vilket lägger till ännu fler panikkänslor till infernot i min mage. Det går inget bra det här. Jag kommer att svika alla, om jag inte har gjort det redan. I och för sig kanske alla andra inte förväntar sig ett skit av mig, men det vore naivt att tro att det faktiskt förhåller sig så. Ni har en massa krav, vare sig ni menar det eller inte, på mig. Med all rätt. Det går (tyvärr?) inte att leva livet enbart för sin egen skull. Men, om vi för resonemangets skull antar att de enda krav jag har på mig är de jag har satt själv så kommer jag att svika mig själv. Big time. Ett stort jävla misslyckande som förmodligen kommer sluta med att jag tycker synd om mig själv. Eller nej. Det är inte patetiskt nog. Jag gör som jag är van att göra så snart någonting inte är perfekt: hatar mig själv. Det är så lätt. Jag hatar hela världen genom mig själv. Jag hatar mig själv. För att jag misslyckas. För att jag är rädd för att misslyckas. För att jag är rädd för nästan allting. För att jag är ett nervöst vrak. För att jag sätter för hårda krav på mig själv som jag inte kan leva upp till. För att jag tycker att jag är dålig på precis allting. För att jag inte bryr mig om vad andra säger och för att jag lyssnar alldeles för mycket på dem. För att jag inte kan umgås med folk som normala människor. För att jag dömer allt och alla, inte minst mig själv. För att jag är för svag. För att jag ger upp för lätt och är alldeles för envis. För att jag är perfektionist. För att jag aldrig kan bestämma mig. För att jag är så jävla egoistisk. För att jag med all sannolikhet är orsaken till att jag är deprimerad. För att jag får mig att hata mig själv. Det här året började fördjävla dåligt. Inte för att några dåliga saker har hänt. Vad jag kan minnas. Ändå har jag aldrig varit så här deprimerad, jag har haft ångest i tre veckor nu. Till vilken nytta undrar jag? Varför ska jag hålla på och dra det här över mig själv? Det är ingen överdrift att klandra mig själv för den här skiten, det är bara sanningen. Det finns förmodligen inte mycket någon annan kan göra för att hjälpa mig heller, ska jag lyfta det här måste jag göra det själv. Det är jag fullt övertygad om. Inga hjärnskrynklare eller konstiga piller, tack. Om någon som bryr sig om mig (som det faktiskt finns människor som gör, jag förnekar inte det trots min bitterhet. Och jag är glad och tacksam för det, även om jag tycks ha så svårt att visa det) skulle tycka att det var dennes ansvar, eller helt enkelt av vänskaplighet och välvilja skulle försöka muntra upp mig på något sätt så varsågod. Sympati kanske gör mig glad. Kanske gör det mig bara irriterad. Men det kan nog inte ta bort ångesten. Det är inte för att få sympati som jag skriver det här. Det är sannerligen inte för att underhålla någon som jag klagar över mitt liv heller, den som roas av det här borde kanske överväga att skaffa sig ett liv. Jag vet inte vad jag vill uppnå egentligen. Förståelse kanske? Jag vet inte om det syns på mig att jag är deprimerad, jag kanske är precis som vanligt i skolan och hemma och på alla andra ställen jag brukar befinna mig på. Men om det faktiskt märks att jag beter mig onormalt så vet i alla fall de som läser det här att det finns en anledning, om än en dålig sådan. Folk som inte känner mig men läser det här ändå tappade förmodligen intresset i början av klagandet och gjorde något roligare istället. Det här är inte intressant över huvud taget, det är ett förjävla dåligt blogginlägg som är alldeles för långt och saknar styckeindelning totalt. Jag tänker inte bry mig om att sluta inlägget på ett bra sätt heller. Jag delar med mig av mitt nya knark istället:



Ya zdes' (I'm here) - Kipelov

So endless is the sea's surface,
As is my loneliness.
I can't escape myself here,
And I can't hide in the sweet dreams.
This life has no new shores,
And the wind is tearing the remains of sails...

I touched your dreams,
And the moment wasn't too sweet.
Like sand, between my fingers slides
The world that was open only for the two of us.
We walked towards each other,
Faster and faster,
And walked through, not recognizing one another...

I'm here, where light and peace freezes
I'm here again, I hear your name
From the eternity, a forgotten voice flies
To call from the night skies as the cold fire.

I thought that time would erease your trace
And didn't catch your sight in the crowd
I sought the answer in others' hands,
And didnt search for the way back.

Forgetting everything,
I started my life anew,
But I saw how empty was the sea's surface...

There's a little black spot on the sun today
It's the same old thing as yesterday
There's a black hat caught in a high tree top
There's a flag pole rag and the wind won't stop

I have stood here before inside the pouring rain
With the world turning circles running 'round my brain
I guees I'm always hoping that you'll end this reign
But it's my destiny to be the King of Pain

There's a fossil that's trapped in a high cliff wall (that's my soul up there)
There's a dead salmon frozen in a waterfall (that's my soul up there)
There's a blue whale beached by a springtide's ebb (that's my soul up there)
There's a butterfly caught in a spider's web

I have stood here before inside the pouring rain
With the world turning circles running 'round my brain
I guess I'm always hoping that you'll end this reign
But it's my destiny to be the King of Pain

There's a king on a throne with his eyes torn out
There's a blind man looking for a shadow of doubt
There's a rich man sleeping on a golden bed
There's a skeleton choking on a crust of bread

There's a red fox torn by a huntsman's pack
There's a black-winged gull with a broken back
There's a little black spot on the sun today
It's the same old thing as yesterday

I have stood here before inside the pouring rain
With the world turning circles running 'round my brain
I guess I'm always hoping that you'll end this reign
But it's my destiny to be the Queen of Pain

Queen of Pain
I'll always be Queen of Pain
I'll always be Queen of Pain...

There is a reason I know this song by heart. Is it my destiny to be the Queen of Pain?

Lider var ordet. Betydelsen av det något fåniga talesättet står nu kristallklar för mig. Jag har inte skrivit något på över en vecka. Orsaken till min skrivkramp är inte att jag inte har någonting att berätta - oh nej, det finns mycket att säga. Men det går inte. Jag känner mig bedövad. Det är sex dagar kvar till julafton. Jag borde vara jättestressad över att jag knappt har börjat införskaffa julklappar än, men det går inte. Kan det vara så att stressnivån har uppgått till en sådan grad att den lägger sig som ett täcke över mig och gör mig lugn och likgiltig och helt handlingsförlamad? I stället för att skynda mig för att hinna med allt hör jag religiös musik i huvudet och sitter kvar där jag råkar befinna mig utan att ta itu med någonting. Tankar som "det ordnar sig" flyter sakta genom min hjärnsubstans och lägger ännu lite frustration till samlingen av känslor i min mage. Snart spyr jag nog ut dem. Det gör mig förvirrad att gå runt med ett kaos av känslor och tankar i kroppen som av någon idiotisk anledning inte kan nå upp till mitt huvud så att de kan bearbetas. Allting trycks undan från mina medvetna tankar. Åtkomst till hjärnan nekad; stängt p.g.a. sanering efter överbelastning. Den bara skyller på den eviga tröttheten och svävar omkring i sitt delirium av religiös musik i stället för att få någon ordning på det här panikartade slafset som ska föreställa mitt liv.

Slamsugning vore nog av nöden. Eller kanske ett jullov. Även om jag inte vill erkänna det så är det ett faktum: skolan tar död på mig. Det kunde vara så lätt. Att bara sänka ambitionsnivån en liten aning och jag skulle kanske slippa den ständiga trötthetshuvudvärken och de deprimerande tisdagseftermiddagarna. Men näh. Då skulle jag känna mig dålig och misslyckad i stället. Och förmodligen ännu mer frustrerad. Jag blir det av att inte gå in helt och fullt för det jag gör. Men det är så mycket som måste dela på min uppmärkssamhet. Någonstans finns det en gräns för hur hårt jag kan kämpa. Jag har gått förbi den gränsen en gång. I nian, för ganska exakt tre år sedan. Visst, mycket har hänt sedan dess, men jag kanske borde akta mig lite ändå. Jag vill inte gå in i väggen igen. Undrar om det ger någonting att lova mig själv att ta det lite lugnare. Förmodligen inte särskilt mycket. Men jag ska åtminståne göra ett försök.

Till att börja med måste jag vakna upp ur den här dvalan mitt medvetande verkar ha försatt sig i. Sluta att vara rädd för att tänka på alla saker som behöver kontempleras, gå igenom det i stället, ta ett beslut, och släppa det sedan. Snabbt och lätt. Helt smärtfritt. Nej. Givetvis inte. Men utan långdragna krampryckningar i alla fall. Som jag har nu. Mentala krampryckningar av panik. Panik inför framtiden. Panik inför morgondagen, panik inför jullovet, panik inför julafton, panik inför nyårsafton, panik inför nyårsdagen, panik inför slutet av januari, panik inför resten av februari, panik inför sportlovet och påsklovet, panik inför mitten av juni, panik inför sommaren, PANIK inför hösten. Och så en massa små tidpunkter av panik däremellan. Vid varje tillfälle finns något att oroa sig för. Någon slags osäkerhet. Någonting som jag inte vet om eller hur jag kommer att klara. Någonting som jag inte vet hur jag vill ha det. Någonting som jag är rädd för att se rinna ut i sanden. Panik inför att sanden rinner för snabbt genom mina fingrar. Panik inför att jag ska ångra mig.

Jag tänker inte ge den här röriga texten mer struktur än så här. Jag ska engagera mig i en för mig effektiv form av terapi: skriva en Att Göra-Lista.

Nationellt prov i matte D imorn. Gläh. Usch. Tvi. Det skulle bekymra mig mindre om jag inte hade tio andra skolarbeten att tänka på. Jag hinner ju knappt plugga till någonting, allt blir bara ihophafsat. Att jag sedan får ångest bara av att tänka på projektarbetet och sedan skuldkänslor blandat med panik när jag tvingas skjuta upp det gör det inte bättre. Jämmer och bedrövelse. Stressa stressa stressa. Klaga klaga klaga. Deppa deppa. Det kan inte vara så kul att läsa min blogg när allt jag gör är att gnälla över att jag har så mycket att göra och är trött och stressad och deprimerad. Jag får väl försöka rycka upp mig. Äsch. Jag betvivlar att det kommer att gå just nu. Att stiga upp ur sängen med vetskapen om att jag har ännu en dag full av krav att genomlida gör att uppstigandet på morgonen känns som att ta sig upp ur en grop. En djup, mörk grop som jag helst vill stanna i. Eftersom jag vet att livet utanför gropen är ännu dystrare. Nä. Jag kommer ingenstans med de här elegierna. Jag ska återgå till pluggandet, a.k.a. stressandet nu. Snart kanske jag kollapsar av stress...

Det är måndag. Mer behöver inte sägas. I guess you've heard it all before...

För övrigt ska jag skriva en satirisk uppsats till svenska C. Jag har dock lite svårt för att bestämma mig för vilket samhällsfenomen jag ska driva med, det finns så mycket hos människorna jag stör mig på. Vad det än blir så ska det nog bli skoj. Då kanske jag får lite utlopp för all bitterhet. Hah. Helt anspråkslöst, naturligtvis.

Usch, uppsats att skriva som ska vara klar på fredag. Jag har inte alls kommit långt, jag är hyperstressad över den.

Har inte så mycket mer att skriva just nu, allt skolarbete gör att jag inte hinner tänka på annat.

Well, back to work. Gläh.

Jag är stressad. Jag har massor att göra och så lite tid. Hemprov i matte den här veckan. Kemiprov och astronomiuppsats nästa vecka. Två böcker att läsa i svenskan och engelskan. Och projektarbetet. Som går helvetiskt dåligt. Jag orkar inte fokusera på så många saker. Det slutar med att jag blir handlingsförlamad och gör ingenting alls. Vilket givetvis ökar stressen ännu mer och gör att jag sitter uppe för länge på kvällarna och försöker ta tag i saker. Som bara tycks glida mig ur händerna. Jag behöver sova mer. Det går ännu sämre när jag går runt och är trött hela dagarna. Märkligt nog så syns det inte i resultaten att det går dåligt för mig. Jag kanske fortfarande presterar bra, men jag mår inte bra. Jag känner mig trettio år äldre än vad jag är. Eller det kanske är normalt att känna så här? Det kanske är meningen att man ska vara trött, stressad och bara gå runt och tänka på allt som måste göras hela tiden, när man är sjutton år? En slags förberedelse inför vuxenlivet. Att slås av insikten att det faktiskt bara kommer att bli värre gör mig ännu mer deprimerad. Det kanske är därför jag hatar att tänka på framtiden. Jag vill inte bli vuxen. Jag vill bara gömma mig och ignorera resten av världen.

Nej. Nu är jag fruktansvärt negativ. Det kanske bara är höstdeppighet orsakad av det satans regnet och att det blir mörkt så snabbt. Det brukar bli bättre, och ljusare, när snön kommer. Om den kommer. Jag hoppas det. Så jag får väl försöka tänka så positivt jag kan medan jag väntar. Det finns ju ändå saker som är värda att glädjas åt. Helgkursen på lördag, till exempel. Den ser jag fram emot. Det är kul att lära sig nya tekniker.

Ibland önskar jag att jag inte var så förbannat envis. Att jag kunde ge upp vissa saker och bara strunta i dem. Det kanske skulle göra livet enklare. Men det går inte. Av samma anledning som en ko inte får plats i en tändsticksask. Det strider mot min uppfattning om vad som är möjligt, helt enkelt. Hur ska jag göra för att inte trilla omkull när ryggsäcken blir för tung då? (Både metaforiskt och bokstavligt talat.) Jag får tillämpa det där uttrycket som verkar ha etsat sig in i min hjärna på ställen som gör sig påminda vid jobbiga situationer:

The show must go on.