Winterdragon

Lugn, jag lever. Jag är till och med blivit frisk och det händer saker värda att skriva om i mitt liv och mina tankar. Dock är det här sista inlägget i den här bloggen. Tack för att troget ha stått ut med mig och mitt dravel här i två år. Men, så lätt blir inte blogosfären av med mig. Det här är slutet på en era, nu börjar en ny...

Haha. Jättekul. Verkligen. Svininfluensa. Jag gick och vaccinerade mig trots att jag fått veta att vaccinet innehåller både hajleverolja och kvicksilver. Det känns ju sådär jättebra. Dessutom är jag rädd för att få nålar instuckna i kroppen. Nåväl! Jag vaccinerade mig ändå, och gick hem med en lång lista på eventuella biverkningar. Omkring 15 % skall få biverkningar, enligt vad listan angav. Givetvis är jag en av dessa. Varför skulle jag inte vara det? Feber, trötthet, svullnad och smärta kring sticket, stickningar i diverse kroppsdelar, sömnproblem, illamående, magont. Ja, och "sjukdomskänsla". De enda biverkningarna på listan jag inte har drabbats av är diarré och kräkningar. Halleluja! Det var ju liksom inte så att jag redan var helt sjukt trött på att vara sjuk! Blarg! Eventuellt kan jag trösta mig med att det inte är lika jobbigt som om jag faktiskt skulle ha smittats av den nya influensan utan att bli vaccinerad. Åh, vänta! Jag skall ju vaccineras en gång till! Fler biverkningar! Go me! Go me! Jag älskar mitt handlingsförlamade liv just nu!

Argh, varför blir jag inte frisk? Min förkylning har visserligen gått över, men nu har jag hamnat i ett tillstånd av konstant trötthet. Inte bara standard höst-hängighet, utan hardcore sömnighet. Hela tiden. Jag kan knappt hålla ögonen öppna. Det beror inte på sömnbrist, jag sover lagom mycket, möjligtvis något mer än jag borde. Det är väldigt, väldigt irriterande att vara jättetrött, dagarna igenom. Det börjar när jag vaknar, fortsätter när jag väl lyckats gå upp, och sedan bara fortsätter det. Konstant. Jag går runt och kämpar för att inte bara falla ihop i en sovande hög. Inte så lätt att få saker gjorda. Dels är jag för trött för att anstränga mig, och om jag ändå försöker tömmer det mig helt på energi. Damn! Vad är det nu som är trasigt i mig? Läkarna hittade ju inget onormalt! Jag vill bli pigg igen. Nu känner jag mig som en sömngångare. Hela tiden. What to do? Jag vet inte, orkar inte tänka konstruktivt.

Wake up, I only want to wake up
Don't wanna fall asleep now, but
I'm already dreaming...

Wow. Jag klarade andra delen av tentan också. Utan att plugga. Mirakulöst. Nåja, nu börjar nya kurser, så jag kan förhoppningsvis sparka igång min hjärna till att tänka igen. Plasmafysik och astrobiologi. Skall nog bli intressant.

Idag har varit katt-vaccinerardag. Det gick hur bra som helst, Mizar spann när hon fick sprutan. Nu är jag tillbaka i mitt korridorrum för några dagar, så jag har dock ingen möjlighet att studera hur hon mår i några dagar efteråt. Annars bor jag i princip hemma hos Martin nu. Att komma tillbaka hit gör mig mer angelägen än någonsin att hitta en egen lägenhet så snart som möjligt, så att jag både kan få vara i fred, ha ett eget kök, och kunna ha min katt boende hos mig. Det är en jäkla kö, jag har köat i tio månader nu, men till nyår hoppas jag ha en egen etta. Please, oh please!

I övrigt är jag nedstämd av diverse anledningar. Dels att jag var för sjuk för att åka på Swordfish i helgen. Ack och ve. Dels för att halloween kändes väldigt tom i år. Det är första gången på tio år utan halloweenfest. Det känns underligt att inte ha haft fullt upp att anordna, men ännu underligare att inte ens ha haft en halloweenkostym att planera. Jag som älskar halloween. Kommersialiserade är väl alla högtider nu för tiden, men jag tycker ändå att det är den roligaste. Det känns som om världen för en gångs skull tycker att det är okej att vara jag under halloween. Nåväl, jag fick en pumpa i alla fall. Wiie.

Nu tillbaka till mitt ätande av japanska päron.

Tänka sig. Jag klarade tentan. Precis godkänt. Ja vad tusan, varför anstränga sig mer än nödvändigt? Nu har jag bara tenta del II kvar i morgon. Wihii, det är ju inte som om jag har pluggat mer till den. Men värt ett försök är det väl, I guess. Jag känner mig smärtsamt likgiltig. Not comfortably numb at all. Det är irriterande, och det gör ont i mig att inte bry mig mer. Kanske är det bra för mig med lite apati. Kanske är det förödande. Jag tycker inte om det i vilket fall. Labbrapportandet går också åt skogen. Men jag känner mig nästan frisk nu. Om bara min energi kommer tillbaka kanske jag kan börja anstränga mig något så när igen. Typ leva.

Nu är det november. Oktober var bedrövlig, låt november bli bättre. Det tror jag. Om inte annat så fyller jag 20 om några veckor. Då blir jag stor. Större. Äldre. Myndigare. Whatever. Jag vet inte. Ljudet fungerar på min dator igen. Jag är koherent som tusan. Nu bör jag gå och lägga mig så att jag hinner sova ett uns innan tentan och nya kursstarterna i morgon. Måndag. Blä. Säng. Mums. Spamalot! Ja! Nästa höst, då jäklar! Wiiie!

Nu, innan brainstormen övergår i en orkan: over and out.

Var på vårdcentralen idag. De petade mig i halsen, stack hål i mitt finger och mätte min temperatur i öronen. Och konstaterade att det inte var något fel på mig. Det är bara en långdragen förkylning som kommer att gå över av sig själv om jag bara TAR DET LUGNT. Fördömt. Jag är trött på att ta det lugnt. Kunde de inte bara ha lagat mig så att jag kan börja leva på riktigt igen? Det här gör mig deprimerad. Det är Swordfish i helgen, och jag kan inte åka dit på grund av detta erbarmliga hälsotillstånd. Det suger. Big time. Svärd och massor av fäktning och att träffa människor som är som jag i detta avseende är inget jag gärna missar. Argh! Jag borde skaffa mig ett immunförsvar. Som fungerar. Men hur?

Som grädden på moset är det tenta i morgon, dessutom. Känns riktigt uruselt eftersom jag har varit för däckad de senaste veckorna för att plugga. Jag hatar att sitta med en skrivning och inte ha en aning om hur jag skall lösa uppgifterna. Det känns som ett svek. Jag hatar att svika. Jag hatar att min hälsa sviker mig. Jag hatar en hel massa just nu. Jag hatar det också. Det får mig inte direkt att må bättre. Det gör visserligen inte underliga TV-serier heller, men de gör mig åtminstone lite gladare. Här kommer ett citat som känns passande, varför är nog bäst att inte spekulera i. Tio poäng till den som kan identifiera TV-serien i fråga.

- You think I think I should wash my beard?
- Yes, I think you should wash it. Then you should shave it off, nail it to a frisbee, and fling it over a rainbow.

I can see!!!
...
No, I was wrong...

Ungefär så, fast angående att vara frisk. Jag kände mig faktiskt bättre för en vecka sedan, så jag tog mig iväg till universitetet. Fick reda på att en av de labbar jag missat under min frånvaro skulle gå på eftermiddagen, så jag blev kvar till fem. Lyckat. Givetvis var det att överanstränga mig, och dagen därpå kunde jag knappt lämna sängen för all huvudvärk, feber, hosta och allt snor. För att inte tala om orkeslösheten! Alltihop är fortfarande kvar, som en väldigt mild förkylning, så jag lider inte överdrivet mycket av symptomen, men det suger musten ur mig! Jag kan inte ens ta en halvtimmes promenad utan att bli helt slutkörd. Det är så fruktansvärt irriterande, för jag kan varken plugga effektivt, träna, eller cykla till ställen. Gå tar dubbelt så lång tid, men det gör mig åtminstone inte svimfärdig. Detta har nu pågått i tre veckor, och det driver mig till vansinne! I morgon ringer jag en läkare, igen, och hoppas att de kan laga mig på något sätt. Jag vill ha energi, jag vill leva mitt liv, men jag orkar inte. Orkar bara ligga hemma och på sin höjd läsa någonting. Visserligen är katterna glada, men min utbildning blir lidande. Jag missar labbar, och ser möjligheterna att klara tentan om en vecka som försvinnande små. Ack och jättemycket ve!

Inte går skrivandet bättre heller. Det suger. Min självdisciplin är ur funktion. Jag skall försöka ta mig i kragen, och komma tillbaka och klaga på något annat än den här evinnerliga förkylningen inom kort. Hoppas går ju, i alla fall. *rullar ihop mig under täcket i en boll av bitterhet*

Uppdatering angående sjukdomen: hör och häpna, det har börjat bli bättre! Så bra att jag faktiskt orkar tänka och göra saker. Lite feber är dock kvar, och jag hostar som en kedjerökande dementor, men det finns i alla fall hopp om tillfrisknande. Yay. Jag kanske till och med orkar ta mig in till universitetet imorgon. Det återstår att se, kanske bäst att inte hoppas på för mycket med tanke på den huvudvärk jag fick av att gå ut i en halvtimma med katten. Åh, jag längtar tills jag är frisk! Energiiiii, tack!

Ja, jag lovade uppdateringar. Inom kort. Någorlunda regelbundet. Vet ni vad. Det är fucking svårt att väcka någonting halvdött till liv igen. Jag är ingen bra nekromantiker. Speciellt inte eftersom den här bloggen verkar trivas bra som död. Att jag inte trivs med att något som brukade vara ett sätt att hantera tankar och känslor och annat äckligt ligger och ruttnar är en annan sak. Orsaken till att jag över huvud taget bryr mig om att göra något åt eländet, antagligen.

Vadan denna bittra (bittrare än vanligt, that is) ton? Jo, jag är sjuk. Det ger mig rätt att vara gnällig och ta ut mitt dåliga humör över den stackare som nu skulle råka läsa det här. Jag har haft feber i en vecka nu. Bara irriterande låg feber, huvudvärk och kraftlöshet, utan den sedvanliga förkylningen. Det har bara hindrat mig från att göra något konstruktivt genom att sticka ut knivar genom mina tinningar när jag försöker koncentrera mig, samt få mig att se dubbelt och nästan svimma så fort jag har lämnat huset. Jag har hamnat efter med allt jag borde ha gjort och missat saker som kunde ha varit roliga. Och så vidare.

Nu har det i alla fall brutit ut. Jag snorar och hostar och tappar aptiten och har hög feber och hallucinerar och annat äckligt. På ett sätt känns det skönt; snart kanske det kan börja gå över. Å andra sidan vet jag att jag har åtminstone några dagar av lidande och fullkomlig misär att se fram emot. Yay. Jag har i alla fall en ursäkt att äta så mycket glass jag vill. Alla vet ju att glass hjälper mot feber, det sa alltid mamma.

Nu skall jag gå och vältra mig i elände och näsdukar. På återseende, snart, antagligen. Det är ju inte som om jag orkar med att göra något vettigare...

P.S. En spinnande kattunge i ditt knä får dig inte friskare, men kan få det att kännas mindre fruktansvärt att tvingas stanna hemma hela dagen veckan på grund av sjukdom.

Jag är en dålig bloggare igen. Jag har fortfarande ett liv, så brist på saker att skriva om råder icke. Möjligen mindre tid, fast det har inte stoppat mig förut. Inspirationsbrist? Nej, jag känner mig inspirerad och motiverad och allt det där. Möjligen inte energisk nog. Det jobbigaste med att få saker gjorda är att börja, och det är inte alltid jag tar mig över den där tröskeln. Vilket leder till stress stress, förnekande av stress, ännu mer stress och så vidare. Mental hälsa är inte min starka sida. Eller fysisk heller, för den delen. Har varit småsjuk hela hösten, vilket har hindrat mig från att träna, vilket i sin tur snart får mig att börja klättra på väggarna. Men energin går åt ändå. Jag har blivit antagen till Akademiska Kapellet, och är överlycklig över att få spela med orkester igen! Det var alldeles för länge sedan. Men att bota min svärdsabstinens får vänta till nästa termin, är jag rädd. För mycket att göra. Och, ej att förglömma, JAG HAR FÅTT EN KATTUNGE! Mer om detta inom kort. Mer om annat inom kort också, hoppas jag. Ovetenskapliga men icke desto mindre empiriska undersökningar har visat att min mentala hälsa tycks förbättras vid regelbundet skrivande. Nu kallar dock plikter såsom pluggande, så på återseende.

Nu har terminen börjat igen. Det är höst. Det regnar, och är så pass kallt att det går att vistas utomhus utan att ta skada. Det känns bra, so far. Två kurser har börjat; Astronomi och Astrofysik samt Genus i Naturvetenskap och Teknik. De verkar vara riktigt intressanta och roliga båda två. Roligare än matte, givetvis, men det är å andra sidan inte svårt. Jag måste säga att jag gillar min astronomibok. Jag är visst inte den enda som är nördig nog att störa mig på astronomiska brister i populär kultur:

Exercise 2.4
In his Old Man and the Sea Hemingway wrote:
It was dark now as it becomes dark quickly after the Sun sets in September. He lay against the worn wood of the bow and rested all that he could. The first stars were out. He did not know the name of Rigel but he saw it and knew soon they would all be out and he would have all his distant friends.
How was Hemingway's astronomy?

Eftersom Orion inte blir synlig förrän i november, och inte ens då strax efter solnedgången (duh!), så är svaret tämligen självklart.

Solution: Pretty bad.

Now there's a look in your eyes
Like black holes in the sky
Shine on you crazy diamond

Weeeiii, mitt i natten, Pink Floyd i öronen och théet flödar. Tröttheten börjar ge vika för den eufori som vanligen infinner sig kring tresnåret. Jag har inte suttit uppe såhär, vare sig för mig själv eller med någon annan, på ovanligt länge. Antagligen är det sista gången på länge också, med tanke på att terminen börjar på tisdag, om två dagar. Då förväntas jag ha en anständig dygnsrytm, även om några laborationer kan tänkas ligga på kvällstid, med tanke på ämnet jag studerar. Jag har saknat det, märker jag. De här stunderna som jag har helt för mig själv, utan att egentligen göra någonting alls. Bara sitta uppe och uggla och genom datorn studera något obskyrt ämne som fascinerar mig för stunden. Småfilosoferar och bara låter musik strömma genom mitt huvud. Funderar på saker som huruvida det skulle vara en bra idé att bli vegan och bönsyrseräkors förmåga att se ljusets polarisering. Kommunicerar med min inre dadaist och tränger bort alla tankar på allting som behöver göras imorgon. Imorgon existerar inte just nu. Framtiden gör det, lite sådär diffust, drömskt, så som jag vill ha den, men inte imorgon. Imorgon är alldeles för konkret. Nu finns bara plats för lagom luftiga tankar, hur djupa och entusiastiska som helst, men bara eftersom de inte behöver tas på allvar. På natten är allt tillåtet. Det behöver inte betyda något sen när morgonen kommer, så galningen inom mig kan härja fritt. Utan att fördömas. Utan att betraktas som en galning, för en stund. Jag släpper den delen av mig fri från den inre tvångströjan och låter mig yla mot månen. Tillåtande. Galenskap. Frid.

You reached for the secret too soon
You cried for the moon
Shine on you crazy diamond

Snart skall jag lämna galenskapen. Återgå till mitt... letar förgäves efter ett svenskt ord som motsvarar "sane", men misslyckas... "sanea" liv. Bli en dagmänniska, marginellt mer produktiv, kanske aningen mer respekterad, mer obekväm, ryckt ur mitt naturliga tillstånd. Det kanske är bäst så. Det kanske är bäst att intala mig att det är bäst så. Alternativt så fungerar det inte. Jag kan nog alltid hitta sätt att återerövra mina nätter. Men nu är det dags att ta tag i livet igen. Studier. Teori, praktik, slit. Skönt, på ett sätt. Jag har förhållandevis kortsiktiga, väldigt konkreta mål att ta tag i igen. Jag hinner inte tänka mig deprimerad.

Sommaren har varit märklig och heterogen. Nu är det dags för höst igen. Bring it on, I say! Jag är så redo jag kan bli. Jag har gjort vad jag kan och tagit mina risker. Nu är det bara att köra och se hur långt det bär. Övervinna rädslorna, göra mitt bästa. Men jag vet var gränserna ligger nu. Jag skall inte stressa mig fördärvad, jag skall ha skoj. Våga, kämpa, förundras, lev. Och allt det där.

Come on you target for faraway laughter,
Come on you stranger,
You legend, you martyr, and shine!

Yay! VG på mattetentan! Jag slipper skriva tentan en fjärde gång! Rejoice, rejoice!

Så. Det var det. Nu börjar snart terminen. På tisdag har jag mitt första upprop. Jag skall läsa astronomi i höst, wiie! Hoppas jag. Det märks att terminen snart tar sin början i en stad som lund. Gatorna är fulla av teknologer som nollas, och av studenter som jagar kurslitteratur och cyklar som galningar. Mig inräknad. Korridoren är redan fylld av folk, utbytesstudenterna byts ut, folk försöker hitta någonstans att bo och technodunket är igång igen. Jag är visserligen ytterst glad över att inte vara hemlös, men åh vad jag skulle vilja hitta en egen lägenhet snart. Pleeeeaase!

Wiie, jag har så väldigt glada nyheter! Först och främst, Tentan med stort Å (som i ångest) är nu avklarad. Och jag tror faktiskt att det gick vägen! Den var lättare än de två föregående, och det var bara en uppgift som jag över huvud taget inte visste vad jag skulle göra med. Så om nu inte matematikerna rättar tentorna så elakt det bara går, så borde jag ha ett godkänt! Yay!

Det hade i och för sig inte varit fullt så livsnödvändigt som jag trodde. När jag kom hem till lund låg det nämligen ett brev från CSN och väntade på mig. Brevet sa att de hade beslutat sig för att jag skulle få studiemedel för i höst och i vår ändå, även om tentan gick åt skogen. CSN har visst förmåga att vara barmhärtiga ibland. Tjoho!

Hursomhelst, dessa två mycket glädjande händelser utgör dock bara en liten bråkdel av min lycka. Jag skall nämligen få en kattunge!!!!! Ja! En liten underbart söt hona, som jag får hämta om tre veckor. Som jag längtar! Åh, lycka, lycka, lycka!

Den lever! Halleluja, liksom! Sju veckor, och inte ett livstecken. Många har väl redan dödförklarat den här stackars bloggen, jag övervägde det själv ett tag, men nej. Det var bara ett tillfälligt tillstånd av djup koma, men nu kliar det i skrivarfingrarna igen. (Till skillnad från mina andra fingrar...?) Det känns svårt, på något sätt. Jag har ingen aning om vad jag skall, eller vad jag bör skriva. Det är väl inte så konstigt. Efter sju veckors total tystnad, det längsta uppehållet i denna bloggs historia, kan de här första trevande inläggen liknas vid konstgjord andning. Eftersom det förmodligen kommer att ta ett tag för människor att hitta tillbaka hit, om det nu någonsin sker, så spelar det inte så stor roll vad jag skriver, eftersom jag skriver för mig själv. Det kanske är så annars också, förresten. Så överväldigande har ändå inte responsen varit att jag känner mig manad att skriva vad folk vill läsa. Vad nu det kan tänkas vara. Informera mig gärna, om du mot förmodan läser detta. Besöksstatistiken har ändå inte varit noll sedan jag försvann på min oannonserade frånvaro. Någon hoppfull jäkel har varje dag gått in här och blivit besviken. Jag har ingen aning om vem, men tack för förtroendet. Alternativt är det bara statistikmätaren som inte kan visa noll. Det spelar ingen roll just nu. Det spelar ingen roll vad jag skriver heller i det här inlägget, huvudsaken är att det får flöda.

För det här är inte ett memorandum för en döende blogg, det är ett hopp om att den skall bli levande igen. Eller kanske snarare odöd, med tanke på att uppdateringarna förmodligen kommer att vara lika oregelbundna som tidigare. Med så pass luddiga motiv till att blogga över huvud taget som jag har så orkar jag inte mana fram mer självdisciplin än att det får bli på någon tid som blir över. Kanske om något ämne som blir över, också. Det här kanske är min hjärnas slaggprodukter. Känn dig som en upptäcktsresande i ett mentalt avlopp, kära läsare!

Nej. För att vara mer koncis kan jag knyta an lite till min verklighet under de här sju veckorna. Jag vill dock poängtera att liksom tidigare kommer den här bloggen inte att fyllas av vad som händer och vad jag känner kring mitt liv, utan snarare kommer jag att lufta några av de tankar det inspirerar till. Men förtvivla icke, skvallerälskare, lite information om vad som pågår i min vardag kommer att läggas ut det också. Det är som om jag ligger på ett operationsbord, men det är jag som håller i skalpellen och väljer ut vilka organ som skall lyftas ut för allmän beskådan. Glää, kunde jag inte ha tänkt ihop en mindre motbjudande metafor? Oh well, för sent.

Hursomhelst. Mitt liv de senaste sju veckorna. Kortfattat. Den fruktade mattetentan kom och gick, med förväntat uruselt resultat. Jag fick en ledig vecka. Sedan kom en fem veckors ryskakurs, som var intressant och ett härligt avbrott från matten. Jag klarade den med bra resultat, och förklarar högtidligt: "Моё судно на воздушной подушке полно угрей!"

Under kursens sista vecka flyttade jag till Linköping för sommaren, för att bo hos pappa, i ett rum som det nästan, men inte helt och hållet, känns som att jag bor i. De följande veckorna spenderades runtflängande till Västergötland, Jämtlandsfjällen och Gotland, samt, ej att förglömma, till en massa vänner som jag har saknat. Att kunna träffa någon som jag har kännt i halva mitt liv, bara sådär över en dag, det är något jag saknar en hel massa när jag bor i Lund. Allt är inte alla tiders med att flytta långt bort.

Och nu sitter jag här, mitt i natten, och bloggar igen. Det där med mitt i natten är visserligen precis som det brukar vara under somrarna. Jag vet inte vad det här har varit för sommar egentligen. Det känns som allt annat än semester och sommarlov. Den har varit trevlig, ja, men också dominerad av en allt starkare känsla av stress. Kanske för att den har varit så uppdelad i bitar. Några dagar här, en vecka där, tre timmar med den här personen, när skall vi göra det där... Allting som vi sa att vi borde göra, allt det där som skulle bli så roligt, allt det där som planerades men som ändå inte blev som det skulle. Att kastas mellan att översocialisera och djupaste ensamhet. Från eufori och gemytlighet till svartaste förtvivlan. På fem minuter. Alla saker som knappt hinner börja innan de tar slut. Alla avklippta känslor, för jag kan inte låta bli att känna så fruktansvärt mycket mer än jag borde. Det är väl därför jag sitter här och klagar nu. Min kropp klarar inte av att leva så här. Jag står inte ut med den mentala stressen. Sommar brukar innebära att släppa saker och ta det lugnt, men jag har knappt haft ro att ens känna efter vad det är för väder. Jag brukar visserligen inte vara mycket för sol, men jag gillar att bada, och det har det blivit nästan inget av på hela sommaren. Ett par dopp i havet, det är allt. Nästa sommar får inte bli så här, det pallar jag inte. Då får något mer homogent planeras - jobb, semester, resa, whatever...

Å andra sidan kanske allt detta inte har ett dugg med mina stressymptom att göra. (Symptomen i fråga består exempelvis av konstant hjärtklappning, svimfärdighet, alldeles för starka ångestkänslor och mardrömmar om nätterna.) Stor del i förklaringen har förmodligen den stundande omtentan i matte alfa, som äger rum på torsdag, om en vecka alltså. Som kanske har framgått tidigare klarade jag inte en enda tenta förra terminen, det vill säga jag kuggade både alfan och betan i matteväg. Om jag inte klarar en av dem nu till i höst så kommer jag inte att få pengar av CSN i höst. Då kommer jag inte att ha råd att bo kvar i Lund, och måste flytta tillbaka till Linköping, bo hos pappa, vara sysslolös, känna mig misslyckad och helt och hållet förtvivlad. Jag måste överge hela mitt liv där, och jag tvivlar på att jag har motivation att starta ett nytt. Jobba är inget jag ser fram emot. Kort sagt, det FÅR bara inte hända. Därav den massiva tentaångesten. Jag bestämde mig för att fokusera på alfan så att jag säkert klarar den, men efter att jag började repetera för ett par veckor sen känner jag mig allt mer nervös och tveksam. Jag skall få byta examinator, men tänk om den nya tentan är ännu svårare? Tänk om jag får just de frågor jag inte kan och alltsammans går åt skogen? Så mycket hänger på att jag klarar den här tentan att jag får panik bara av att tänka på den, vilket jag inte kan sluta göra. Ytterst kontraproduktivt, det är jag medveten om, men hur jag än försöker kan jag inte mildra mina känslor på något sätt. Jag har en alldeles för känslomässigt instabil personlighet. Tänk om jag sitter där på tentan och får hjärnsläpp, bara för att jag tänker på vad som kommer att hända om jag misslyckas? Hemska tanke! Vad göra, vad göra, vad göra?

På onsdag flyttar jag i vilket fall hem till Lund igen. Tentan är ett stort moln av panik. Jag hoppas för allt i världen att den går vägen. Om inte... Åh, varför kan jag inte sluta tänka på det?! Det här är så fruktansvärt jobbigt! Jag vet inte hur jag skall avsluta det här inlägget på ett bra sätt. Det får bli på ett dåligt, för jag är ringrostig när det kommer till att skriva strukturerat. Här har jag, trots att jag sa att jag inte skulle göra det, hävt ur mig min själs innanmäte och det allra mesta som upptar mina tankar just nu. Jag väntar mig inte att någon kommer att stå ut med att läsa dravlet ända hit, men jag publicerar det ändå. På något plan känns det skönt att ha hävt ur sig skiten, även om lättnad är en känsla min kropp är oförmögen att förmedla för tillfället. På återseende inom en inte alltför avlägsen framtid, kära läsare. Förhoppningsvis lever jag så pass att skildra resultatet av skärselden, eh, tentan, vad nu resultatet än må bli. Farväl, till nästa gång.

Do not worry about your difficulties in Mathematics. I can assure you mine are still greater.

Ett uppmuntrande citat jag hittade såhär i samband med tentaångesten. Jag är fullkomligt övertygad om att den här tentan inte kommer att gå vägen, men nu känns det inte helt katastrofalt ändå. Likväl har jag dock utvecklat så starka aversioner mot matte att jag får kväljningar bara av att öppna matteboken. Nåja. Förr eller senare skall väl även detta lösa sig. Vem som ligger bakom citatet? Albert Einstein!

Nu är jag hemkommen från LinCon, ett fyradagars spelkonvent. Jag är fortfarande aningen mentalt mörbultad av att vara så social, men jag tror att jag har tagit igen all förlorad sömn nu och kan fungera förhållandevis normalt igen. Det borde vara LinCon oftare. Det var jätteskoj. Och roligt att komma hem och träffa allt folk igen. Inte för att jag har brist på folk att umgås med i Lund, men nästan alla jag har känt fram tills jag flyttade finns i Östergötland, och jag vill inte börja kalla dem före detta vänner. Nu är det bara ett par veckor kvar till sommarlovet. Jag vet visserligen inte när jag skall bege mig till Linköping igen, men jag lär spendera en hel tid där i sommar. Och i fjällen. Och på Gotland. Och kanske här i Lund också. Time will tell.

Angående Towel Day igår så måste jag uttrycka min besvikelse över lundaborna. Jag såg inte en enda handduksbärare undantaget mig själv på hela dagen. Dåligt.

Och på fredag har jag tenta. Det känns så oerhört hopplöst att jag i princip har gett upp tankarna på att klara den. Kontraproduktivt att vara negativ, det är jag väl medveten om, men jag kan verkligen inte skrapa ihop ett uns motivation. Känns riktigt vidrigt att inte ha klarat en enda mattetenta, att i princip ha misslyckats med en hel termin. Men vad skall jag göra? Ge upp helt? Hell no. Jag tänker se till att det löser sig, genom att plugga i sommar. Förr eller senare skall det gå. För trots att det går åt skogen för mig är jag fortfarande hur glad som helst.

Oj. Jag har just läst en av de mest fantastiska böcker jag någonsin läst. Helt klart och utan tvekan den bästa icke-skönlitterära bok jag kommit över hittills. Okej. Jag skall försöka att vara saklig nu och ge någon slags recension i stället för att bara häva ur mig extatiska läten som nedskrivna blir något i still med "Iiiiiiiiii!!! (tänk fangirl-skrik) Den här boken är awesome och hur bra som helst och helt enkelt jättebra och LÄS DEN FÖR TUSAN!!!" *hrm* Även om jag faktiskt är SÅ exalterad skall jag försöka skriva en något så när saklig recension om varför den här boken är så väldans bra.

Jag kan börja med att tala om vad boken heter. Märk Världen av Tor Nörretranders. I stort handlar boken om människans medvetande; vetenskapliga upptäckter och filosofiska tankar som har lett fram till dagens världsbild. Inte bara hur människan ser på världen, utan också hur hon ser på sig själv. Boken är en sammanfattning av vad vetenskapspersoner och andra har kommit fram till (samt hur och varför de har gjort det) inom områden som termodynamik, kunskapsteori, informationsteori, psykologi, neurologi, religion, civilisation, fysik, kosmologi, logik med mera, som alltihop hänger samman med hur människans medvetande fungerar, uppstod, och hur vi över huvud taget skall kunna diskutera det.

Har vi egentligen en fri vilja, eller är det bara en mycket övertygande illusion? Är vi begränsade i vår förmåga att förstå världen på grund av den begränsade mängd information våra sinnen kan processera? Är vi över huvud taget medvetna om allt som går in genom våra sinnen? Är vår föreställningsförmåga begränsad av samma anledning? När i människans historia uppstod självmedvetandet? Varför uppkom religioner? Vad har skillnaden mellan monoteism och polyteism med medvetandets utveckling att göra? Hur uppstod universum? Skapades det ur ingenting? Är det ens meningsfullt att ställa en sådan fråga? Är världen så som vi upplever den? Är alltihop en illusion? Är det någon skillnad mellan mig och omvärlden? Vad är den stora grejen med att vara människa, egentligen?

Boken är skriven ur en naturvetenskaplig synvinkel, och anledningen till att den tilltalade just mig så oerhört mycket är att den diskuterar saker som jag har funderat på i hela mitt liv. Allt detta och mer har jag filosoferat kring, det skulle kunna sammanfattas i att jag är Nyfiken. Nyfiken på mig själv och världen, helt enkelt. Jag har läst böcker, artiklar, diskuterat med de som har orkat höra på, och funderat tills min hjärna metaforiskt talat har exploderat. För tusan, jag har börjat läsa astronomi och fysik på universitetet på grund av den där nyfikenheten. Och nu har jag läst en bok där jag plötsligt ser alla mina tankegångar nedskrivna i ord. Det gav mig liksom en känsla av hopp och gemenskap. Det är inte bara jag som har tänkt dessa underliga tankar, utan människor som är smartare än jag och högre utbildade har på ett vetenskapligt sätt faktiskt undersökt dessa saker som jag förgäves har suttit och tänkt på i min ensamhet.

Och nu har en fantastisk människa brytt sig om att uttrycka och sammanfatta all denna kunskap så att även dödliga kan begripa vad forskare och filosofer har kommit fram till utan att läsa sig till en mastersexamen på universitetet först. Jag skulle säga att boken är utomordentligt välskriven; lättbegriplig men fortfarande intressant. Jag skulle inte tro att det behövs mer än allmänbildning för att förstå boken, men å andra sidan är det fullt möjligt att mitt referenssystem i den frågan skiljer sig lite från allmänhetens efter nästan ett års naturvetenskapliga studier... Men inte många skulle nog förneka att boken är mycket pedagogiskt skriven.

Det är inte ofta det händer - men den här boken har förändrat min världsbild. Den känns klarare; tankar som låg i dammiga trassliga nystan har ordnat upp sig, och jag har helt klart fått ett nytt perspektiv på både omvärlden och mig själv. Det var delvis skrämmande, men allra mest var det intressant, och det gjorde mig glad och hoppfull, för att inte säga exalterad. Det måste vara en av de bästa sakerna med att vara människa: att känna att en har förstått något. Verkligen kommit till en insikt. Med all min nyfikenhet måste jag säga att det är en av de saker jag tycker allra bäst om i livet. Meningen med livet, om en vill se det så. Boken gjorde mig än mer övertygad om att jag gjorde helt rätt i att välja att läsa astronomi. För tillfället håller jag på att tråkas ihjäl av matte, och jag har ingen aning om vad som kommer att hända om några år när jag står där och skall hitta ett jobb, men hur skulle jag någonsin kunna leva med mig själv om jag lät sådana petitesser komma emellan mig och min nyfikenhet, själva livets essense?

Om jag nu skall avsluta denna spontana och ostrukturerade recension, så tänker jag rekommendera den här boken. Så, läs Märk Världen om du är nyfiken. På världen eller människor eller dig själv eller något relaterat. Jag inbillar mig inte för ett ögonblick att den här boken passar alla, men om du har det minsta intresse av att ta dig igenom 550 välskrivna sidor (med många fina bilder, haha) för att få en aha-upplevelse av världsomskakande dimensioner så rekommenderar jag å det starkaste att du läser boken snarast möjligt.

Inspirationsfaktorn är skyhög. Nu skall jag ut och Märka Världen.

Wiie, ett nytt inlägg bara för att berätta vad som inte har hänt mig i helgen. Jag har nästan hållt mig borta från ockupationsfestivalen som härjar i Lund. Jag har ännu mer hållt mig borta från finalen av brännbollsturneringen på parantesen och den tillhörande megajättestora festen som efterföljde. Hela korridoren plus gräsmattan (numera lermattan) utanför är nu en enda röra, med ölburkar, öl, oidentifierbar vätska, glassplitter, lera, sönderslagna bokhyllor och bord, högtalare, presenningar och... Jag är glad att jag slipper vara med och städa upp eländet. Och tänker för hundrafjortonde gången att jag vill inte fortsätta bo på korridor i höst...

Yaay! I fredags var jag i Stockholm och såg sverigepremiären av Coraline, i 3D. (www.coraline.com) Och vad kan jag säga? Filmen var helt awesome. Inte vilken animerad barnfilm som helst, utan en äkta stop motion-film regisserad av ingen mindre än Henry Selick (som bland annat ligger bakom A Nightmare Before Christmas, som Tim Burton dock fick i princip all cred för). Filmen har arbetats på i åtta år (!), och det märktes. Från mitt oproffesionella perspektiv skulle jag säga att den är ett mästerverk, och det är det en inte oansenlig mängd människor som håller med mig om. Lyd ett mycket gott råd: gå och se den. På bio. I 3D om möjlighet finns. Och har du inte läst boken av Neil Gaiman, gör det. En skräckhistoria för vuxna, en äventyrsberättelse för barn. En riktigt bra bok, helt enkelt.


Koumpounofobi, någon?